Category: Okategoriserade

Arbetet har utförts av doktoranderna Liselott Sundbäck och Magdalena Kosova och i kartläggningen svarar de i huvudsak på fyra frågor: 

1. Varför har det forskats i ämnet svensk integration? Vilket har syftet varit?  

2. Hur har det forskats, vilka metoder har använts? Och vem har forskat?  

3. Vad har det forskats i, vilka teman har vi forskning kring? Och vice versa, vad har det inte forskats i?  

4. Var har det forskats, i vilka regioner har det forskats, hur ser den geografiska spridningen ut?  

Slutligen görs även en kronologisk analys där doktoranderna ser över när det har forskats, under vilka tidsperioder. 

Eftersom det inte finns mycket vetenskaplig forskning kring svensk integration har doktoranderna valt att definiera forskning relativt brett. Man har använt rent vetenskapliga, referentgranskade avhandlingar men också tagit med kartläggningar, centrala projektslutrapporter samt pro gradu- avhandlingar och examensarbeten. De har valt att begränsa materialet till texter som har en målsättning, en klar struktur och där författaren använder sig av en klar forskningsmetod. Medieinlägg (tidningsartiklar, radiointervjuer, tv-klipp), broschyrer eller klart politiskt relaterade publikationer har inte tagits med. Inte heller pågående forskning i större utsträckning än att man nämner några som man under arbetets gång fått vetskap om. 

Var finns då luckorna? 

Sundbäck och Kosova konstaterar bland annat att de stött på väldigt lite forskning kring invandrarföreningars perspektiv eller andra generationens invandrare samt äldre. Vidare menar de att frågor kring hälsa och välmående samt psykisk hälsa/ohälsa väldigt sällan lyfts upp. Inte heller har de kunnat identifiera forskning med långtidsperspektiv eller uppföljande studier. 

Här finns alltså forskningsbehov som vi gemensamt har att ta tag i för att framöver ha större möjlighet att arbeta erfarenhetsbaserat och med rätt insatser för integration i Svenskfinland. 

Vill ni läsa hela kartläggningen? Den hittas här: https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/181363/Rapporter%204.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Text: Linda Ahlbäck 

Då vi tillsammans med en grupp på ett dussin personer från olika kommuner och organisationer samlades den 19.5 för att få ta del av Stigin2 projektets traumaexperter, psykologerna Ferdinand Garoffs och Frida Johansson Metsos diskussionsinlägg, utgick vi ifrån följande frågeställningar:

• Vilken hjälp finns att få för barn med trauma i bagaget?
• Vilka organisationer kan ge råd åt personal i de här frågorna?
• Vad finns det för projekt som jobbat med detta och har samlat nyttig kunskap? 
• Hur kan vi stöda barn med trauma i det dagliga livet i t.ex. dagis, klassrum eller på fritiden, så att även de här barnen känner sig trygga?
• Och kan vi komma överens om en slags ”Gold standard” – hur skulle det se ut i den bästa av världar?

Vilken hjälp finns att få för barn med trauma i bagaget?

Det finns en hel del olika välfungerande traumafokuserade terapiformer, bl.a. EMDR, narrativ exponeringsterapi och traumafokuserad kognitiv beteendeterapi m.fl. Problemet är alltså inte brist på vårdformer eller terapier utan att de är så ojämnt fördelade. Att i praktiken få den hjälp ett barn eller en ung person behöver, handlar om regional och kanske främst lokal ojämlikhet. I vissa kommuner fungerar det bra, medan i andra inte alls. Och i Österbotten råder det helt klart brist på personal som kan ge traumaterapi på svenska.

Vilka organisationer kan ge råd åt personal i de här frågorna och vilka projekt har jobbat med detta och samlat nyttig kunskap?

Det finns också en hel del projekt och organisationer som kan ge råd då personal i skola, dagis och inom olika fritidsverksamheter funderar på de här frågeställningarna. Hur känna igenom symptom, när är det dags att kontakta proffs, vad kan just jag göra och information om olika utbildningar. Inom PALOMA-projektet, utarbetades det en handbok och inom PALOMA2 som avslutas nu i juni har målet varit att grunda ett nationellt PALOMA-kompetenscenter. För tillfället jobbar kompetenscentrets experter i anslutning till de fem universitetssjukhusen samt i samarbete med Mieli ry. PALOMA-projekten har precis som Stigin varit AMIF finansierade och webbsidan är en riktig guldgruva för den som vill lära sig mer om traumastöd för personer med flyktingbakgrund: https://thl.fi/fi/tutkimus-ja-kehittaminen/tutkimukset-ja-hankkeet/pakolaisten-mielenterveystyon-valtakunnallisen-tukirakenteen-perustaminen-ja-osaamisen-levittaminen-paloma2-

Finland har en mentalhälsostrategi och det finns också en hel del inhemsk forskning vid bland annat Tammerfors universitet om just narrativ exponeringsterapi som är en av de traumaterapiformer som använts för att stöda barn med flyktingbakgrund. Men eftersom den här informationen är ganska utspridd och alla kanske inte heller känner till den, så hittar du fler organisationer, resurser och projekt samlade i Ferdinand Garoffs presentation (länk).

Hur kan vi stöda barn med trauma i det dagliga livet i t.ex. dagis, klassrum eller på fritiden, så att även de här barnen känner sig trygga?

Eftersom proffshjälp inte alltid är tillgänglig, så behöver vi också fundera på hur vi kan underlätta det dagliga livet med kanske ibland helt enkla medel. Under Frida Johansson Metsos ledning diskuterade vi olika lösningar som kan underlätta arbetsron i t.ex. ett klassrum. En så enkel sak som halverade tennisbollar under stolsbenen tar bort otrevligt skrapljud som annars kan trigga igång obehagliga upplevelser.  Barn i olika åldrar uppvisar inte nödvändigtvis likadana symptom, i Fridas tabell kan du läsa mer om vilka symptom som de kan vara bra att vara uppmärksam över i specifika åldersgrupper (länk). En småbarnspedagog, klasslärare eller fotbollstränare kan och ska givetvis inte vare sig ställa diagnoser eller fungera som traumaterapeut, men alla som jobbar med barn och unga från tredje land och med flyktingbakgrund skulle vara betjänta av att lära sig ett traumainformerat arbetssätt. Det här kom klart fram under workshopens gång. Vilket ledde till att vi i projektet nu funderar på om vi inom Stigin2 projektets ramar kunde erbjuda en tvåspråkig kortkurs i traumainformerat arbetssätt. Det här återkommer vi till i höst, när vi vet mera om vilka möjligheter som finns.

Hur skulle det se ut i den bästa av världar? Kan vi komma överens om en ”Golden standard”?

Frida Johansson Metso hade i sin presentation en hel del förslag på hurudana åtgärder det kunde röra sig om, och som kunde fungera som stöd för dem som jobbar professionellt. Men framförallt åtgärder som verkligen skulle påverka barn med traumabakgrund i en positiv riktning. Bara en så enkel men svår sak, som uppehållstillstånd har en enorm betydelse för känslan av trygghet. Många gånger är det inte den svåra vägen till det nya landet som orsakar det största traumat utan snarare sådant som barn och unga möter när de ska etablera sig i ett nytt land. Det är allt från fördomar och rasism till just den otrygghet som väntan på ett uppehållstillstånd innebär. Det här påpekade Frida redan under konferenser inom det föregående Stigin projektet. I Fridas presentation (länk) finns flera förslag på en ”Golden standard”.

Det arbete som inleddes i januari i samband med projektets Kickoff seminarium och som fortsatte med workshopen i maj är tänkt att utmynna i en broschyr med vägledning och information för hur professionella och personer som jobbar inom fritidssektorn på bästa sätt ska kunna stöda barn och unga med flyktingbakgrund som bär på olika typer av trauman. Dels få tips på hur göra i den egna verksamheten men också var hitta hjälp vid behov. Vi fortsätter det här viktiga arbetet tillsammans och ses på nästa workshop i september!

/Carina Gräsbeck

Processansvarig i Åboland

Inom Stigin2- projektet har de tre delarna, systemiska orättvisor, föräldrasamverkan och traumatiserade barn skilda utvecklingsprocesser. Processernas målsättning är kompetensutveckling och sektorövergripande utvecklingssamverkan för både personal och frivilliga som arbetar med barn och unga. Målet är att skapa jämlika villkor för alla barn oavsett bakgrund och underlätta integrationen i samhället så att alla kan bli delaktiga.

Utvecklingsprocessen för systemiska orättvisor är i full gång. Arbetsgruppen för processen systemiska orättvisor har träffats två gånger. En inledande träff ordnades i samband med seminariet i januari. Under den träffen höll Emmanuel Acquah, som hade en föreläsning under seminariets förmiddag, en workshop med samma tema. 

I maj ordnade projektet följande workshop. Denna gång inleddes workshopen av Jana Bajram, som till vardags arbetar på ungdomsverkstaden SVEPS, men förutom det också som coach för personer med utländsk bakgrund. Hennes kunder är personer som har stött på något hinder i sin integrationsprocess. Jana fungerar som en förmedlare eller kulturtolk med att hjälpa personen vidare. Ofta handlar det om att båda parterna i situationen får tänka om och jämka sina åsikter/ståndpunkter/förfaringssätt, men det kan också t.ex. handla om att hitta det stöd till personen som hen är berättigad till men inte vet om.

Efter Janas inlägg diskuterade vi vikten av att det finns och borde finnas fler kulturtolkar/handledare med officiell status. Att den som hjälper till i olika frågor inte enbart är kusinen som bott här längre. Dels blir denna kusin fort överarbetad och får inget erkännande för sitt arbete. Dels kan det hända att hen i bästa välmening ger fel råd om hen inte har fått någon utbildning i att sköta myndighetsärenden eller vilka andra privata angelägenheter som helst. Det är också viktigt att ge arbetet och den som utför arbetet en status. Dels kan det också hända att andra personer, som t.ex. språktolkar, vars enda uppgift borde vara att tolka språket hamnar axla också denna roll ifall det inte finns någon som sköter den här rollen.

Under resten av workshopen diskuterade vi olika sorters systemiska orättvisor, som drabbar barn och unga, som identifierats och kategoriserats inom projektet. Den kategorin som väckte mest diskussion är det annorlunda stödet för skolgången och läxläsningen som de barn får som har föräldrar som inte kan skolspråket och inte känner till den finländska skolan eller vad som förväntas av dem. 

Det diskuterades också möjligheter som de digitala verktygen, och det att de flesta nu är bekanta med dem ger i skolgången. Bl.a. att både kulturtolkning, modersmålsundervisning och religionsundervisning nu kunde ordnas på distans och över kommungränser så att man skulle få ihop tillräckligt stora grupper. Eftersom de som behöver modersmålsundervisning i andra språk än svenska och finska är relativt få i den svenska skolorna ordnas undervisningen ofta på obekvämt avstånd och i en obekant miljö. För vissa språk- och religionsgrupper blir deltagarantalet inte tillräckligt stort inom kommunen, men med samarbete över kommungränser skulle deltagarantalet höjas så att fler grupper kunde bildas. Kunskaper i det egna modersmålet är avgörande för bra skolresultat i övriga ämnen.

Den kategorin som också väckte mycket diskussion var den om olika andel barn med utländsk bakgrund i olika skolor. Ibland kan man med små justeringar i upptagningsområden för skolorna påverka elevsammansättningen så den blir mera jämn mellan olika skolor. Samma sak gäller daghem, det finns stora skillnader i andelen barn som har svenska eller finska som modersmål mellan olika daghem. Det talades också en del om att andelen barn med utländsk bakgrund som deltar i småbarnspedagogiken är mindre än andelen bland de andra barnen. 

Jag vill rikta ett varmt tack till alla som deltog i workshopen och delade erfarenheter med oss i projektet och de andra deltagarna. Workshoparna är ett stort stöd för oss och leder arbetet vidare. 

/Jenny Asplund, processansvarig i Nyland.

Ett av de fokusområden som Stig in2 ägnar speciell uppmärksamhet åt är föräldrasamverkan. Det här gör vi för att vi under vårt tidigare projekt blev varse om vilken utmanande uppgift man som förälder har i ett nytt land. Man är fostrad och uppväxt i en kultur och en viss typ samhälle med den syn på föräldraskap, fostran och bildning som råder där, för att plötsligt befinna sig i en annan kultur och en typ av samhälle där kanske en annan syn på föräldraskap, fostran och bildning är rådande. Under en av våra tidigare konferenser bjöd vi därför in representanter för MindSpring som är den metod vi nu vill pilotera och implementera i Finland. Samtidigt bjöd vi även in professor Disa Bergnehr som då var aktiv vid Högskolan i Borås men nu är lokaliserad vid Linnéuniversitetets Institution för pedagogik och lärande. 

Bergnehrs nuvarande forskning undersöker föräldraskap, familjeliv och skolgång, bland annat hur detta kan te sig för nyanlända föräldrar och barn med flyktingbakgrund. När hon år 2019 föreläste hos oss utgick hon från en undersökning som gjorts med och kring föräldrar och barn som flytt till Sverige. En undersökning i vilken man sett på vilka förändrade villkor som gällde föräldraskapet. 

Inledningsvis fick vi ta del av viss statistik för att bättre kunna relatera siffrorna till någonting. Vi fick bland annat veta att de flesta 2-6 åringarna går i förskola och att 75% av barnen lever med båda föräldrarna. Vi fick också veta att 27 % av barnen som lever med en ensamstående förälder lever i fattigdom medan 53 % av barnen som lever med en ensamstående förälder och har en eller båda föräldrarna födda utrikes, gör detsamma. Många invandrade familjer är långtidsberoende av försörjningsstöd och många bor i socioekonomiskt utsatta områden där skolorna har hög belastning och risken att misslyckas i skolan är stor. Det här inverkar bland annat på så sätt att medan drygt 90 % av barnen med svenskt ursprung i åk 9 erhåller betyg som gör dem behöriga att söka ett nationellt gymnasieprogram, är det endast 50 % av utrikes födda pojkar och 62 % av flickorna som går ut åk 9 med samma behörighet. Varför är det så? 

Bergnehr konstaterar att det krävs mycket av föräldrarna som ska anpassa sig till ett nytt land och nya villkor. Det är många gånger svårt att få arbete och bli självförsörjande vilket innebär sänkt ekonomisk och materiell standard. Man har kanske begränsade lokala nätverk, bor trångt eller i socioekonomiskt utsatta områden. Man ska lära sig ett nytt språk, en ny kultur och ta sig an ett nytt utbildningsväsende med andra utmaningar än man kanske tidigare mött. 

För att ringa in dessa utmaningar och villkor gjordes intervjuer med föräldrar som kommit till Sverige. Bland de svar som Bergnehr tog del av framkom bland annat man uppskattade det land som man kommit till och den hjälp man fått, men ändå ofta kände sig utanför. Som förälder hade man kanske svårt att anpassa sig till ”mängden frihet” som barn och unga i Sverige har. Inte så att säga den fysiska friheten utan skillnader i hur barn och unga uttalar sig gentemot äldre generationer och auktoriteter. I intervjuerna framkom även att föräldrarna hade stor tilltro till utbildning och ville det bästa för sina barn. Det var också ofta den främsta orsaken till att man flytt: att ge sina barn möjligheten till ett bättre liv.  

Föräldraskapet påverkas dock i det nya landet. Av mödrarnas minskade tid och energi för omsorg och fostran. Av begränsade ekonomiska och materiella resurser, bidragsberoende och i vissa fall bostadsområden med relativt hög brottslighet. Och av begränsade kunskaper i det svenska språket vilket i sin tur gör det svårare att stödja barnet i skolan. 

Bergnehr lyfte fram pedagogers beskrivningar av föräldrar i utsatta områden och sammanfattade detta i tre ord: passiva, motvilliga och medvetna. Det vill säga så här uppfattades föräldrarna i viss mån av pedagogerna. Passiviteten uppfattades dock som ett eventuellt uttryck för att föräldrarna har den bakgrunden att man inte ska ifrågasätta läraren. Eller som ett uttryck för trötthet på grund av den livssituation man befinner sig i. Också motvilligheten kan bero på att föräldrarna uppfattar det som lärarens ansvar att ta itu med olika frågor och därför inte vill ”lägga sig i”. Slutligen såg man hos en del föräldrar också en tydlig medvetenhet om att livet på flykt kan ha påverkat barnet negativt. Att barnet behöver tid för att både leka och läka. 

Vad ger Bergnehr då för budskap till samhället och bildningsväsendet? Stöd nyanlända så att de finner arbete och kan försörja sig själva. Jobba för att skolorna fungerar väl med krav och förväntningar på såväl barn och föräldrar. Värna om trygghet i skola och bostadsområden och ge barn samt vuxna möjlighet till meningsfull fritid med arenor där man kan mötas: idrott, klubbar, simundervisning etc. Gärna kunde vi tillsammans arbeta för att det ska finnas föräldrastödsprogram på det egna modersmålet och att den information som ges översätts för bättre möjlighet till ökad förståelse. Hon menar också att det i hem och skola relationen är viktigt att alla förväntningar är tydligt uttalade. Vad kan/ska skolan göra? Vad är föräldrarnas roll? Och vad ska/kan barnen göra samt vem stöttar skolan och dess familjer? 

Om du vill läsa mer om Bergnehrs forskning och olika slutsatser kan du bekanta dig med boken och länkarna nedan. 

Bergnehr, D. (2020). Adapted fathering for new times: Refugee men’s narratives on caring for home and children.  Journal of Family Studies.

Bergnehr, D. (2018). Efter flykten: Migrationens innebörder och förändrade villkor för barn och föräldrar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige. I Johansson, T. & Sorbring, E., Barn- och ungdomsvetenskap: En  grundbok (pp. 379-391). Stockholm: Liber.  

Bergnehr, D. Omsorg för dagen och fostran för en framtid: Irakiska mödrars strategier för att skapa tillhörighet i Sverige. 

Nästa vecka presenteras Laid Bouakaz och hans forskning! 

/ Linda Ahlbäck 

I december 2018 mötte projektet första gången Alemanji Aminkeng Atabong. Vi hade bjudit in honom till en av våra konferenser som behandlade Rasism, inkludering och förebyggande perspektiv och metoder i skolan. Tillsammans med andra inbjudna forskare och sakkunniga gav han sin syn på vad vi i Finland behöver tänka på för att inte bara minska riskerna för utestängning av nyanlända utan också öka möjligheterna till inkludering. I det här arbetet lyfte Alemanji fram kring vikten av antirasistisk fostran, vilket han gjorde på ett så tankeväckande och gott sätt att vi senare även bjöd in honom till projektets avslutningskonferens:  The Multicultural Helsinki Region 2040. En konferens under vilken vi tillsammans blickade fram mot ett Helsingfors 2040 som en blomstrande, spännande region där alla känner sig trygga och mångfald både ses och uppskattas som en styrka.

Alemanji disputerade år 2016 med sin avhandling Is there such a thing …? a study of antiracism education in Finland och är nu knuten till såväl Svenska social och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet som Åbo Akademi. I nuläget undervisar han samtidigt som han utvecklar och forskar vidare kring samma tema: den antirasistiska pedagogiken/fostran och hur man formar en skola där det är självklart att elever har olika etnicitet, bakgrund och hudfärg.  

Vad menas då med antirasistisk fostran? Vad är det för skillnad mellan mångkulturell sådan och antirasistisk, eller finns det någon skillnad? I en artikel i Scandinavian Journal of Educational Research (2018) menar Alemanji och hans kollega Mafi att det finns en stor skillnad. När vi använder begreppet mångkultur betonas vår grundläggande mänsklighet, att vi ”alla är människor”. Vi tar inte i beaktande eller uppskattar våra olikheter utan poängterar hellre likheterna och formar samhället utgående från det. När vi istället pratar antirasism lyfter man fram tanken om att hela nationsbygget de facto äger rum utgående  från majoritetens tankar och behov. De som inte hör till majoriteten får hänga med av majoritetens så att säga goda vilja. När man i mångkultur alltså tänker att det man inte pratar om finns inte, gör man tvärtom när det kommer till antirasism: man lyfter fram att vi alla är olika och kan därmed i förlängningen även konstatera att rasism existerar. En rasism som alltför ofta finns inbäddad i våra strukturer. Alemanji och många med honom menar att om vi inte förstår eller vågar erkänna detta, kan vi heller inte arbeta för en förändring.  

I avhandlingen undersökte Alemanji antirasistisk fostran i Finland. Han ville se vad den innebär på ett begreppsligt, metodologiskt och praktiskt plan för att sedan undersöka vad man kunde vinna genom ett möjligt och tydligare strategiskifte till en sådan. I arbetet han gjort och gör är frågan om rasism och hur man definierar samt erkänner denna central, därför reder han inledningsvis ut begreppet för att sedan närmare betrakta rasism i Finland genom fyra så att säga ”linser”. 

1. Finländsk exceptionalism i betydelsen att man tänker att Finland är undantaget från resten av världen, här finns inte rasism.  

2. Teorier kring koloniala maktstrukturer, det vill säga tanken om att den som koloniserar har makten. I det här fallet är det då finländarna som har makten att definiera vems värderingar samt vad och vems kunskap som räknas. 

3. Vithetsteorier, där vit hy ses som normen. Teorierna om vithet går dock utöver hudfärg. Alemanji refererar exempelvis till Mignolo (2009): Whiteness does not only refer to skin colour but embodies the philosophy and “culture” of the “West”, which is constructed consciously or unconsciously as dominant and as opposed to all other ideologies and cultures.   

4. Förnekande av rasism. Rasismen förändras över tid, att säga att den inte finns är inte korrekt, men den är kanske inte längre högljudd och utåtagerande utan gömmer sig ofta i strukturerna. 

Dessa fyra sammantaget bildar enligt Alemanji den speciella typ av rasism som kan observeras i Finland: “… coloniality of power, Finnish exceptionalism, whiteness theory and denial work hand in hand. All of them work for each other, supplementing and grounding each other to produce the specific character of racism in Finland. Exceptionalism creates and sustains the idea that one category (white – whiteness) is superior, on the basis of which coloniality of power is grounded or justified and racism is also denied. 

Den korta definitionen av rasism lyder enligt Alemanji ”diskriminering baserad på hudfärg” men han menar också att det inte finns någon heltäckande definition. Rasism finns i lagstiftning, strategier och strukturer, övertygelser och handlingar. 

Om vi går direkt på kärnan borde vi alltså inledningsvis våga erkänna att vi har problem och därefter göra vad vi kan för att motverka dessa. Det låter kanske inte så komplicerat men i avhandlingens slutord berör Alemanji det faktum att det i Finland finns ett visst motstånd mot att prata om och lyfta dessa frågor. Igen, det som inte syns finns inte. Och det som inte finns kan man inte påverka. Vi finländare tar ofta frågan om rasism väldigt personligt och ser det som en anklagelse mot oss själva. Istället för att se på vad vi tillsammans, som samhälle, kan göra. 

För att återgå till skillnaden mellan mångkulturell och antirasistisk fostran ser Alemanji den första som speciellt ägnad för ett slutresultat där immigranterna integreras i det finländska samhället. Medan den senare är utformad och tillägnad att identifiera och eliminera rasism genom att utmana policyn, strukturer och attityder samt att agera för racial equity, jämlikhet Något som görs genom att undersöka och omfördela makten mellan rasifierade (ofta minoritetsgrupper som immigranter) och icke-rasifierade majoriteter. Antirasistisk fostran borde därför inte införas enbart i formell undervisning utan även i den informella  

---

Vill ni läsa mer om Alemanjis forskning? Här nedanför finns några länkar. 

• Is there such a thing …? a study of antiracism education in Finland.  

• Antiracism Education? A Study of an Antiracism Workshop in Finland. Scandinavian Journal of Educational Research, Vol 62, 2018 Issue 2 

Nästa vecka presenteras Disa Bergnehr och hennes forskning! 

/ Linda Ahlbäck 

Blogginlägget är vår första artikel i en artikelsamling kring integration och inkludering av barn och unga. Här kan du läsa mer om syftet med samlingen: Forskning kring integration – Projektets uppgift (stiginastusisaan.com)

---

I Stig in1 bjöd projektet vid ett flertal tillfällen in forskaren Mehrdad Darvishpour, verksam vid Mälardalens högskola. Darvishpour har under många år forskat kring ensamkommande och nyanlända barn och ungdomar men även kring invandrade kvinnor och flickor; familj, genus och etnicitet; hedersproblematik; maskulinitet och jämställdhet; integration, makt och diskriminering; samt samverkansproblematiken mellan olika myndigheter och med civilsamhället. 

Under en av de föreläsningar som vi fick ta del av (16.2.2018) talade Darvishpour under temat Nyanlända ungdomars inkludering och jämställdhetsutveckling i samhället. Detta gjorde han utgående från en undersökning som inleddes under 2017 och de preliminära resultat man då hade kommit fram till.

I undersökningen ville man belysa nyanlända ungdomars situation utifrån lärandeprocesser, välbefinnande, förberedelse för arbetsliv och social hållbarhet. Bakgrunden till att undersökningen genomfördes, var den stora mängd asylsökande som under år 2015 kom till Sverige. Bland dessa totalt ca 163 000 personer utgjordes drygt 70 000 av ungdomar och av dem var nästan hälften ensamkommande barn: 35 369 barn. Barn utan medföljande föräldrar, barn utan socialt nätverk. Hur kom de sig till rätta i det nya hemlandet?

I forskningsarbetet valde man att fokusera på framgångsfaktorer för att åstadkomma en god integration och en lyckad inkludering, framom barriärer. Vilka är förutsättningarna för ungdomars hälsa och välbefinnande och vilka resurser behöver utvecklas för att de i sin tur kan stärka ungdomarnas möjligheter till framtida utbildning, försörjning och arbete? Man ville göra ungdomarnas röster hörda, inte enbart forska om utan med dem. I tillägg till det ville man också lyssna in erfarenheter från kommuners och landstingens personal. Frågor som forskarna sökte svar på var bland andra:

• Vilka upplevelser har nyanlända ungdomar av mottagandeprocessen?
• Vilka barriärer och möjligheter finns för nyanlända barn och ungdomars inkludering och jämställdhetsutveckling?
• Vilken betydelse har samverkan mellan olika myndigheter och civilsamhällets organisationer för nyanlända ungdomars inkludering?

Vad som framkom var bland annat att barn och ungdomar som kom med sina föräldrar upplevde mer trygghet och fick mer emotionellt stöd medan många ensamkommande barn i avsaknad av sina föräldrar hyste känslor av längtan, ensamhet, maktlöshet och oro. Något som visade sig  även om de bodde med sina släktingar. Saknaden och ovissheten om framtiden påverkade i sin tur koncentrationsförmågan och därmed skolresultaten negativt. Av de unga som sökte hjälp upplevde många att de inte fick den hjälp de behövde, exempelvis från barn- och ungdomspsykiatrin. Det här kan enligt undersökningen dock bero på olika förväntningar och syn på vård och medicin eller brist på resurser eller dåligt bemötande av vårdpersonal.

När man såg på socioekonomiska faktorer och hur de inverkar på integreringen konstaterades att flera ensamkommande barn som var analfabeter och kom från byar med föräldrar med svaga socioekonomiska villkor, hade svårare att klara sig i skolan och lära sig språket jämfört med unga som hade utbildning från hemlandet eller kom med sina utbildade föräldrar.

Ovisshet plågar, och i undersökningen framkom att de nyanlända ungdomar som fått uppehållstillstånd hade en stark vilja att satsa på framtiden. I enlighet med tidigare forskning fann man också att ensamkommande integreras snabbare jämfört med barn som kommer med sina föräldrar. De får bättre samhällsstöd och möjlighet att lära sig svenska jämfört med de ungdomar som bor med sina föräldrar och därför pratar sitt modersmål. I avsaknad av sina föräldrar blir framförallt flickor snabbare vuxna och får på vis möjlighet till ett självständigt liv och karriär. Man kunde också konstatera att en viss känsla av tacksamhet förstärker deras motivation till integration. Av dessa ungdomar kände dock en del högre press på sig från den familj som är kvar i hemlandet och behöver pengar för att överleva.

För personalens del framkom vikten av att vara tydlig i sitt bemötande, att rakt på sak informera om samhället i Sverige. Ungdomars bild av Sverige stämde inte alltid överens med verkligheten, ibland hade de för stora förväntningar. Man poängterade även hur viktigt det är att samhället inte förutsätter att ungdomarna ska känna till normer utan att ha kunskap. Exempelvis i något så konkret som hur man beter sig vid utflykter i naturen och i skolan. Personalen påtalade även en viss brist på samverkan mellan myndighetsinstanser och kommun vilket kan förorsaka svårigheter att samordna resurser och då orsaka spänningar mellan enheter och organisationer.

Allt detta sammantaget utmynnade i en slutsats om att kommunerna hade en förmåga att anpassa sig och hantera mottagandet av de nyanlända ensamkommande barnen. Vid sidan av kommunernas ansträngningar var och är bland annat följande faktorer av betydelse:

• Ungdomars egna resurser i form av förutsättningar och motivation till inkludering, exempelvis genom skolintegration
• Civilsamhällets engagemang
• Brist på resurser och bristande kommunikation mellan olika organisationer.

---

Vill du läsa mer om den undersökning som Darvishpours och hans forskningsgrupp genomförde? Här hittar du slutrapporten:  http://mdh.diva-portal.org/smash/get/diva2:1274330/FULLTEXT01.pdf  

Resultaten finns även sammanfattade i antologin: Ensamkommandes upplevelser & professionellas erfarenheter: integration, , inkludering och jämställdhet. Här kan du läsa mer om den:https://www.adlibris.com/se/bok/ensamkommandes-upplevelser-professionellas-erfarenheter-integration-inkludering-och-jamstalldhet-9789147129263

I nästa inlägg kommer ni att få stifta bekantskap med psykologen Alemanji Aminkeng Atabong vars forskningsintresse ligger i antirasistisk pedagogik!

/ Linda Ahlbäck

Vi som arbetar med Stig in2 representerar flera organisationer. Tillsammans men också på skilda håll arbetar vi med olika typer av uppgifter och aktuella frågor. Centret för livslångt lärande som är den koordinerande parten för Stig in2 jobbar en hel del med lärarfortbildning, ofta med stöd av Utbildningsstyrelsen men också med stöd av ett antal fonder och stiftelser. 

Vid årsskiftet avslutades ett av de utvecklingsprojekt som just Utbildningsstyrelsen finansierat: O.LIKA – Styrka i mångfald. Inom projektet arbetade vi fram undervisningsmaterial kring temat kulturell mångfald, material som nu finns fritt tillgängligt på webben för er alla att använda. 

Med hjälp av webbsidan O.LIKA vill vi ge elever och lärare i årskurserna 4 – 9 en möjlighet att bättre förstå vad mångfald är och hur den visar sig i våra liv. Via de övningar som arbetats fram får man tillsammans möjlighet att tänka till, tänka efter och tänka om. Som lärare får man stöd i att driva mångfaldsarbete i klassrummet medan eleverna får nycklar till att öppna upp och reflektera över egna attityder och värderingar – varför reagerar jag som jag gör?  

Allt man finner på webbsidan, filmer, övningar etc, grundar sig i tanken om de mänskliga rättigheterna: rätten att vara människa och bli behandlad som en sådan. Materialet har utarbetats med läroplanen för den grundläggande utbildningen i åtanke, vars mål är att stöda eleverna att utveckla en mångsidig kompetens och växa som människa. Här finns beröringspunkter med läroplanens alla delområden, även om O.LIKA främst berör delområdet Kulturell och kommunikativ kompetens (K2): 

Eleverna växer upp i en värld som kännetecknas av kulturell och språklig mångfald och av olika religioner och åskådningar. Att leva på ett kulturellt hållbart sätt i en mångfacetterad miljö förutsätter kulturella färdigheter grundade på respekt för mänskliga rättigheter samt förmåga att kommunicera på ett hänsynsfullt sätt och kunna uttrycka sig själv och sina åsikter på olika sätt.  

Använd gärna materialet och våga ta diskussionen! 

www.o-lika.fi  

Linda Ahlbäck 

Det här är en fortsättning på bloggen ”Ord spelar roll” och som publicerades här den 22 februari 2021. Bloggen handlade om invandrarbarn och begreppet jämlikhet.

Vi är ense om att det är bäst såväl för det enskilda barnet och för oss alla, att alla barn får en ordentlig chans att utveckla sig och klara sig i skolan, att trivas och frodas. Vi är ense om att alla barn skall behandlas jämlikt och detta kan kräva att barnen behöver behandlas olika. Att invandrarbarn klarar sig sämre än inhemska barn måste bero på systemfel, systemfel som vi kan rätta till. Klyftan är stor i Finland, ja störst bland OECD-länderna. Här en artikel om detta: https://yle.fi/uutiset/3-11431717?fbclid=IwAR3ujFtd6ttFKLu0mc8nc-H1FT4BWRRiEzOMqvouT9aPTk1DEtnGi9aoMuY

Men hur kan man få grepp om detta systemfel?

Jag tror man kan dela upp problemen i tre delområden (kanske det finns andra typer av problem som i de här täcker):1. Problem med olika förutsättningar 2. Problem grundade på okunskap och fördomar och 3. Problem med ojämlika och orättvisa strukturer.

Problem med olika förutsättningar

En förutsättning för att barn skall klara sig bra i skolan och på fritiden är att de får stöd hemifrån. Men många invandrarbarn saknar detta stöd. Deras föräldrar kan inte skolans språk, känner inte till hur det finländska samhället fungerar. En del barn har föräldrar som aldrig gått i skola, och som inte har någon som helst möjlighet att ge stöd i skolarbetet.

Den här ojämlikheten jämfört med finländska barn går att reducera.

Många skolor, kommuner har anställt kulturtolkar som hjälper barnen i skolarbetet på barnens modersmål. Det här är ganska nytt och i många skolor talas det över 30 modersmål så behoven är enorma. Kanske distansundervisning given av kulturtolkar kan göra det möjligt för barn med andra modersmål än svenska och finska att få hjälp i hela landet.

I Sverige har barn med andra modersmål rätt till studiehandledning på modersmålet. Detta regleras i 5 kap. 4 § skolförordningen: ”En elev ska få studiehandledning på sitt modersmål, om eleven behöver det. En elev som ska erbjudas modersmålsundervisning och som före sin ankomst till Sverige har undervisats på ett annat språk än modersmålet får ges studiehandledning på det språket i stället för på modersmålet, om det finns särskilda skäl.” Motsvarande bestämmelse finns i 9 kap. 9 § gymnasieförordningen. https://www.skolverket.se/download/18.6bfaca41169863e6a65b259/1553965782321/pdf3038.pdf

Ett annat sätt att minska ojämlikheten är att lära föräldrarna att ge stöd åt barnen i skolarbetet.  Många projekt arbetar idag just med det. I vårt projekt introducerar vi och piloterar den danska gruppmetoden MindSpring. Invandrarföräldrar får stöd och lärdom av en gruppledare som talar deras språk och delar deras kultur. Under träffarna diskuteras just föräldrarnas möjligheter att stöda barnen i skolarbete som t.ex. att skapa arbetsro och rutiner för läxläsning. https://stiginastusisaan.com/process-foraldrasamverkan/

Det finns många andra sätt att minska ojämlikheten som att ordna stödda läxläsningstimmar i skolorna eller att frivilligorganisationer ordnar läxläsningsstöd.  På vilka andra sätt skulle man kunna ge barn med invandrarbakgrund samma förutsättningar som finländska barn?

Problem grundade på okunskap och fördomar

I USA har det forskats en hel del om lärarnas attityder till barn med olika hudfärg. Forskningen är förstås inte så lätt att överföra till finländska förhållanden men iakttagelsen att många lärare bär på fördomar och föråldrade attityder gäller säkert här också. En vanlig attityd är att lärare förväntar sig mer av vita elever än icke vita. När lärare i USA undervisar enbart vita elever använder läraren svårare begrepp, ger mer krävande uppgifter. Lärare förväntar sig också att vita elever i högre grad än icke vita skall gå vidare till högre studier. Vita elevers har ofta en bild av sig själva som framgångsrika elever medan icke vita elever har ofta en bild av sig själva som en som inte klarar av studier. Det här är ett välkänt och omdiskuterat fenomen även här i Finland. Men här har vi mest undersökt fenomenet ur ett genusperspektiv. Tror flickor att de kan lära sig matematik? Tror lärare att flickor har sämre förutsättning att lära sig matematik? Väldigt mycket har gjorts i skolorna för att förändra både lärarnas och elevernas attityd till flickor och matematik. Arbetet har varit framgångsrikt och idag har flickornas självförtroende ökat och lärarnas fördomar minskat. Precis samma process måste nu genomföras för att barn med invandrarbakgrund skall få en jämlik chans. Vilka andra fördomar och attityder rörande barn med invandrarbakgrund borde förändras?

Problem med ojämlika och orättvisa strukturer

Det finns rent geografiska styrmedel som handlar om daghems och skolors upptagningsområden och som kan skapa stor ojämlikhet. I Esbo finns det daghem där samtliga barn har invandrarbakgrund medan det några kilometer längre bort finns helt finska daghem. Försök att få skolor och daghem mer jämlika har gjorts bl.a. i Nederländerna. I Finland har biträdande professor Venla Bernelius i stadsgeografi vid Helsingfors universitet givit förslag på hur strukturerna för upptagning kunde ändras för att få skolor och daghem jämlika. Denna rapport lämnades till statsråden den 17 februari 2021; https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162857

De styrdokument som reglerar skolorna är i grunden skapade under en tid då invandringen var liten i Finland. Under årens lopp har fel hittats i lagar och fel har rättats till och läroplaner har förnyats. Men det finns mycket kvar att göra eftersom vi vill ha en jämlik skola där barn oberoende av bakgrund får samma chanser.

Väldigt många barn i Finland är två- eller flerspråkiga. Om språken ingår i skolornas läroplaner är flerspråkigheten en klar fördel för barnet. Men om språken inte gör det har språkkunskaperna inget värde för skolresultatet. Det här är ett exempel på orättvisa och ojämlika strukturer.

Antagningen till universitet har diskuterats mycket det senaste året. Antagningen innehåller två delar; behörighetskrav och urval. I höstas ändrade i alla fall Helsingfors universitet sitt behörighetskrav i finska och svenska. För en finländsk sökande har behörighetskravet i modersmålet varit ett godkänt studentprov i modersmålet, dvs approbatur eller högre. Barn som inte har finska eller svenska som modersmål läser ofta svenska eller finska som andra språk S2 och då har universitetens behörighetskrav varit att dessa ungdomar skall inte bara vara godkända i studentprovet i finska eller svenska som andra språk utan också vara väl godkända, d.v.s. med minst magna cum laude approbatur. Man tänkte väl sig att studierna krävde så pass stor språkfärdighet. Men när det gick upp för universitetet hur orättvis denna struktur är ändrades behörighetskravet i höstas till approbatur.

När det gäller urval har många universitet i Finland valt att lägga den största vikten på vitsordet i lång matematik. I Sverige var det åtminstone tidigare vitsordet i svenska som viktades mest. Det svenska urvalssystemet har kritiserats för att det är väldigt orättvist mot barn med invandrarbakgrund. Det finländska urvalskriteriet förefaller mera jämlikt.

Det finns många förändringar som kan göras för att skapa jämlika och rättvisa strukturer. Det behöver inte vara så att det är endast den kunskap som finns i dagens läroplaner som värderas. Läroplanerna kan förändras eller annat än det som finns i läroplanerna kan värderas. Kunskap i persiska, i muslimsk religionskunskap i östafrikansk kultur kunde vara lika mycket värt som kunskap i ryska, kristen religionskunskap och europeisk kultur.

Undervisningen i finska eller svenska som andra språk har kritiserats (se https://yle.fi/uutiset/3-11431717?fbclid=IwAR3ujFtd6ttFKLu0mc8nc-H1FT4BWRRiEzOMqvouT9aPTk1DEtnGi9aoMuY). Det är både läroplanen och genomförandet som är problematiskt.

Vilka andra ojämlika eller orättvisa strukturer kan vi ändra på?

Det medvetna arbetet med att demontera strukturella orättvisor har inletts. Ändringen på universitetens behörighetskrav är ett fint exempel. I många kommuner och städer har arbetet påbörjats i skolor och skolverk. I Helsingfors har arbete pågått ett par år och blir mycket spännande att följa.

Här är Helsingfors stads svenska sida med projektbeskrivning och sammanfattning:

https://www.hel.fi/helsinki/sv/stad-och-forvaltning/strategi/stadsstrategi/minska-ojamlikhet

 Finska sidan har mer utförligt material och information om indikatorer etc.

https://www.hel.fi/helsinki/fi/kaupunki-ja-hallinto/strategia-ja-talous/kaupunkistrategia/eriarvoisuuden-vahentaminen/

Staden har satt upp fyra åtgärdshelheter/målsättningarför att minska ojämlikhet.

1. Varje barn och ungdom har sociala relationer och en känsla av att höra till.
2. Varje barn och ungdom har minst en trygg vuxen.
3. Varje ungdom får utbildning efter grundskolan
4. Fattigdom ska inte i alltför hög grad definiera ett barns framtid och möjligheter

Under varje åtgärdshelhet finns en rad åtgärder som skall genomföras för att närma sig målet att minska ojämlikheterna. Det är ett fint arbete som har påbörjats och staden har insett att åtgärderna måste förändras och förnyas kontinuerligt. Ur ” Mukana –ohjelman päivitetty toimenpidesuunnitelma 6.11.2019  ” står det:

NYKYPALVELUIDEN PARANTAMISEEN TÄHTÄÄVÄT TOIMENPITEET

Toimenpide 3 Ulkomaalaistaustaisten oppimisedellytysten kehittäminen

Kasvatus ja koulutus huomioivat entistä paremmin ulkomaalaistaustaiset oppijat ja perheet. Huomiota kiinnitetään oppimisen edellytyksiin ja tukeen, ohjaukseen, neuvontaan ja siirtymiin sekä henkilökunnan osaamisen kehittämiseen ja rekrytointiin. Maahanmuuttajien kasvatuksen ja koulutuksen kehittämissuunnitelman toimenpiteitä integroidaan osaksi ohjelman maahanmuuttajataustaisia lapsia, nuoria ja perheitä koskevia toimenpiteitä.

Varje år måste planerna omvärderas och utvecklas. Målet att minska ojämlikheterna är kanske lite vagt och lågt satt. Varför inte sikta mot att utplåna dem? Så här utrycker Helsingfors stad ett av sina mål ”Fattigdom ska inte i alltför hög grad definiera ett barns framtid och möjligheter” men visst skulle det vara bättre att ha som mål att fattigdom/bakgrund inte över huvud taget skall definiera ett barns framtid och möjligheter!

Robert Runeberg, Innehållsanvarig.

“Barn och unga med invandrarbakgrund mår generellt sett sämre, har sämre utbildningsresultat och har en lägre sysselsättningsgrad. Det visar den färska forskningsrapporten Coming of Age in Exile – Health and Socio-Economic Inequalities in Young Refugees in the Nordic Welfare Countries. För att råda bot på det här efterlyser traumapsykolog Frida Johansson Metso tidig identifiering av symtom, en förståelse för att barn uttrycker symtom på lite annat sätt än vuxna, att personal inom vård och skola ska vara öppen för olika symtomuttryck, och också tänka på att potentiellt traumatiserande händelser påverkar hela hälsan, såväl den fysiska som den psykiska. Genom detta kan vi undvika att barn och unga insjuknar i posttraumatiska stressymptom (PTSS) och undvika en högre sjukdomsbörda i den här gruppen.”

Texten ovan är tagen från en artikel som ingick i CLL:s nyhetsbrev (1/2021) med rubriken “Tidig identifiering avgörande för integration av barn och unga med flyktingbakgrund” som handlar om Stigin2 projektets första konferens som ordnades 22.1.2021.

Läs hela artikeln här: Tidig identifiering avgörande för integration av barn och unga med flyktingbakgrund | Åbo Akademi (abo.fi)

Vår första konferens fick namnet  “If you want to treat me equally, you might have to treat me differently”. “Om du vill behandla mig lika eller jämlikt kan du behöva behandla mig annorlunda”. Det här handlar om ordet “equal” i meningen ”

”Equal” översätts till svenska med ”jämlik” och  ”equally” med ”jämlikhet”. Poängen i vår rubrik är att det är skillnad med jämlikhet och bli behandlad lika.

Det slår mig att införandet av grundskolan i mitten av 70-talet långt handlade om jämlikhet. Dels ville man erbjuda precis samma skola för alla, men på en gång var man medveten om att barn är olika och att skolan skall erbjuda olika stöd åt olika elever beroende av deras behov. Man ville skapa en skola där alla barn, oberoende av olikheter i bakgrund, fysiska eller mentala olikheter skulle behandlas så att de kunde utveckla sig, var och en, så långt det var möjligt.  Man införde stödundervisning, man anpassade skolorna till barn med fysiska handikapp o.s.v.

I grundskolans anda testades jag för ordblindhet, dyslexi,  och jag fick intyg på det. Intyget beaktades i proven och jag fick stödundervisningen. För att behandla mig jämlikt med mina klasskamrater fick jag uppmuntrande vitsord i prov och uppsatser jag skrev om mitt berättande var bra, om proven visade på kunskap i området och om svaren var skrivna på god svenska fastän vart annat ord var felstavat. Mina lärare kunde se mig bakom min ordblindhet och jag uppmuntrades i skolan och uppmuntrades  fortsätta till gymnasiet. Jag behandlades jämlikt med mina kamrater, men skolan måste behandla mig annorlunda än kamraterna för att jag skulle behandlas jämlikt.

Gymnastikundervisningen var mindre jämlik. De som var bäst, minst klumpiga, hade bäst kondition, fick mer tid på fotbollsplanen och fick mycket uppmuntran. De klumpigaste, de som saknade kondition fick mest stå bredvid planen eller placerades på en post som halvback i fotboll med order att inte lämna posten. Det här var ingen undervisning som strävade att jämna ut klyftorna, att vara jämlik, att ge de svagaste en chans att utveckla sig.

Grundskolereformen var ett stort steg för landet. På en generation fick arbetsmarknaden tillgång till välutbildad personal på alla områden och Finland rönte framgångar när hela befolkningens potential utnyttjades.  Men grundskolan tog inte i beaktande invandringen som skulle komma senare.

Idag visar många undersökningar att invandrarbarn och barn till invandrare klarar sig betydligt sämre än inhemska barn och att deras bild av sig själv är att de inte är bra, inte duger. Begåvade invandrarbarn vägleds till enkla utbildningar. Vi lever i George Orwell’s roman Animal Farm: ” All animals are equal but some are more equal than others.”

En ordentlig ny reform borde göras i skolan för att alla barn skall behandlas jämlikt och kunna utveckla sig så lång det är möjligt, också barn vars modersmål inte är svenska eller finska. Barn vars föräldrar inte talar skolans språk och barn vars föräldrar inte på något sätt kan stöda barnen i skolarbetet eftersom de själva saknar kunskaper som att läsa eller skriva. Grundskolans ideal om jämlikhet skall absolut inte ändras, bara även omfatta barn med invandrarbakgrund.  Verksamheten borde ändras när verkligheten/skolvärlden idag är en annan än i mitten av 70-talet.

Tolerans/Acceptans/Respekt/Mångfald eller Diversitet/Jämlikhet

Faktum är att det finns kunskaps- och kreativitetsbaserade företag i Finland och i hela världen där medarbetarnas diversitet är företagets främsta resurs. De mest uppmärksammade exemplen ligger i Silicon Valley.

Här ett citat ur ett pressmeddelande från 2014: ” I Silicon Valley finns människor från hela världen och regionen fungerar som ett av världens främsta bevis på att ett mångkulturellt samhälle också är ett konkurrenskraftigt och hållbart samhälle. Den som tvivlar på styrkan i mångkulturalismen bör därför åka till Silicon Valley.

Varje ny person som kommer till vårt land, oavsett anledning, är en tillgång och resurs som bättre behöver tas tillvara. Att ställa om politiken från passiva åtgärder till att göra invandrande människor till en mer aktiv del av vår ekonomi framstår alltmer som en avgörande fråga om vi ska klara att finansiera välfärden och utveckla vår konkurrenskraft i framtiden.

Vi hoppas att vår jämförelse med Silicon Valley gett ett perspektiv på Sveriges utmaningar och möjligheter samt att våra förslag är så relevanta att det inte blir blockfrågor. Vi uppmanar Sveriges partier att redogöra för hur de vill utnyttja dessa möjligheter.”

Agneta Lindemo Larsson, VD, Åkroken Science Park

Christian Söderberg, affärsområdeschef, Åkroken Business Incubator

Thomas Byström, regionchef, Företagarna Västernorrland” https://www.mynewsdesk.com/se/bizmaker/pressreleases/entreprenoersvisum-viktigt-foer-ett-silicon-valley-of-sweden-990678

Det rör sig om företag där många olika kulturer, värderingar, etniska grupper, religioner respekteras, värderas och där medarbetarna tillsammans befruktar varandras idéer och tillför nya perspektiv som mångkulturaliteten ger möjlighet till. I Finland arbetar konsultgrupper med att hjälpa företag öka och utnyttja diversitet. Här två exempel på sådana organisationer: https://www.nordicdiversitytrainers.fi/ och https://www.inklusiiv.org/

Tänk dig att du skulle vara lagledare för en fotbollselva och alla spelare är helt olika. Du vill som ledare skapa ett så konkurrenskraftigt lag som bara är möjligt. Då gäller det att få alla 11 spelare att blomma. Ingen får känna sig misslyckad eller att spelaren inte platsar i laget. Alla bidrar med sin olikhet till att bilda ett lag. Det handlar inte om tolerans utan om respekt för alla spelare, att behandla alla jämlikt genom att behandla alla annorlunda. En del spelare behöver mycket mer träning i bollhantering, andra i att se spelet som ett lagspel där slutresultatet är viktigare än den enskilda spelarens prestation. Alla spelare får spela i alla matcher för att få matchvana och får lära sig bidra med det de är bäst på.

Om en skola, en skolklass eller en dagisgrupp också kunde se diversitet eller mångfalld som styrka och jämlikhet som en uppmaning att behandla alla olika så att alla blomstrar skulle också dessa arbetslag blomstra. Den främsta orsaken till att invandrarbarn har dåligt självförtroende, känner sig misslyckade eller dumma, är att de behandlas exakt likadant som de inhemska barnen. Deras styrkor, som det egna språket, den egna kulturen och religionen beaktas inte som styrkor som kunde nyttjas och utvecklas för lagets bästa.

Så hur sker god integrering av nya barn med invandrarbakgrund i skola, daghem och fritidsverksamhet? I många länder talar man ännu om assimilering, d.v.s. att få barnet att lämna allt gammalt bakom sig och istället bli som de andra i laget. Lära sig spelet på nytt. I Finland och inom EU talar vi nu om ”integrering” (integration) ett kanske mjukare men tekniskt begrepp där barnet trots att det är annorlunda blir en del i laget. Man talar om tvåvägs integration där både gruppen/laget/klassen som inkluderar den nykomna kan få lov att ändra/anpassa sin verksamhet och det samma krävs av nykomlingen.

På senaste tid har ordet ”inkludering” (inclusion) ersatt ordet integrering. Det är en mindre teknisk term och innebär en större respekt för att det som nykomlingen kan bidra med, kan vara värdefullt utan att det ändras eller undertryckas. Det är väl det bästa ordet som används idag, men snart då mångfaldens (diversity, monimuotoisuus) styrka och möjlighet förstås fullt ut kommer ett nytt begrepp, som mer tar fasta på att verksamheten berikas av ny skicklighet, kunskap och nya värderingar, att myntas.

Jag har dels försökt visa varje barns rätt att få den bästa möjligheten att lyckas i l livet och dels att vi som samhälle har ett behov av att alla samhällets medlemmar skall blomstra och få utveckla sina styrkor. De här två tankarna är inte alls i konflikt utan verkar mera vara två sidor av samma mynt.

Robert Runeberg, Innehållsanvarig.

Efter månader av förberedelser ser vi fram emot projektets första konferens! Fredagen den 22 januari inleder vi arbetet i våra tre utvecklingsprocesser med att få lyssna till inbjudna sakkunniga.

Vi är stolta över att få presentera våra tre talare: traumapsykolog Frida Johansson Metso från Sverige som kommer att prata om barns reaktioner på svåra händelser och hur vi som vuxna och professionella kan stöda dem. Konsulent Tove Madsen, Dansk Flyktinghjälp, who will introduce us in the peer-to-peer tool MindSpring and how it is used in Denmark. Also, Associate Professor Emmanuel Acquah, Åbo Akademi, who helps us identify and understand systemic injustices with the aim of taking a step further to finding solutions to challenges connected to these.

Liksom mycket annat som idag arrangeras såväl nationellt som internationellt, genomförs också vår konferens on-line. Eftersom projektet trots allt pågår tills 31.7.2022 hyser vi ändå hopp om att få träffas fysiskt här framöver. Även om det är fint att vi i tider som dessa har många möjligheter och olika digitala verktyg att använda oss av, går ändå ingenting upp mot att få träffas öga mot öga!

Flera av er kommer vi att möta nästa vecka. Er andra tipsar vi om att när arbetet i utvecklingsprocesserna tar fart börjar vi publicera material från konferensen och processerna här på hemsidan.

En god fortsättning på arbetsveckan till er!

hälsar

Linda Ahlbäck

“If you want to treat me equally, 
you might have to treat me differently” 

Tid: 22.1.2021 kl. 10 – 14.00/14.30 
Plats: Teams, länk sänds senare 
Konferensspråk: Svenska och engelska
För vem: Alla som i sitt uppdrag inom offentlig, privat och frivillig sektor kan stöda barn och unga till en god inkludering: vårdare, socialarbetare, pedagoger, studiehandledare, kuratorer och många fler 
Talare: Traumapsykolog Frida Johansson Metso (SVE), MindSpring konsulent Tove Madsen (DAN), forskardoktor Emmanuel Aquah (FIN) 
Arrangör: Projekt ”Stig in2 Astu sisään2 Come in2 – Born to be included, 2020-2022”, uppföljare till projektet ”Stig in! Astu sisään! Come in! 2017-2020”

ANMÄL DIG HÄR – SIGN UP HERE: https://crm.abo.fi/Events/808/Apply
Deadline 15.1.2021

Länk till program hittas här: PROGRAM

I FN:s Barnkonvention kan vi läsa att Barns rättigheter är de vuxnas skyldigheter, vi är skyldiga att alltid beakta barnens bästa i våra handlingar och beslut. För att barn och ungdomar som kommer till Finland från tredje land – utanför EU – ska få en jämlik chans att utvecklas och trivas i småbarnspedagogik, att nå skol- eller studieframgång i grundläggande utbildning eller att delta i fritidsverksamhet, kan vi inte utgå från att detta förverkligas utan att vi beaktar barnets unika situation. Stig in2 vill stöda barn genom att arbeta sektorövergripande samt fokusera på följande tre huvudspår som introduceras under konferensen:  

Barn med posttraumatiskt stressyndrom (Frida Johansson Metso, på svenska)

Barn som upplevt en svår flykt från hemlandet eller som mött rasism i det nya landet kan utveckla posttraumatiskt stressyndrom men med väldigt olika symptom. Hur kan vi som jobbar med barn identifiera och agera på rätt sätt för att stöda barnet? 

Föräldrasamverkan genom Mindspring (Tove Madsen, in English) 

För att alla barn ska ha samma möjligheter är det viktigt att deras föräldrar kan hjälpa dem att klara sig i det nya samhället. För att kunna göra detta behöver föräldrarna i sin tur stöd och vägledning. Därför presenterar vi den danska modellen för peer to peer coaching ”MindSpring”. 

Systemiska orättvisor, brister på flexibilitet i småbarnspedagogik, grundläggande utbildning och fritidsverksamhet (Emmanuel Aquah, in English)

Barn som kommer från tredje land klarar sig statistiskt sämre i skolan än barn födda i Finland, något som framkommer exempelvis i Pisa-undersökningarna. En förklaring till detta kan vara att finländska barn trivs bättre och lär sig mer i de system vi byggt upp kring och i småbarnspedagogik, grundläggande utbildning och fritidsverksamhet.  Men vilka är de hinder som förhindrar barn från tredje land att lyckas? 

Mer information om programmet samt anmälningslänk sänds i december. 
Deltagande är avgiftsfritt. Välkommen! 

Frågor om projektet? projektledare Linda Ahlbäck, linda.ahlback@abo.fi, +358 50 383 3837
Frågor om innehållet? innehållsansvarige Robert Runeberg, robert.runeberg@helsinki.fi, +358 50 588 3003

Projekt Stig in! håller paus men är den första september 2020 tillbaka med Stig in2, Astu sisään2, Come in2 – Born to be included . Det nya projektet pågår till sommaren 2022 och kommer i sin verksamhet att helt fokusera på invandrade barn och ungdomar. Projektparterna är nu CLL Åbo Akademi i Vasa och Åbo, Folkhälsan utbildning i Vörå, Föreningen Luckan r.f. och Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors.

För ett par veckor sedan fick vi besked från Inrikesministeriet att projektet beviljas finansiering av EU:s Asyl-, migrations- och integrationsfond AMIF och nu kom besked om att också Svenska kulturfonden understöder projektet med samfinansiering. Tack!

Projektet Stig in2 utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter som syftar till att ge alla barn rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals. I alla åtgärder och beslut som rör barn ska myndigheterna beakta vad som bedöms vara barnets bästa samt lyssna och beakta barnets åsikt: barnets rättigheter är vuxnas skyldigheter. Med barnets bästa i fokus vill projektet jobba för en ökad sektorövergripande samverkan som möjliggör en plattform där personal i den offentliga, privata och tredje sektorn tillsammans kan dela kunskap och utveckla förfaringssätt och utvecklingsinsatser som främjar en god integration för barn och unga samt ökar barnet och den ungas välbefinnande och delaktighet i vårt samhälle.

Konkret kommer projektet att arbeta för stött föräldraskap genom att introducera och pilotera den danska metoden MindSpring, utveckla kunnandet i skola, dagvård och fritidsverksamhet om flyktingbarn med posttraumatiskt stressyndrom samt kartlägga dolda systemiska orättvisor inom grundläggande utbildning, för att bidra till att dessa orättvisor kan åtgärdas.

Vi hoppas på mycket nordiskt samarbete och samarbete med finländska organisationer i projektet så kontakta gärna:

Robert Runeberg, innehållsansvarig, robert.runeberg@helsinki.fi, tfn. 050 588 3003

Eller

Linda Ahlbäck, projektledare, linda.ahlback@abo.fi

Publicerad den 28 januari 2020 av Linda Ahlbäck och Robert Runeberg

PROJEKTET STIG IN! ASTU SISÄÄN! COME IN! inleddes med ett löfte till finansiären Asyl-, migrations- och integrationsfonden, AMIF, att vi skulle arrangera tjugo tvådagarskonferenser kring temat integration runt om i Finland. Vi skulle fokusera på utsatta grupper flyktingar och till varje konferens skulle vi föra in forskning och expertis från utlandet. Från länder som hade och har en längre erfarenhet av integration, länder som kommit så pass långt i sitt integrationsarbete att de hunnit se vad som är avgörande för att skapa en verklig inkludering.

Sett så här i efterhand var det ett ambitiöst och utmanande löfte, eftersom vi på inget sätt då kunde veta vad konferenserna skulle handla om eller vad de skulle innehålla. Vi som jobbar i och med projektet har dock under de senaste tre åren lärt oss mer och hela tiden upptäckt nya synvinklar, nya teman som behöver belysas.

En av de första större insikterna som gjordes var att integration kan ske i princip var som helst så länge främst viljan, men även förutsättningarna, är de rätta. Inför planeringen av våra konferenser hade projektet möjlighet att resa till Sverige och Åre kommun där man tidigare tagit emot kvotflyktingar. Flyktingar av vilka de flesta hade lämnat kommunen efter några år. Eftersom kommunen behövde och behöver nya invånare ville man göra om och göra rätt och analyserade vad som skulle krävas för att man skulle få behålla de nya invånarna. Det man kom fram till var att även om tak över huvudet är viktigt är det inte nog. Vi människor behöver ett sammanhang där vi kan känna mening. Vi behöver möjlighet att försörja oss själva och vi behöver nätverk. Efter att man konstaterat detta gjorde man ett aktivt val att se de nyanlända som en resurs och inte ett socialt problem och bytte samtidigt namn från ”integrationsservice” inhyst under socialnämnden till den nya ”inflyttarservice” som blev samhällsbyggnadsnämndens ansvarsområde. Hela bygden engagerade sig, allt från företag till föreningar och kommunen. Alla under samma devis: Samtidigt som vi kan hjälpa andra hjälper vi också oss själva. Ett engagemang som resulterat i att idag stannar 90 % av de nyanlända kvar i Åre.

Eftersom vi inom projektet såg vikten av de erfarenheter som man gjort i Åre och ville sprida dem i våra nätverk, engagerade vi representanter för kommunen till den konferens som arrangerades i Nagu i maj 2018: Vad kan vi lära av varandra? – Goda modeller för integrering av nyanlända. Tillsammans med Åre bjöd vi in Anders Sandvik från Vinje kommun i Norge, Mona Hemmer med kollegor som utvecklat och arbetat med Nagumodellen, Karin Ljung från Raseborgs stad och Lilian Ivars, integrationskoordinator i Närpes stad. Alla kommuner hade utvecklat sina egna integrationsprocesser och metoder i vilka de lagt fokus på olika områden. Något som under dagarna resulterade i goda erfarenhetsutbyten mellan alla medverkande och deltagare.

Många av konferenserna som arrangerats har handlat om traumatiserade flyktingar. Den tjugotreåriga överlevaren Omar Alshogre kom till Norrvalla i Vörå och berättade om sina tre år i fängelse i Syrien. Omar kom med många påståenden som förvånade åhörarna. Han sade att det bästa som hänt honom var att han blev fängslad som sjuttonåring. Varför var det bra? Jo, för att alla andra pojkar och män i hans släkt blev dödade medan han var i fängelse. Han undkom döden genom att sitta i fängelse. Det bästa i fängelset var tortyren. Varför? Jo det var enda gången i dygnet han fick röra på sig. Elchocker och piskslag höll hans kropp frisk. Han delade cell med 170 andra fångar och det var så trångt att man fick stå packade med axlarna mot varandra medan en del fångar kunde ligga på golvet och sova. Han berättade om daglig tortyr, om svält och om hur medfångarna runt honom dog. På något fantastiskt sätt har han lyckats leva vidare utan att utveckla allvarliga posttraumatiska stress symptom. Men visst är flyktingar som upplevt fasor sköra människor!

Traumapsykologen Frida Johansson Metso har föreläst under fyra konferenser om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Hon har fokuserat på ensamkommande flyktingbarn och på åldrande flyktingar. Bland barnen och ungdomarna som kom till Sverige och Finland 2015-2016 är det många som utvecklat allvarlig psykisk ohälsa. Men enligt Frida går orsaken inte bara att finna i traumatiserande upplevelser i hemlandet eller under flykten, utan väldigt många insjuknar på grund av hur de bemötts och bemöts vid slutdestinationen. Den oändliga väntan på asylbeslut, avslag på asylansökan och sysslolösheten är de facto orsaker till alltför många självmord i Sverige och Finland. Ett annat tema som många av konferenserna fokuserat på är segregation och systemiska orättvisor. Det är fel i systemen om skolorna utgår från att alla elevers föräldrar kan hjälpa sina barn med läxor, det är fel om det många gånger är svårare att få jobb om ditt efternamn är utländskt och det är ett fel i systemet om småbarn med invandrarbakgrund och ett annat modersmål går i daghem med enbart andra invandrarbarn. Medan det några kilometer borta finns ett daghem med enbart finländska barn. Det är segregation vilket alla förlorar på. För att råda bot på alla systemiska orättvisor måste de som bär ansvar besluta att systematiskt, steg för steg arbeta bort dessa. Forskaren Alemanji Aminkeng Atabong talade om den antirasistiska pedagogiken som han forskar kring och utvecklar. En pedagogik och en skola där det är självklart att elever har olika etnicitet, bakgrund och hudfärg.

Under projektets första konferens talade professor Charles Husband om professionalism. En professionell tjänsteman, lärare, sjukskötare förstår att systemet måste anpassa sig till den som möts. Att vara professionell är att inse att alla inte skall bemötas lika. En finsk läkare är naturligtvis välinsatt i våra finska folksjukdomar men om patienten är somalier behöver en skicklig läkare kunna tänka utanför sin grundutbildning. If you want to treat me equally, you may have to be prepared to treat me differently Charles Husband I Helsingfors den 22 maj 2017.

Vi har under flera konferenser lyft upp invandrarkvinnors inkludering i samhället. Nordens första kvinnliga Imam, Sherin Khankan, berättade i en sal fylld av muslimska kvinnor om hur Islamiska rättsprinciper stöder islamsk feminism och emancipation. Women are the future of Islam, var rubriken och temat för hennes föreläsning. Hon pratade om en framtid med jämlikhet mellan könen, även om det enligt henne egentligen inte handlar om kön, utan om att vara människa. Att hon själv blev imam handlar heller inte om någon reform eller något nytt och kontroversiellt, utan hon menade att hon och hennes medsystrar går tillbaka till rötterna. Words matter. Translation matter. Interpretation matter. Enligt Khankan finns allt det hon pratade om nedskrivet i Koranen och i olika profeters texter. Allt är ord som översatts och tolkats av någon. Några veckor senare samlade vi studievägledare från hela landet till en konferens om hur studievägledningen borde möta och stöda invandrarflickor. På konferensen mindes fyra unga muslimska kvinnor hur de bemötts i skolan och vilka råd de hade fått när det var dags att studera vidare. Alla hade fått rådet att söka sig till vården och bli närvårdare.

Under en annan konferens i Åbo berättade docenten i socialt arbete vid Linköpings universitet Sabine Gruber om svenska försök med tolkpraktiker och kulturtolksdoulor som stöd för invandrarkvinnor i mödravården i Sverige. Än en gång blev konklusionen att likvärdighet innebär att bemöta mödrarna med invandrarbakgrund annorlunda. Vi behöver möte dem på deras villkor. Flera konferenser har fokuserat på barn och unga. Skall nyanlända barn inleda sin skolgång i Finland i en finländsk klass med språkstöd eller skall barnen först gå en förberedande klass där de lär sig skolans språk? Här har forskningen inget klart svar. Det förefaller vara så att olika barn har olika behov. Det som är bäst för ett barn är nödvändigtvis inte det rätta för ett annat.

Madelene Johansson Projektledare för Nyanländas lärande Region Gotland berättade om hur man på Gotland ordnat skolgången för nyanlända barn och unga. Gotland hade mycket få invandrarbarn före år 2015 men år 2016 hade grundskolorna och gymnasierna tagit emot 500 flyktingbarn. Utmaningen var följaktligen stor när inkluderingen i skolorna skulle förberedas och genomföras. Personalen i skolorna var oroliga och saknade kompetens rörande, språk och kunskapsutvecklande arbetssätt. Men genom stora satsningar på kompetensutveckling och genom grundandet av Lotsen, en mottagnings- och kartläggningsskola för alla nyanlända med annat modersmål än svenska i åldern 6 – 20 år, klarade man av flyktingströmmen.

Professor Mats Trondman, Linnéuniversitetet presenterade erfarenheter och modern forskning rörande inkludering av barn och ungdomar. Hans erfarenhet är stor och började för drygt 40 år sedan med inkluderingsprojekt rörande finska barn och ungdomar i Sverige. Han berättade om hur många invandrarbarn känner sig dumma i den svenska skolan eftersom de inte förstår undervisningen lika bra som de svenska eleverna. Därför är det viktigt att lärarna lär sig använda ett tydligt språk och att de förklarar alla mer komplicerade begrepp på enkel svenska. Mats talade om att fatta så man fattar att man kan fatta.

Under år 2015 anlände 35 369 ensamkommande barn till Sverige för att söka asyl. Till Finland kom samma år 3024 ensamkommande barn. Då liksom nu gällde det för skolor och för hela samhället att snabbt anpassa verksamheter så att de nyanlända barnen blev inkluderade i samhället. Men det var inte bara samhället som måste organiseras, också de nyanlända barnen och ungdomarna förstod själva att de behövde vara organiserade.

Två flyktingungdomar, Omid Mahmoudi i Malmö och Fatemeh Khavari i Stockholm har varit frontfigurer för barnens organisationer. Omid som grundade ”De ensamkommandes förbund” har deltagit i två av projektets konferenser och Fatemeh som grundade ”Ung i Sverige” i en. Båda två har förutom att träffa konferensdeltagare också träffat flyktingungdomar i Sibbo, Helsingfors, Grankulla och Vörå. De har bidragit till att de ensamkommande barnen och ungdomarna i Finland nu har startat egna organisationer. Fatemeh Khavari träffade under en sommareftermiddag ett fyrtiotal flyktingungdomar i Helsingfors universitet. När universitetet stängdes fortsatte mötet på en gräsmatta i Esplanaden och höll där på till sent på natten. Senare har en av de nygrundade organisationerna, Vaikuttajatiimi SPR Yksin tulleet, hållit kontakt med Fatemeh, besökt henne i Stockholm och bjudit tillbaka henne som frågeställare i en debatt inför riksdagsvalet 2019.

Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! går mot sitt slut men nya infallsvinklar, nya erfarenheter och ny forskning kring integration och inkludering föds hela tiden. Under projektet har vi haft utomordentlig hjälp av Nordens välfärdscenter i Stockholm som på en nordisk nivå också ordnar konferenser kring integration. Nordens välfärdscenter är inget projekt vilket gör att deras verksamhet är kontinuerlig. Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! kommer också att leva vidare genom vår portal https://stiginastusisaan.com/ där vi samlat filmer och material från alla våra tjugo konferenser.

en tillbakablick och en framtidsspaning

Projekt Stig in! Astu sisään! Come in! inledde sin verksamhet den första februari 2017 efter att ha beviljats finansiering från AMIF, Asyl- migrations- och integrationsfonden. Projektets bärande idé var att delta i integrationsarbetet av nyanlända genom att föra in forskning, expertis och erfarenhet från mer erfarna integrationsländer till Finland.

Under de första projektmånaderna reste projektledare Linda Ahlbäck och jag till Stockholm och besökte där Nordens välfärdscentrum, Röda korsets ledande traumapsykolog, Skolverkets avdelning för inkludering av nyanlända elever samt Tankesmedjan Fores.

Under vårt besök vid Fores fick vi ta del av tankar om vad som under åren gått bra och vad som gått dåligt i de svenska integrationsprocesserna. Man vågade resonera så att flyktingströmmen inte enbart för med sig gott utan ofrånkomligen även problem,  problem som har plockats upp av Sverigedemokraterna och Sannfinländarna och därmed blivit frågor som de driver. På Fores hade man hellre sett att de andra partierna hade diskuterat frågorna lika pragmatiskt men också etiskt gångbart. Tanken var att om kloka och goda människor skulle diskutera och visa på eventuella och möjliga lösningar skulle dialogen bli mer konstruktiv.

Vi diskuterade framtiden för Stockholm,  hur vi vill att Stockholm skall se ut och vara om 20 år. Om vi målar upp en bild av hur en mångkulturell stad borde se ut och fungera kan vi därefter diskutera hur och på vilket sätt vi når dit. I framtidsvisionen för Stockholm år 2037 finns det inga tiggare på gatan och därför är det en adekvat och nödvändig diskussion för kloka och empatiska människor att föra: hur kan vi på ett hållbart sätt nå dit? Då är det inte förbud eller utvisning som är det etiska svaret utan exempelvis att hjälpa romerna i Rumänien eller att hjälpa dem i Sverige så att de inte behöver eller tvingas tigga. Det samma gäller för frågorna kring utanförskapsorter, hederskultur etc.

Helsingforsregionen är idag ungefär lika mångkulturell som Stockholm var i början av 1980-talet. År 2040 är regionen igen, om befolkningsprognoserna håller streck, som Stockholm är idag. De problem med segregation, utanförskap, diskriminering, otrygghet och parallella samhällen som idag är en del av Stockholm kunde ha undvikits om man redan på 1980-talet hade sett och förstått utvecklingen.

Det är glädjande att Helsingforsregionens politiker och tjänstemän förstår detta och att man på alla sätt försöker motverka problemen genom stadsplanering, blandat boende, bra skolor i alla delar av regionen, systematiskt arbete mot institutionell diskriminering och systemiska orättvisor, program mot rasism etc. Men mycket mer kan ändå göras och det är därför som projekt Stig in! Astu sisään! Come in! beslöt att initiera en framtidsspaning. För att lyckas med det samarbetade projektet med Urbaria, Helsinki institute of urban regional studies och Hanaholmen för att i maj 2019 arrangera en konferens på Hanaholmen där trettiosex experter, forskare och upplevelseexperter diskuterade en vision för en mångkulturell huvudstadsregion.

Under konferensen diskuterade vi följande vision:

Overall vision: The Helsinki region is a multicultural region in 2040

The Helsinki region is a multicultural region in 2040 where all residents

• thrive
• are healthy
• feel safe and secure
• feel at home
• are equal and have the same opportunity to realize their dreams

Where increased multiculturalism does the region

• exciting and interesting for residents, visitors and investors
• more beautiful, colourful with new influences in architecture and landscape such as piazzas and bazaars

Where multiculturalism favours business by giving

• access to labor
• new knowledge and new ideas through diversity
• business contacts World Wide
• increased flexibility and capacity to adapt to new situations and changes in the world

Vi har alltså nu skapat ett sannolikt framtidsscenario, en mångkulturell huvudstads-region. Vi har gemensamt diskuterat visionen och nu återstår strategin. Hur skall vi göra, vilken är strategin för att Helsingforsregionen år 2040 är en blomstrande och spännande region där alla är jämlika, känner sig hemma, är trygga och där mångfalden betraktas som en uppskattad styrka?

Det är detta som behandlas under projektet Stig in! Astu sisään! Come in! sista och tjugonde konferens på ThinkCorner i Helsingfors den 8 november 2019.

Robert Runeberg

Innehållsplanerare för Projektet Stig in! Astu sisään! Come in!

Kontaktchef, Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

Publicerad den 25 mars 2019 av Robert Runeberg

Kan man förstå hur det är att bli utsatt för tortyr? På något sätt är svaret ja efter konferensen ”Att förstå trauma och resiliens bland vuxna flyktingar” på Norvalla den 7-8 mars.

Konferensen lärde mig så mycket, dels fick jag veta om läget i Kongo-Kinshasa och Afghanistan och den historia som lett till dagens mycket brutala läge.

Av alla flyktingar som kommer till Norden har ungefär en tredjedel utsatts för tortyr. Nästa alla tortyroffer (90 % om jag minns rätt) kommer att utveckla posttraumatisk stress vilket är ett akut sjukdomstillstånd. Minnena från tortyren kommer tillbaka när som helst och vara som helst och för en liten stund är den tortyrskadade tillbaka i fängelset. Den som upplevt tortyr eller andra traumatiserande händelser som våldtäkt eller krig försöker på alla sätt förtränga minnena men minnena kommer tillbaka desto kraftigare i t.ex. återkommande mardrömmar.

Omar Alshogre överlevde tre års tortyr i ett fängelse för politiska fångar i Syrien. Han var bara ett barn när han först gången torterades i ett fängelse. Innan han fyllt sjutton hade han sex gånger suttit i fängelse och som sjuttonåring blev han placerad i ett fängelse för vuxna politiska fångar.

Han delade en trång cell med hundranittio andra fångar, torterades fyra timmar om dagen och närmade sig döden då han oväntat blev utsläppt som 20 åring. Då vägde han 34 kg, hade tuberkulos och skickades till Karolinska för vård.

Konferensen handlade inte bara om tortyr och posttraumatisk stress, utan också om vård och resiliens. Resiliens betyder ordagrant förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar.

Omar har bearbetat sina upplevelser själv. Han reser land och rike kring och berättar. När han varit i Norrvalla, Vörå fortsatte han till Washington, USA och talade där med ledamöter i kongressen, intervjuades av CNN och uppträdde som talare på olika universitet.

Frida Johansson Metso, traumapsykolog, Stockholmspsykiatrins kompetensutvecklingsprogram Flykt, exil och trauma berättade att dom flesta eller alla som upplevt tortyr borde få adekvat terapi. Den goda nyheten är att terapin hela tiden utvecklas och de flesta som fått terapi blir nästan helt återställda och de som inte blir friska kan i alla fall leva ett bättre liv efter terapin.

Men det är här vi som jobbar med flyktingar måste bli bättre. Många flyktingar vill förtränga det de utsatts för eller kanske skäms. Och vi som träffar dem har vårt att ställa dom rätta frågorna. Vi måste försöka hitta tortyroffren och se till att de får den terapi de absolut behöver. Vi måste våga ställa frågorna.

Jag frågade Omar om hans medfångar skulle kunna erkänna för mig att de utsatts för tortyr och Omar sade ”många skulle inte vilja tala om det för sig, för du förstår ju ändå inte riktigt, men för mig som varit ett offer skulle dom nog berätta”.

Publicerad den 14 februari  2019 av Julia Jänis & Kaisu Lempinen

Stig in! –hanke ja Yhteinen kuntamme –hanke järjestivät lastensuojelua ja monikulttuurisia perheitä koskevan konferenssin 31.1. – 1.2. Kirkkonummella. Tilaisuuteen osallistui kahden päivän aikana n.50 henkilöä kunnista ja järjestöistä eri puolilta Suomea. Puheenvuoroja oli pienistä kunnista ja suuremmista kaupungeista Suomesta ja Ruotsista.

Konferenssin puheenvuoroissa nousi esiin, että monikulttuuristen ja vieraskielisten perheiden kohdalla on oltava varovainen kulttuurin määrittelyssä. Viranomaiset helposti näkevät vieraskieliset oman kulttuurinsa edustajana, mutta pidempään kotimaansa ulkopuolella asunut maahanmuuttaja voi kokea kuuluvansa enemmänkin uuteen kuin vanhaan kotimaahan, niin kulttuurisesti kuin sosiaalisten siteidenkin pohjalta.

Vaasalainen kaupunginvaltuutettu Ramieza Al Mahdi painotti, että lastensuojelussa pitäisi olla enemmän eri kulttuuritaustoista tulevia ihmisiä, mikä herättäisi luottamusta viranomaisiin ja edistäisi molemminpuolista ymmärrystä lastensuojelusta palveluna. Esimerkiksi somalialaisilla perheillä ja lastensuojelun työntekijöillä voi olla yhtäläisiä huolenaiheita lasten ja nuorten kehityksestä. Vaasassa onkin perustettu omakielisiä vertaisryhmiä, joissa suomalaisen yhteiskunnan palveluista ja niihin liittyvistä ennakkoluuloista voi keskustella. Espoossa puolestaan on kehitetty neuvolassa toteutuva MONIKU – palvelu, josta on saatu hyviä tuloksia koskien vieraskielisten lasten oman äidinkielen vahvistamista.

Ewa Näslund ruotsalaisesta Höörsin kunnasta kertoi läheisneuvonpidosta, jossa on kartoitettu lastensuojeluasiakkaan lähiomaisista muodostuvaa verkostoa ja sen roolia lapsen haastavassa elämäntilanteessa. Tavoitteena on, että läheiset löytäisivät viranomaisten kanssa keskustelemalla sekä varsinaisen ongelman että ratkaisun siihen. Kirkkonummella puolestaan lastensuojelussa on otettu käyttöön systeeminen toimintamalli, jossa niin ikään painottuu lasten, nuorten ja perheiden osallisuus. Puheenvuorot herättivät keskustelua siitä, keiden voidaan katsoa kuuluvaksi lapsen tai nuoren lähipiiriin, jos varsinaisia omaisia ei olekaan. Voisiko myös luotettavaksi ja turvalliseksi koettu vapaaehtoinen olla ”lähiomainen”?

Konferenssissa esiteltiin myös nykyteknologian mahdollisuuksia sosiaalialalla. Patric Eriksson ruotsalaisesta Botkyrkan kaupungista esitteli Menti-palvelua, jolla on kerätty asiakkailta palautetta jokaisen tapaamisen jälkeen. Tomas Lehtinen kertoi Espoon data-analyysistä, jossa eri aineistoista etsittiin lastensuojelun asiakkuutta ennustavia tekijöitä. Aihe herätti keskustelua eettisistä kysymyksistä tekoälyn käytöstä sosiaalialalla. Keskustelussa nostettiin esille, miten hyvinvointia edistäviä tekijöitä voisi painottaa mahdollisten ongelmia ennustavien tekijöiden sijaan.

Publicerad den 15 januari  2019 av Robert Runeberg

Tänk att det redan har gått två år sedan projektet startade! Vi lovade förverkliga tjugo konferenser kring temat ”integration av utsatta grupper flyktingar” och nu är vi redan framme vid konferens femton.

Vi har genomfört konferenser om ensamkommande flyktingbarn, om hjälp till traumatiserade flyktingar, om skolans och daghemmets betydelse för lyckad inkludering, om kvinnors och flickors inkludering, om hur föreningslivet kan vara nyckeln in i samhället för nyanlända och om hur rasism och diskriminering bör motarbetas för att ge nyanländ möjlighet till integration.

Konferens nummer femton behandlar barnskyddet och invandrarfamiljer https://stiginastusisaan.com/2018/12/12/konferens-31-1-1-2-2019-i-kyrkslatt/

Att planera så här många konferenser på två år har varit spännande och lärorikt för alla i projektgruppen. Konferensernas idé eller tema föds ju inte av sig själv utan genom att vi träffar olika experter. Idén till konferensen om barnskyddet föddes under 2017 i möten med Sjundeå kommuns service för invandrare, med Kyrkslätts och Grankullas gemensamma projekt ”Yhteinen Kuntamme Hanke” (som blev en samarbetspart i genomförandet av konferensen), utvecklades i ett möte med Esbos invandrartjänster och innehållsplaneringen kom igång efter samtal med barnskyddstjänster vid Östra centrum, Helsingfors.

Under ett nytt möte i Esbo med Hanna Lehtinen förstod jag att barnskyddsarbetet faktiskt måste utvecklas för att fungera i mångkulturella kommuner. Hanna berättade att en stor dataanalys i Esbo har visat att många familjer med invandrarbakgrund får hjälp av barnskyddet allt för sent. Hon berättade att Esbo nu utarbetar nya rutiner för att råda bot på detta problem.

Alla våra konferenser handlar till en del om att importera ny kunskap eller nya metoder från våra nordiska grannländer och i Östra centrum fick jag höra om hur kommunen Höör i Skåne utvecklat familjerådslaget som en metod i arbetet med invandrarfamiljer.

Linda Ahlbäck (Stig in!-projektets projektchef) och jag träffade socialchef Ewa Näslund i den lilla Skånska kommunen Höör i oktober. När vi fått höra om hur man i Höör arbetar med dom ganska få invandrarfamiljerna i Höör sade Ewa: ”Egentligen tror jag att du ska ta kontakt med Patric Eriksson i Botkyrka, som är en stor kommun med mycket högre andel invandrare.”

I början av december besökte jag socialtjänsten i Botkyrka och nätverksmötesledare Patric Eriksson. Botkyrka. Botkyrka är en snabbt växande kommun med snart 100.000 invånare varav över hälften är utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar. Botkyrka har länge varit en kommun där antalet invandrare är mycket stort så kommunens social- och barnskyddstjänster är utvecklade för att möta behoven.

Nu hade vi två stora kommuner, Esbo, och Botkyrka, men mycket invandrare och den lilla kommunen Höör i Sverige så vi bad Veronica Lundqvist, ledande socialarbetare i familjeservicetjänster, Kyrkslätt kommun att dela med sig av hennes erfarenheter av  den nya systemiska barnskyddsmodellen. Slutligen ville vi få med som talare någon som kunde berätta hur invandrarfamiljer upplever barnskyddet och detta uppdrag åtog sig Ramieza Al Mahdi, fullmäktigeledamot i Vasa stad.

Äntligen, lite före jul 2018 var programmet för konferensen färdigt.

Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! avslutas i januari om ett år, men innan dess skall vi förverkliga ytterligare fem konferenser. Fokusen kommer att ligga på vuxna och äldre flyktingar på invandrarföräldrar och skola och slutligen på hur vi genom god stadsplanering kan bygga en huvudstadsregion utan segregation och där alla invånare trivs och är trygga. För att lyckas planera innehållet i de kommande konferenserna får hela projektgruppen nu delta i möten med experter med stor erfarenhet eller forskning kring frågorna.

Publicerad den 19 december 2018 av Robert Runeberg

I slutet av  november utkom EU rapporten ”Being Black in the EU” som bygger på 12.000 personers erfarenhet av att ha afrikanskt ursprung och vara bosatt inom EU.

Rapporten tar fasta vid tre former av rasism:

1. Våld och trakasseri med rasistiskt motiv
2. Etnisk profilering (t.ex. att bli stoppad av polis bara för att man är färgad)
3. Vardagsrasism och strukturell/institutionell rasism (t.ex. på arbets- och bostadsmarknaden)

Hade rapporten något gott att säga om Finland?  Jo: av dem som blivit stoppade av polisen under året trodde 44 % av de utfrågade  i EU  att orsaken var etnisk profilering medan motsvarande procent i Finland var 18. I Finland litade de utfrågade på polisen mest inom EU.

Men Finland är EU:s värsta land när det gäller våld och trakasserier med rasistiskt motiv. Personer med afrikanskt ursprung frågades om de utsatts för rasistiskt trakasseri under de senaste fem åren och i Storbritannien svarade 21 % ja medan i Finland hade 63 % upplevt rasistiskt trakasseri. 5% av alla de tillfrågade i Eu hade blivit utsatta för rasistiskt våld under fem senaste åren. I Finland hade 14% upplevt rasistiskt våld.

Så, om det finns en enskild sak som Finland kan och måste bli bättre på så är det just i arbetet mot rasismen.

Finlands regering är på samma linje och skriver i januari 2018 i sitt program  Arbeta i Finland- Regeringens migrationspolitiska program för att stärka arbetsrelaterad invandring att: Rasism, diskriminering och hatbrott gör däremot att förtroendet för samhället försvagas och invandrarnas möjligheter att vara verksamma i samhället begränsas. De påverkar Finlands landsbild negativt och därigenom också tillgången till utländsk arbetskraft. Ett negativt klimat kan också öka utflyttningen från Finland bland inflyttade arbetstagare (sid.30)

Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! ordnade den 13-14 december en konferens i Helsingfors med temat: ” Rasism, inkludering och förebyggande perspektiv och metoder i skolan”

Under konferensen diskuterades olika metoder att i förebyggande syfte arbeta kring rasism i skolan och bland ungdomar. Anja Norell från Mångkulturellt centrum i Botkyrka berättade bland annat om spel-appen Reality Check för 14-19 åringar och Anneli Portman från Helsingfors säkerhets och beredskapsenhet om Programmet ”Enligt Mig, Enligt Dig”.

Alemanji Aminkeng Atabong, forskare vid Helsingfors universitet liknade arbetet mot rasism vid ett Sisyfosarbete, ett arbete som aldrig tar slut och där framsteg alltid möter motgångar. Men arbetet mot rasism är nödvändigt och borde genomsyra all förvaltning, alla skolor, alla ämnen och hela läroplanen.

Skolorna borde ställa upp klara mål för arbetet som att  under följande år förverkliga fem delmål.

I regeringens program ställer regeringen också mål för riskdagens och regeringens arbete:

En samhällelig, offentlig diskussion påverkar attitydklimatet även i arbetslivet samt invandrarnas trygghetskänsla och välbefinnande. I regeringsprogrammet fastslås att regeringen skall satsa på en saklig, offentlig diskussion som respekterar människovärdet och att rasism inte tillåts.