Blogg

PROJEKT STIG IN! ASTU SISÄÄN! COME IN! –

en tillbakablick och en framtidsspaning

Projekt Stig in! Astu sisään! Come in! inledde sin verksamhet den första februari 2017 efter att ha beviljats finansiering från AMIF, Asyl- migrations- och integrationsfonden. Projektets bärande idé var att delta i integrationsarbetet av nyanlända genom att föra in forskning, expertis och erfarenhet från mer erfarna integrationsländer till Finland.

Under de första projektmånaderna reste projektledare Linda Ahlbäck och jag till Stockholm och besökte där Nordens välfärdscentrum, Röda korsets ledande traumapsykolog, Skolverkets avdelning för inkludering av nyanlända elever samt Tankesmedjan Fores.

Under vårt besök vid Fores fick vi ta del av tankar om vad som under åren gått bra och vad som gått dåligt i de svenska integrationsprocesserna. Man vågade resonera så att flyktingströmmen inte enbart för med sig gott utan ofrånkomligen även problem,  problem som har plockats upp av Sverigedemokraterna och Sannfinländarna och därmed blivit frågor som de driver. På Fores hade man hellre sett att de andra partierna hade diskuterat frågorna lika pragmatiskt men också etiskt gångbart. Tanken var att om kloka och goda människor skulle diskutera och visa på eventuella och möjliga lösningar skulle dialogen bli mer konstruktiv.

Vi diskuterade framtiden för Stockholm,  hur vi vill att Stockholm skall se ut och vara om 20 år. Om vi målar upp en bild av hur en mångkulturell stad borde se ut och fungera kan vi därefter diskutera hur och på vilket sätt vi når dit. I framtidsvisionen för Stockholm år 2037 finns det inga tiggare på gatan och därför är det en adekvat och nödvändig diskussion för kloka och empatiska människor att föra: hur kan vi på ett hållbart sätt nå dit? Då är det inte förbud eller utvisning som är det etiska svaret utan exempelvis att hjälpa romerna i Rumänien eller att hjälpa dem i Sverige så att de inte behöver eller tvingas tigga. Det samma gäller för frågorna kring utanförskapsorter, hederskultur etc.

Helsingforsregionen är idag ungefär lika mångkulturell som Stockholm var i början av 1980-talet. År 2040 är regionen igen, om befolkningsprognoserna håller streck, som Stockholm är idag. De problem med segregation, utanförskap, diskriminering, otrygghet och parallella samhällen som idag är en del av Stockholm kunde ha undvikits om man redan på 1980-talet hade sett och förstått utvecklingen.

Det är glädjande att Helsingforsregionens politiker och tjänstemän förstår detta och att man på alla sätt försöker motverka problemen genom stadsplanering, blandat boende, bra skolor i alla delar av regionen, systematiskt arbete mot institutionell diskriminering och systemiska orättvisor, program mot rasism etc. Men mycket mer kan ändå göras och det är därför som projekt Stig in! Astu sisään! Come in! beslöt att initiera en framtidsspaning. För att lyckas med det samarbetade projektet med Urbaria, Helsinki institute of urban regional studies och Hanaholmen för att i maj 2019 arrangera en konferens på Hanaholmen där trettiosex experter, forskare och upplevelseexperter diskuterade en vision för en mångkulturell huvudstadsregion.

Under konferensen diskuterade vi följande vision:

Overall vision: The Helsinki region is a multicultural region in 2040

The Helsinki region is a multicultural region in 2040 where all residents

  • thrive
  • are healthy
  • feel safe and secure
  • feel at home
  • are equal and have the same opportunity to realize their dreams

Where increased multiculturalism does the region

  • exciting and interesting for residents, visitors and investors
  • more beautiful, colourful with new influences in architecture and landscape such as piazzas and bazaars

Where multiculturalism favours business by giving

  • access to labor
  • new knowledge and new ideas through diversity
  • business contacts World Wide
  • increased flexibility and capacity to adapt to new situations and changes in the world

Vi har alltså nu skapat ett sannolikt framtidsscenario, en mångkulturell huvudstads-region. Vi har gemensamt diskuterat visionen och nu återstår strategin. Hur skall vi göra, vilken är strategin för att Helsingforsregionen år 2040 är en blomstrande och spännande region där alla är jämlika, känner sig hemma, är trygga och där mångfalden betraktas som en uppskattad styrka?

Det är detta som behandlas under projektet Stig in! Astu sisään! Come in! sista och tjugonde konferens på ThinkCorner i Helsingfors den 8 november 2019.

Robert Runeberg

Innehållsplanerare för Projektet Stig in! Astu sisään! Come in!

Kontaktchef, Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

Helsinki Group Of Young Multi Ethnic People Holding Banner

 

KAN MAN FÖRSTÅ HUR DET ÄR ATT BLI UTSATT FÖR TORTYR?

Publicerad den 25 mars 2019 av Robert Runeberg

Kan man förstå hur det är att bli utsatt för tortyr? På något sätt är svaret ja efter konferensen ”Att förstå trauma och resiliens bland vuxna flyktingar” på Norvalla den 7-8 mars.

Konferensen lärde mig så mycket, dels fick jag veta om läget i Kongo-Kinshasa och Afghanistan och den historia som lett till dagens mycket brutala läge.

Av alla flyktingar som kommer till Norden har ungefär en tredjedel utsatts för tortyr. Nästa alla tortyroffer (90 % om jag minns rätt) kommer att utveckla posttraumatisk stress vilket är ett akut sjukdomstillstånd. Minnena från tortyren kommer tillbaka när som helst och vara som helst och för en liten stund är den tortyrskadade tillbaka i fängelset. Den som upplevt tortyr eller andra traumatiserande händelser som våldtäkt eller krig försöker på alla sätt förtränga minnena men minnena kommer tillbaka desto kraftigare i t.ex. återkommande mardrömmar.

Omar Alshogre överlevde tre års tortyr i ett fängelse för politiska fångar i Syrien. Han var bara ett barn när han först gången torterades i ett fängelse. Innan han fyllt sjutton hade han sex gånger suttit i fängelse och som sjuttonåring blev han placerad i ett fängelse för vuxna politiska fångar.

Han delade en trång cell med hundranittio andra fångar, torterades fyra timmar om dagen och närmade sig döden då han oväntat blev utsläppt som 20 åring. Då vägde han 34 kg, hade tuberkulos och skickades till Karolinska för vård.

Konferensen handlade inte bara om tortyr och posttraumatisk stress, utan också om vård och resiliens. Resiliens betyder ordagrant förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar.

Omar har bearbetat sina upplevelser själv. Han reser land och rike kring och berättar. När han varit i Norrvalla, Vörå fortsatte han till Washington, USA och talade där med ledamöter i kongressen, intervjuades av CNN och uppträdde som talare på olika universitet.

Frida Johansson Metso, traumapsykolog, Stockholmspsykiatrins kompetensutvecklingsprogram Flykt, exil och trauma berättade att dom flesta eller alla som upplevt tortyr borde få adekvat terapi. Den goda nyheten är att terapin hela tiden utvecklas och de flesta som fått terapi blir nästan helt återställda och de som inte blir friska kan i alla fall leva ett bättre liv efter terapin.

Men det är här vi som jobbar med flyktingar måste bli bättre. Många flyktingar vill förtränga det de utsatts för eller kanske skäms. Och vi som träffar dem har vårt att ställa dom rätta frågorna. Vi måste försöka hitta tortyroffren och se till att de får den terapi de absolut behöver. Vi måste våga ställa frågorna.

Jag frågade Omar om hans medfångar skulle kunna erkänna för mig att de utsatts för tortyr och Omar sade ”många skulle inte vilja tala om det för sig, för du förstår ju ändå inte riktigt, men för mig som varit ett offer skulle dom nog berätta”.


MONIKULTTUURISTEN PERHEIDEN PALVELUT PUHUTTIVAT KIRKKONUMMELLA!

Publicerad den 14 februari  2019 av Julia Jänis & Kaisu Lempinen

Stig in! –hanke ja Yhteinen kuntamme –hanke järjestivät lastensuojelua ja monikulttuurisia perheitä koskevan konferenssin 31.1. – 1.2. Kirkkonummella. Tilaisuuteen osallistui kahden päivän aikana n.50 henkilöä kunnista ja järjestöistä eri puolilta Suomea. Puheenvuoroja oli pienistä kunnista ja suuremmista kaupungeista Suomesta ja Ruotsista.

Konferenssin puheenvuoroissa nousi esiin, että monikulttuuristen ja vieraskielisten perheiden kohdalla on oltava varovainen kulttuurin määrittelyssä. Viranomaiset helposti näkevät vieraskieliset oman kulttuurinsa edustajana, mutta pidempään kotimaansa ulkopuolella asunut maahanmuuttaja voi kokea kuuluvansa enemmänkin uuteen kuin vanhaan kotimaahan, niin kulttuurisesti kuin sosiaalisten siteidenkin pohjalta.

Vaasalainen kaupunginvaltuutettu Ramieza Al Mahdi painotti, että lastensuojelussa pitäisi olla enemmän eri kulttuuritaustoista tulevia ihmisiä, mikä herättäisi luottamusta viranomaisiin ja edistäisi molemminpuolista ymmärrystä lastensuojelusta palveluna. Esimerkiksi somalialaisilla perheillä ja lastensuojelun työntekijöillä voi olla yhtäläisiä huolenaiheita lasten ja nuorten kehityksestä. Vaasassa onkin perustettu omakielisiä vertaisryhmiä, joissa suomalaisen yhteiskunnan palveluista ja niihin liittyvistä ennakkoluuloista voi keskustella. Espoossa puolestaan on kehitetty neuvolassa toteutuva MONIKU – palvelu, josta on saatu hyviä tuloksia koskien vieraskielisten lasten oman äidinkielen vahvistamista.

Ewa Näslund ruotsalaisesta Höörsin kunnasta kertoi läheisneuvonpidosta, jossa on kartoitettu lastensuojeluasiakkaan lähiomaisista muodostuvaa verkostoa ja sen roolia lapsen haastavassa elämäntilanteessa. Tavoitteena on, että läheiset löytäisivät viranomaisten kanssa keskustelemalla sekä varsinaisen ongelman että ratkaisun siihen. Kirkkonummella puolestaan lastensuojelussa on otettu käyttöön systeeminen toimintamalli, jossa niin ikään painottuu lasten, nuorten ja perheiden osallisuus. Puheenvuorot herättivät keskustelua siitä, keiden voidaan katsoa kuuluvaksi lapsen tai nuoren lähipiiriin, jos varsinaisia omaisia ei olekaan. Voisiko myös luotettavaksi ja turvalliseksi koettu vapaaehtoinen olla ”lähiomainen”?

Konferenssissa esiteltiin myös nykyteknologian mahdollisuuksia sosiaalialalla. Patric Eriksson ruotsalaisesta Botkyrkan kaupungista esitteli Menti-palvelua, jolla on kerätty asiakkailta palautetta jokaisen tapaamisen jälkeen. Tomas Lehtinen kertoi Espoon data-analyysistä, jossa eri aineistoista etsittiin lastensuojelun asiakkuutta ennustavia tekijöitä. Aihe herätti keskustelua eettisistä kysymyksistä tekoälyn käytöstä sosiaalialalla. Keskustelussa nostettiin esille, miten hyvinvointia edistäviä tekijöitä voisi painottaa mahdollisten ongelmia ennustavien tekijöiden sijaan.


ETT ÅR KVAR I PROJEKTET STIG IN! ASTU SISÄÄN! COME IN!

Publicerad den 15 januari  2019 av Robert Runeberg

Tänk att det redan har gått två år sedan projektet startade! Vi lovade förverkliga tjugo konferenser kring temat ”integration av utsatta grupper flyktingar” och nu är vi redan framme vid konferens femton.

Vi har genomfört konferenser om ensamkommande flyktingbarn, om hjälp till traumatiserade flyktingar, om skolans och daghemmets betydelse för lyckad inkludering, om kvinnors och flickors inkludering, om hur föreningslivet kan vara nyckeln in i samhället för nyanlända och om hur rasism och diskriminering bör motarbetas för att ge nyanländ möjlighet till integration.

Konferens nummer femton behandlar barnskyddet och invandrarfamiljer https://stiginastusisaan.com/2018/12/12/konferens-31-1-1-2-2019-i-kyrkslatt/

Att planera så här många konferenser på två år har varit spännande och lärorikt för alla i projektgruppen. Konferensernas idé eller tema föds ju inte av sig själv utan genom att vi träffar olika experter. Idén till konferensen om barnskyddet föddes under 2017 i möten med Sjundeå kommuns service för invandrare, med Kyrkslätts och Grankullas gemensamma projekt ”Yhteinen Kuntamme Hanke” (som blev en samarbetspart i genomförandet av konferensen), utvecklades i ett möte med Esbos invandrartjänster och innehållsplaneringen kom igång efter samtal med barnskyddstjänster vid Östra centrum, Helsingfors.

Under ett nytt möte i Esbo med Hanna Lehtinen förstod jag att barnskyddsarbetet faktiskt måste utvecklas för att fungera i mångkulturella kommuner. Hanna berättade att en stor dataanalys i Esbo har visat att många familjer med invandrarbakgrund får hjälp av barnskyddet allt för sent. Hon berättade att Esbo nu utarbetar nya rutiner för att råda bot på detta problem.

Alla våra konferenser handlar till en del om att importera ny kunskap eller nya metoder från våra nordiska grannländer och i Östra centrum fick jag höra om hur kommunen Höör i Skåne utvecklat familjerådslaget som en metod i arbetet med invandrarfamiljer.

Linda Ahlbäck (Stig in!-projektets projektchef) och jag träffade socialchef Ewa Näslund i den lilla Skånska kommunen Höör i oktober. När vi fått höra om hur man i Höör arbetar med dom ganska få invandrarfamiljerna i Höör sade Ewa: ”Egentligen tror jag att du ska ta kontakt med Patric Eriksson i Botkyrka, som är en stor kommun med mycket högre andel invandrare.”

I början av december besökte jag socialtjänsten i Botkyrka och nätverksmötesledare Patric Eriksson. Botkyrka. Botkyrka är en snabbt växande kommun med snart 100.000 invånare varav över hälften är utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar. Botkyrka har länge varit en kommun där antalet invandrare är mycket stort så kommunens social- och barnskyddstjänster är utvecklade för att möta behoven.

Nu hade vi två stora kommuner, Esbo, och Botkyrka, men mycket invandrare och den lilla kommunen Höör i Sverige så vi bad Veronica Lundqvist, ledande socialarbetare i familjeservicetjänster, Kyrkslätt kommun att dela med sig av hennes erfarenheter av  den nya systemiska barnskyddsmodellen. Slutligen ville vi få med som talare någon som kunde berätta hur invandrarfamiljer upplever barnskyddet och detta uppdrag åtog sig Ramieza Al Mahdi, fullmäktigeledamot i Vasa stad.

Äntligen, lite före jul 2018 var programmet för konferensen färdigt.

Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! avslutas i januari om ett år, men innan dess skall vi förverkliga ytterligare fem konferenser. Fokusen kommer att ligga på vuxna och äldre flyktingar på invandrarföräldrar och skola och slutligen på hur vi genom god stadsplanering kan bygga en huvudstadsregion utan segregation och där alla invånare trivs och är trygga. För att lyckas planera innehållet i de kommande konferenserna får hela projektgruppen nu delta i möten med experter med stor erfarenhet eller forskning kring frågorna.


RASISMEN – FINLANDS STÖRSTA UTMANING

Publicerad den 19 december 2018 av Robert Runeberg

I slutet av  november utkom EU rapporten ”Being Black in the EU” som bygger på 12.000 personers erfarenhet av att ha afrikanskt ursprung och vara bosatt inom EU.

Rapporten tar fasta vid tre former av rasism:

  1. Våld och trakasseri med rasistiskt motiv
  2. Etnisk profilering (t.ex. att bli stoppad av polis bara för att man är färgad)
  3. Vardagsrasism och strukturell/institutionell rasism (t.ex. på arbets- och bostadsmarknaden)

Hade rapporten något gott att säga om Finland?  Jo: av dem som blivit stoppade av polisen under året trodde 44 % av de utfrågade  i EU  att orsaken var etnisk profilering medan motsvarande procent i Finland var 18. I Finland litade de utfrågade på polisen mest inom EU.

Men Finland är EU:s värsta land när det gäller våld och trakasserier med rasistiskt motiv. Personer med afrikanskt ursprung frågades om de utsatts för rasistiskt trakasseri under de senaste fem åren och i Storbritannien svarade 21 % ja medan i Finland hade 63 % upplevt rasistiskt trakasseri. 5% av alla de tillfrågade i Eu hade blivit utsatta för rasistiskt våld under fem senaste åren. I Finland hade 14% upplevt rasistiskt våld.

Så, om det finns en enskild sak som Finland kan och måste bli bättre på så är det just i arbetet mot rasismen.

Finlands regering är på samma linje och skriver i januari 2018 i sitt program  Arbeta i Finland- Regeringens migrationspolitiska program för att stärka arbetsrelaterad invandring att: Rasism, diskriminering och hatbrott gör däremot att förtroendet för samhället försvagas och invandrarnas möjligheter att vara verksamma i samhället begränsas. De påverkar Finlands landsbild negativt och därigenom också tillgången till utländsk arbetskraft. Ett negativt klimat kan också öka utflyttningen från Finland bland inflyttade arbetstagare (sid.30)

Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! ordnade den 13-14 december en konferens i Helsingfors med temat: ” Rasism, inkludering och förebyggande perspektiv och metoder i skolan”

Under konferensen diskuterades olika metoder att i förebyggande syfte arbeta kring rasism i skolan och bland ungdomar. Anja Norell från Mångkulturellt centrum i Botkyrka berättade bland annat om spel-appen Reality Check för 14-19 åringar och Anneli Portman från Helsingfors säkerhets och beredskapsenhet om Programmet ”Enligt Mig, Enligt Dig”.

Alemanji Aminkeng Atabong, forskare vid Helsingfors universitet liknade arbetet mot rasism vid ett Sisyfosarbete, ett arbete som aldrig tar slut och där framsteg alltid möter motgångar. Men arbetet mot rasism är nödvändigt och borde genomsyra all förvaltning, alla skolor, alla ämnen och hela läroplanen.

Skolorna borde ställa upp klara mål för arbetet som att  under följande år förverkliga fem delmål.

I regeringens program ställer regeringen också mål för riskdagens och regeringens arbete:

En samhällelig, offentlig diskussion påverkar attitydklimatet även i arbetslivet samt invandrarnas trygghetskänsla och välbefinnande. I regeringsprogrammet fastslås att regeringen skall satsa på en saklig, offentlig diskussion som respekterar människovärdet och att rasism inte tillåts.


#SVARTKVINNA

Publicerad den 29 oktober 2018 av Elin Nyman, Hanna Tuovinen, Erica Sundelin och Fatima Bouktouf

Fanna Ndow Norrby är innehavare av instagramkontot @SvartKvinna. Det hela började med en föreläsning på Stockholms universitet, där en professor föreläste om Afrika. Denna professor påstod att ”koloniseringen i Afrika var lätt, eftersom det på den tiden inte finns några som var läs-, eller skrivkunniga i Afrika”. Fanna reagerade på detta och sade åt föreläsaren att hen har fel och att hen inte kan föreläsa på ett universitet om saker som inte stämmer. Frågan huruvida rasism är ett problem i Sverige väckte även känslor hos Fanna, som funderade på ifall hennes erfarenheter inte är riktiga. Året var 2014 då hon hittade instagramkontot “KvinnoHat” och gjorde sedan ett liknande konto där hon delade med sig historier av sexistisk vardagsrasism, som hade blivit inskickade för att delas med andra. Hon fick 10 000 följare på en dag.

Då Fanna började med sitt instagramkonto var hon anonym, dels på grund av rädsla när det ganska nyligen skett några fall där färgade män blivit knivhuggna på gatan i Stockholm och dels för att fokusera på att dela kvinnors erfarenheter och upplevelser av diskriminering. Efter att instagramkontot explosionsartat vuxit beslöt hon sig för att öppet ställa sig bakom det meddelande hon vill sprida. I och med uppmärksamheten instagramkontot hade genererat ökade också mängden kommentarer på uppladdningarna. Kommentarerna är av väldigt olika slag, och segregationen mellan minoriteter och den stereotypiska svenska majoriteten är tydlig, de som blivit kränkta taggar kompisar i kommentarerna och kommentarerna är i stil med ”Det här hände ju mig för någon dag sen” medan de som är av den vita majoriteten är förvånade och upprörda att sådan diskriminering ännu finns i Sverige.

En annan viktig sak som Fanna lyfter fram är vikten av att ge de som har s.k. tolkningsföreträde utrymme att tala, istället för att ta plats på deras bekostnad. För att ge ett exempel på detta nämner Fanna hur ofta man ser vita, privilegierade personer tala ut i media om hur viktigt det är att uppmärksamma förtryck mot t.ex. svarta. Istället för att tala för dem, vore det mycket bättre att ge dem det utrymme och den plats de förtjänar, att helt enkelt låta dem tala för sin egen sak.

Det som driver Fannas projekt är att sprida information och upplysa människor om den rasism och diskriminering som svarta, i Sverige, tvingas uppleva dagligen. Fokuset ligger också på den diskriminering som kvinnor av olika etniska minoriteter stöter på i sitt dagliga liv.

Exempel på historier som är delade på instagramkontot:

 

 

#SvartKvinna finns på Instagram, Facebook, Twitter, Gmail, som podcast och som bok. Podcasten hittas på acast.com/raseriet

För oss var diskrimineringen och den sexistiska rasismen ingen nyhet, men att den hör till svarta kvinnors vardag öppnade verkligen ögonen för oss. Vi vita, privilegierade måste lära oss att inte vara ignoranta och inse andras “lidande” och vårt eget privilegium. Bara för att vi inte anser oss vara rasister betyder det inte att rasismen finns överallt omkring oss. Säg till och var aktiva mot rasism, stå upp för andra fast det känns som att du lägger dig i. Fråga frågor och försök förstå färgades situation innan du drar slutsatser. Bara för att du inte själv anser dig vara rasist betyder det inte att du aktivt kan vara med och motverka den.


 

INKLUSION ELLER INTEGRATION? 

Publicerad den 3 september 2018 av Elin Nyman, Hanna Tuovinen, Erica Sundelin och Fatima Bouktouf

När vi, du och jag, tänker på inkludering i ett vardagligt sammanhang utgår vi många gånger ifrån vårt eget perspektiv och vår egen positionering i samhället, det vill säga som vita finländare som aldrig varit med om krig eller erfarenheten att måsta fly från sitt eget hemland. Vi tror kanske att vi inkluderar alla, även invandrare, i vårt samhälle och i våra liv. Men gör vi det egentligen?

Under konferensen fick vi möjlighet att diskutera med några muslimska kvinnor. På pausen tog vi chansen att tala på ett lite djupare plan med en av kvinnorna. En av dem berättade om sin bakgrund, om var hur hon hade kommit till Finland och var hon bodde just nu. Det som ändå mest väckte känslor hos oss var det hon sa om att hon önskar att finländarna skulle inkludera invandrarna mer, att hon skulle bli glad om någon kom fram och ville lära känna henne, till exempel på metron. Finländare är ju inte precis kända för att tala mycket, och speciellt inte med folk de inte känner, så för en finländare som inte är van att tala med vem som helst närsomhelst, kan det kännas långsökt att öppna munnen i morgonrusningen på bussen och börja small-talka med personen som sitter mitt emot, vi förstår väl kvinnans resonemang.En annan aha-upplevelse kom då en av de andra kvinnorna berättade om en situation då hon skulle besöka tandläkaren och diskussionen var ungefär:

Tandläkare: du talar så bra finska!
Kvinnan: Tack, jag är född i Lahtis.
Tandläkare: Men du talar så bra finska!
Kvinnan: Tack, jag är född i Lahtis.

Kvinnan berättade att sådana situationer kan kännas jobbiga, och att det sätter spår i en människa som hela tiden blir tilltalad på engelska även om hennes modersmål är finska.

Bilden illustrerar integration jämfört med inklusion. Integration visas här som att man tar med personer, men de är ändå två olika cirklar. I inklusion är alla inom samma cirkel, alla är på samma nivå och allas åsikter beaktas och respekteras.

Under konferensen höll imamen Abbas Bahmanpour en presentation kring temat “Hur kan islam och Koranen hjälpa kvinnor att förverkliga sina drömmar?”. Många har en väldigt negativ uppfattning om Koranens syn på kvinnor och därför är det högst relevant att diskutera kring detta tema. Abbas inledde sin presentation genom att lyfta fram vilken ställning kvinnorna i den arabiska kulturen hade det innan islam kom in i samhället. De hade bl.a. inte rätt att välja sina män, männen hade fullständig rätt att göra vad de ville och kvinnorna fungerade som handelsvaror för männen. Kvinnorna hade därmed inga egentliga rättigheter. När islam däremot kom in i bilden blev de lättare, eftersom kvinnan på detta sätt fick en annan ställning och många fler rättigheter. Mycket av den negativa synen på kvinnor har alltså mer med kultur, än Koranen i sig att göra, något som Abbas även påpekade. Koranens läror och människors tillämpningar är alltså två skilda saker.

Imamen Abbas nämnde med jämna mellanrum under sin presentation att Koranen inte begränsar kvinnor då män och kvinnor står jämlika inför Allah. Då en muslim – sunni eller shia – tolkar Koranen ska tolkningen stödjas av Koranen, personen ska motivera sin tolkning med material som finns i Koranen och om det inte är möjligt är denna tolkning bara den personens egna åsikt. Han menar alltså att det är kulturen och andra traditioner som eventuellt begränsar kvinnor och då någon hänvisar till Koranen för att bevisa att kvinnor inte har samma möjligheter som män, är det endast en åsikt.

Något som Abbas diskuterade en stund kring var även om användandet av Hijab kan ses som en frihet eller ett tvång. Detta är en mycket diskuterad fråga i dagens samhälle, som många har åsikter om. Det togs bl.a. upp att genom användandet försvinner en del av den stora pressen som sätts på dagens kvinnor att de alltid måste vara vackra inför andra män. Det nämndes dock också vilka problem som kan vara förknippade med Hijab-användandet. I vissa branscher kan det nämligen bli problematiskt att använda hijab, vilket leder till att integrationsperspektivet åter måste beaktas på ett speciellt sätt. Hur lyckas man integrera/inkludera dessa kvinnor på bästa sätt utan att användandet av hijab blir ett problem?

Imamen Abbas från den shiamuslimska församlingen Resalat islamilainen yhdyskunta

Sista delen av konferensen bestod av en paneldiskussion. Panelen leddes av Sara Salmani, i panelen deltog även tre andra muslimska kvinnor. Många intressanta frågor ställdes under diskussionen. Vi vill lyfta fram två exempel som vi fann mest gripande. Shugri Mohamed berättade om en resa hon gjorde till Kenya för något år sedan där hon träffade andra jämnåriga muslimska kvinnor. Kvinnorna var redan gifta och undrade varför Shugris pappa inte redan gift bort henne. Hon hade aldrig känt sig mer finsk än hon gjorde när hon talade med dessa kvinnor fast hon i Finland upplever sig väldigt “utländsk” och annorlunda. Hon känner sig alltså inte riktigt hemma någonstans. Shugri tog även upp problemet med att muslimska kvinnor inte har så lätt med att skaffa ett jobb. Hon berättade att hon i 13-års ålder ville ha ett sommarjobb med hennes studiehandledare ansåg att hon var för ung för att sommarjobba. Shugri bestämde sig ändå för att söka ett jobb. Hon skrev ett brev till arbetsgivaren där hon motiverade varför hon var mer passande för jobbet än en 17-åring och fick jobbet. Det finns fördomar om att muslimska kvinnor inte kan/vill skaffas sig en karriär vilket förstås är falskt.

Zahra Alimy, Sara Salmani, Shugri Mohamed och Zahra Rassouli

Då Shugri berättade att hon inte riktigt känner sig hemma någonstans, började vi ifrågasätta varför det satsas mer på integration, då inkludering skulle kunna få invandrare att känna sig mer hemmastadda?


WOMEN ARE THE FUTURE OF ISLAM – mitt möte med Sherin

Publicerad den 3 september 2018 av Linda Ahlbäck

På fredagsmorgonen den 31 augusti stod min kollega Robert och jag nere i en hotellobby och väntade på den kvinna som vi skulle ta med oss till en föreläsningssal några kvarter bort.

Något försenad kom hon ner, men bara för att hämta plåster. Likt så många andra av världens mammor hade hon nämligen barnen med sig och en i skaran hade gjort illa sig. När alla var omplåstrade och vid god vigör satte vi oss så i en taxi som tog oss till universitetet. Vi två, och Skandinaviens första kvinnliga imam (och feminist): Sherin Khankan.

Och vet ni, det finns så mycket av det hon sa som borde komma fram. Hon berättade om sin uppväxt med en muslimsk syrisk pappa och en finländsk kristen mamma. En uppväxt där hon fick höra sin pappa säga ”you can be anything”. Ett sammanhang där hon inte tvingades välja utan firade eid med pappa och jul med mamma. Där hon fick växa i egen tro och övertygelse innan hon fattade några beslut om vad som stod hennes hjärta närmast. Hon valde islam, men inte på det sätt som många av oss relaterar till just den religionen. Hon blev till och med själv imam.

Women are the future of Islam, var temat för hennes föreläsning. En framtid med jämlikhet mellan könen, men egentligen handlar det enligt henne inte om kön. Alls. Det handlar om att vara mänska. Att hon själv blev imam handlar heller inte om någon reform eller något nytt och kontroversiellt, utan hon menar att hon och hennes medsystrar går tillbaka till rötterna. Words matter. Translation matter. Interpretation matter. Allt det hon pratade om finns nedskrivet. I Koranen. I olika profeters texter. Allt är ord som översatts och tolkats av någon. Där ord i händerna på fel mänskor kan bli farliga vapen.

När publiken gavs tid att ställa frågor kom just en del av den aspekten upp: Följer terrororganisationen IS Koranen? ville en deltagare ha svar på, varpå Sherin svarade:

– IS skapar en egen version av islam. Det var en ickemuslimsk ingenjör som startade hela rörelsen. IS har ingenting att göra med islam.

Men som hon under föreläsningen också sa: Focus on the good stories, never focus on the opposition.

Här kan man läsa pressens rapportering från föreläsningen (text, filminslag, radio)

Sherin_nio teser

FATEMEH KHAVARI TILL FINLAND

Publicerad den 30 maj, 2018 av Robert Runeberg

Fatemeh Khavari kom till Sverige år 2015 när hon var 15 år gammal. Hon är Afghansk hazar men hade hela sitt liv levt som utstött och förföljd flykting i Iran. Hon fick till exempel inte gå i skola i Iran. Hennes föräldrar lärde henne läsa och skriva men hon visste ingenting om omvärlden.

När hon kom till Sverige visste hon inte var hon var eller vem hon var. Hennes bror som kommit några år tidigare förde henne till ett bibliotek där det fanns böcker om hazar-folket och om Afghanistan på persiska. I biblioteket lärde hon sig om sin egen historia och när hon förstod vem hon var vändes hennes intresse mot Sverige och världen.

Nu, tre år senare är Khavari 18 år gammal och talar god svenska, förstår hur det svenska samhället fungerar och har en bra uppfattning om omvärlden. Sommaren 2017 ville hon protestera mot utvisningen av unga Afghaner från Sverige. Tillsammans med en grupp afghanska ungdomar demonstrerade hon i Stockholm under augusti och september 2017 mot utvisningarna genom att genomföra sittstrejken Ung i Sverige. Gruppen valde Fatemeh Khavari till en av sina ledare och till talesperson.

Khavaris kamp för de ungas rätt att stanna har nått flera delsegrar. För en månad sedan skrev hon: ”En stor seger för medmänsklighet idag! Tusentals och åter tusentals ensamkommande kommer att få stanna. Så glad att vår generation blir större. Tack till alla som kämpat för detta!”

Fatemeh Khavari har fått stor uppmärksamhet i Sverige och våren 2018 tilldelades hon Martin Luther King-priset och ETC:s Gräsrotspris.

Fatemeh Khavari besöker Finland 8 juni 2018, inbjuden av projektet Stig in! Astu sisään! Come in!  Khavari kommer att tala för lärare på lärarkonferensen ”How to include immigrant children in schoolhttps://stiginastusisaan.com/2018/04/19/konferens-7-9-6-2018-i-sibbo/ och för afghanska ungdomar samma dag på Helsingfors universitet.


ÄR SAMHÄLLET POLARISERAT OCH ÄR DIALOG OCH CENSUR LÖSNINGEN?

Publicerad den 11 maj, 2018 av Robert Runeberg

Jag har under den senaste veckan deltagit i två intressanta seminarier. Det första ordnades av Nordisk kulturkontakt på yttrandefrihetens dag den 3 maj och behandlande bl.a. vad man kan göra för att få bukt på hatskriverier. Det andra  var ett Kick-off seminarium för ett projekt finansierat av Konestiftelsen vars mål är att hitta, utveckla och testa metoder för att minska polariseringen mellan befolkningsgrupper genom dialog och förlikning.

På seminariet på Nordisk kulturkontakt berättade riksdagsledamot Pekka Haavisto om hatskriveriets historia. Haavisto berättade om hatiska personangrepp i tidningspressen t.ex. i Suomen kuvalehti året innan vårt inbördeskrig bröt ut och om att samma slags hat sprids i pressen runt om i världen inför varje inbördeskrig. Själv har han sett det i Afrika och på Balkan där han arbetat för FN i olika fredsrelaterade uppdrag.  Frågan som blev hängande i luften är om ett starkare ingripande mot hatskriverier kan förhindra uppkomsten av väpnade konflikter. Själv lutar jag mot att svaret är nej, att hatskriverierna bara är ett symptom liksom snuva är ett symptom på förkylning. Men att snyta sig stoppar inte förkylningen.

Följande talare Özlem Cekic har ett annat botemedel mot det som hatskriverierna är ett symptom på. Hennes botemedel är dialog.  Cekic är dansk/kurdiska politiker och författarinna. Cekic har under alla år som parlamentariker drunknat i en flod av hat post.  Hon berättade att hon i början bara slängde breven men att hon blev uppmanad att spara dom som bevis eller spår om hon skulle bli mördad.

Hennes pärm med olästa hatbrev blev allt större och en dag beslöt hon sig att försöka få träffa alla skribenterna i tur och ordning. Hon började läsa breven och ringde upp en av skribenterna som kallat henne hårig apa. Cekic frågade om hon fick komma på morgonkaffe till skribenten/näthataren och det fick hon. Nästa morgon tog hon med sig goda smörgåsar (”svårt att vara elak och äta gott på en gång”) och fick komma in. De talade ett par timmar och Cekic såg noga till att hon inte talade om mannen eller sina fördomar och mannen utan hon talade om sig själv och hon såg också till att mannen inte talade om henne. Samtalet var så lyckat att nu har Cekic på samma sätt besökt en massa av hatbrevens författare. Dialogen mellan henne och hennes hatare har varit fruktsamt och hon upplever att hennes fördomar mot rasister och rasisternas fördomar och hat har minskat. Här ett klipp från en BBC dokumentär om Cekics dialogiska metod: https://www.youtube.com/watch?v=XHLzECN2K20

Kick-off seminariet på Ständerhuset var ett stort arrangemang med över 100 deltagare och influgna talare från Holland och USA. Inspirerad av Özlem Cekic hoppades jag få lära mig mer om dialogen som verktyg för att minska rasismen i Finland.

Åter fungerade inbördeskriget och allt hat och misslyckade fredsförhandlingar som avskräckande exempel. Vi fick lära oss att alla fredsaktivister under inbördeskriget bespottades och fick höra hatsånger från tiden före, under och efter inbördeskriget uppförda av Paleface.

Sedan presenterade konsulten Bart Brandsma sin lära om polarisering. https://www.polarisatie.nl/eng-home/what-is-polarisation/

Brandsma tänker sig att det finns två poler som är i konflikt med varandra. Båda polerna har starka ledare eller talrör och runt ledarna samlas stora grupper medlemmar, medlöpare som delar talrörets ideologi.

Så här vill han beskriva också de främlingsfientligas relation till invandrare, men resonemanget haltar eftersom det inte finns en motpol när det gäller främlingsfientlighet och rasism. Det finns bara en mottagare. På samma sätt är mobbning sällan polariserat, det råder ingen konflikt eller finns inte två motpoler mellan dem som hatar och förföljer sexuella minoriteter och t.ex. homosexuella. Det finns bara utövare och offer.

Utanför polerna (polen) finns en stor grupp människor som inte vill ta ställning av olika skäl. De kanske inte bryr sig eller så är deras profession, t.ex. lärare, advokat sådan att de inte kan ta ställning om de vill klara av sitt yrke. President Sauli Niinistö har kallat denna grupp ”tolkun ihmiset” (förnuftiga människor?)

För att lugna ner hatet som rasistpolen sprider anser Brandsma att man inte skall gå i dialog med polens talpersoner eller medlöpare utan med gruppen som inte tagit ställning. Kanske har han rätt. Det är svårt att genom dialog få en xenofob att ändra sig. Men var det inte just det Özlem Cekic gjorde?

Seminariets sista talare konsulten Bob Stains från USA försökte genom olika små övningar lära oss hur en fruktsam dialog mellan två motpoler kan föras. Hur viktigt det är med förberedelser, med spelregler och med öppna uttalade mål. Han hade ordnat dialoger för bland annat abortmotståndare och personal på abortkliniker. Målet med dialogerna var främst att nå någon form av vapenvila.

Efter seminariet känner jag mig lite sorglig. Bilden av att det finns två stora ytterpoler i konflikt med varandra i Finland där den ena sprider hat mot olika människogrupper och den andra säger ”älska din näste”(blomsterhattar) är så utbredd att stora påkostade seminarier utgår från denna helt falska bild. Målet att få vapenvila mellan rasister och icke rasister genom dialog och eftergifter får mig att tänka på Neville Chamberlain.

Innan inbördeskriget spreds hatet i både den vita och röda pressen och båda sidorna gjorde sig skyldiga till ärekränkning och lögner om den andra sidan. Men den rasistiska gupp som sprider lögner och hat och kränker både invandrare och blomsterhattar har ingen motpol och skall absolut inte ha en motpol. Det finns bara mottagare eller offer för hatet. Det är inte offrens/mottagarnas sak att gå till motangrepp. Det är de som på riktigt borde få kallas de förnuftiga människornas sak.


JAG ÄR NYFIKEN PÅ DIG!

Publicerad den 12 april, 2018 av Robert Runeberg

Det underbaraste med att jobba inom Stig in! projektet är att jag träffar så mycket människor. Jag träffar fantastiska flyktingkoordinatorer, personal på familjegrupphem, socialarbetare, lärare och tjänstemän. Jag träffar universitetsforskare och praktiker som är verksamma med att stöda nyanlända.  Alla har massa att berätta och jag lär mig varje dag. Ofta måste jag totalt omvärdera mina tidigare slutsatser.

Och jag träffar också invandrare och flyktingar. Möten med Omid Mahmuodi, Habiba Ali, Ramieza Al Mahdi och Fatemeh Khavari har ändrat mig i grunden. Jag blir så nyfiken! Det finns en massa jag skulle vilja fråga men täcks inte.

På en konferens vi ordnade för Afghanska ungdomar träffade jag en ung kvinna från Afghanistan. Hon hade sitt barn med sig och kunde därför inte vara inne och lyssna på föreläsningen och jag ville inte lyssna för föreläsningen gick på Dari. Så vi satt och pratade med varandra en timme eller så.

Sen blev vi vänner på Facebook och började en lång brevväxling. Brevväxlingen handlar till hundra procent om att försöka förstå varandras kultur. ”Vilka böcker tycker du att jag borde läsa?” Vad är din älsklingsmusik?” ”Hur förhåller du dig till ett liv efter döden?” ”Vad händer om du skulle dricka alkohol?” Ja alla dom där frågorna som pockat på. Jag har berättat om den västerländska filosofins olika brytningsstadier och min syn på gud och på samvete och hon har gett mig olika Imamers citat, skickat Youtube-clip med musik och rekommenderat författare. Med tiden har vi blivit riktigt goda vänner och hedrande nog har hon utnämnt mig till hennes finländska farbror.

Jag undrar om det inte är så att alla vi som intresserar oss för och jobbar med nyanlända invandrare och flyktingar har det gemensamma att vi är så förskräckligt nyfikna. Vi vill veta mer, förstå mer, få nya impulser och intryck.


OLEN  UTELIAS SINUSTA! 

Publicerad den 12 april, 2018 av Robert Runeberg

Kaikkein ihanin asia Stig in! projektissa työskentelyssä on, että tapaan niin paljon ihmisiä. Tapaan hienoja pakolaiskoordinaattoreita, perhekoti-, sosiaalityöntekijöitä, opettajia ja virkamiehiä. Tapaan yliopistotutkijoita ja ammattilaisia, jotka toimivat aktiivisesti uusien tulokkaiden tukemisessa. Jokaisella on paljon kerrottavaa ja opin uutta joka päivä. Usein minun on kokonaan uudelleen arvioitava aikaisemmat johtopäätökseni.

Tapaan myös maahanmuuttajia ja pakolaisia. Kokoukset Omid Mahmuodin, Habiba Aliin, Ramieza Al Mahdin ja Fatemeh Khavarin kanssa ovat muuttaneet minua perusteellisesti. Olen niin utelias! Haluaisin kysyä paljon, mutta en uskalla.

Afganistanin nuorisolle järjestetyssä konferenssissa tapasin nuoren Afganistanin naisen. Hän toi lapsensa mukanaan ja hän ei siksi voinut olla kuuntelemassa luentoa, minä taas en halunnut kuunnella luentoa koska se oli Darin kielellinen. Joten istuimme puhumassa pari tuntia.

Sitten meistä tuli Facebook-ystäviä ja aloitimme pitkän kirjeenvaihdon. Kirjeenvaihdossa yritämme ymmärtää toistemme kulttuuria. “Mitä kirjoja minun pitäisi lukea mielestäsi?” ”Mikä on sinusta parasta musiikkia? ” ”Kuinka suhtaudut elämään kuoleman jälkeen?” ”Entä jos sinun pitäisi juoda alkoholi? “Kyllä, kaikki ne kysymykset, jotka en ole kehdannut kysyä. Olen kertonut länsimaisen filosofian erilaisista filosofisista vaiheista ja näkemyksestäni jumalista ja omantunnosta, ja hän on antanut minulle erilaisia ​​Imaamien-lainauksia, YouTube-leikkeen musiikista ja suosittanut kirjoja ja kirjailijoita. Ajan myötä meistä on tullut todella hyviä ystäviä, ja hän on jopa nimittänyt minua suomalaiseksi sedäkseen.

Ajattelen, että ehkä kaikki, jotka työskentelevät uusien maahanmuuttajien ja pakolaisten parissa, on yhteistä, että olemme hyvin uteliaita. Haluamme tietää enemmän, ymmärtää enemmän, saada uusia impulsseja ja vaikutteita.



ETT GEMENSAMT SPRÅK

Publicerad den 15 mars, 2018 av Yvonne Grönlund

Luke Williams i Vörå 15.2

Under konferensdagarna i Vörå 15 – 16.2.2018 fick vi ta del av många berättelser om integration och förebyggande arbete för integration och inkludering. Namnet på konferensen var Kom med! Föreningar och civilsamhället är nyckeln till inkludering. Föreningar presenterade sin verksamhet och berättade om erfarenheter av vad de upplever att har fungerat / inte fungerat i deras utbud och verksamhet. Vi fick höra om Folkhälsans satsning på Familjekraft, om Röda korsets olika grupper riktade till olika åldrar, om biblioteket som träffpunkt och ”gångjärn” i integrationsprocessen. Det var den ena aspekten, det mottagande samhället och vad vi (=samhället) kan göra och bidra med för att verka på ett inkluderande sätt. Den andra aspekten, som gjorde stort intryck på mig och som väckte många tankar, var de inbjudna talarna. Ett par av dem, Magdalena Kosova och Omid Mahmoudi, hade jag även hört vid ett tidigare tillfälle. Deras berättelser är tänkvärda och gripande. Mahmoudis bok om sin flykt har ännu inte lämnat mina tankar.

Det för mig nya inslaget och som gav mig ett alldeles nytt perspektiv var Luke Williams, som berättade om fotbollslaget Munsala United. Williams är ett konkret exempel på att det finns olika anledningarna till invandring och oerhört olika upplevelser av integration. Som britt kunde Williams, då han kom till Finland med sin fru och sitt då 3-åriga barn, förhållandevis lätt hitta struktur i vardagen. Han fick ett jobb väldigt fort, han talar ett språk som många (för att inte säja de flesta) finländare behärskar, han hade sin familj med sig och omkring sig. Han lämnade trygga förhållanden och kom till trygga förhållanden. Dock kände han utmaningar i inkluderingen på det sociala planet – att hitta ett eget sammanhang utöver familjen och arbetsplatsen. Där blev fotbollen och laget Munsala United svaret. Han blev inkluderad i ett sammanhang som inte såg till hans person eller status, inte krävde att han talade ett visst språk eller hade rötter på orten. Han och lagmedlemmarna talade ett gemensamt språk: fotboll.

Jag har själv en fotbollsälskande 7-åring hemma. Som fotbollsanalfabet har jag genom min son fått lära mig mycket om sporten och om den gemenskap som ett lag ger. I hans lag talas de båda inhemska språken av både tränare och spelare. På resor vi gjort har han kunnat spela fotboll med barn från andra länder, utan att de haft ett gemensamt språk verbalt. De har haft det universella språket fotboll, vilket de alla behärskar utan ord.

Det var fantastiskt att höra Williams beskriva sitt lag, där han inte var den enda invandraren. Vid många av de konferenser som ordnats har språkundervisningens betydelse och vikten av att lära sig språk för att integreras lyfts fram – både av representanter av den mottagande kulturen av invandrare. Vad som inte tidigare klätts i ord är dock att ett gemensamt språk även kan vara non verbalt. Det kan till exempel vara språket fotboll.


TANKAR FRÅN FÄLTET

Publicerad den 7 mars, 2018 av Charlotta Eur

Jag deltog i konferensen i Vörå 15-16.2. De timmar jag var på konferensen var mycket givande, inspirerande föreläsare, alla ungdomar som sprang ut och in, som också hade chans att prata, och kanske inspireras av Omid Mahmoudi. Det var också Omid som jag hade mest väntat på att få lyssna på, få ta del av hans berättelse.

Jag har jobbat som socialarbetare i 19 år, varav 15 år med flyktingar. Jag hade jobbat med flyktingar i Vasa i 3 år när jag flyttade till Stockholm och fortsatte jobba med flyktingar i stadsdelen Rinkeby-Kista, och där blev jag kvar i 6 år. En del ser lite skrämda ut när jag berättar att jag jobbat i Rinkeby, men jag brukar säga att jag hade förmånen att få jobba där. Visst, det var ett högre tempo, och antalet flyktingar mycket större, men det var enormt givande och lärorika år jag hade i Rinkeby-Kista.

Jag har jobbat mycket med unga vuxna, och har alltid haft ett speciellt intresse för att jobba med ungdomar, och mitt intresse blev ännu starkare under mina år i Stockholm. Min verksamhetsområdeschef i Rinkeby-Kista var också chef för förebyggande ungdomsarbete, så vi på flyktingmottagningen, där jag jobbade, fick ta del av det förebyggande ungdomsarbetet också. Ungdomarnas uppror, gängbråken fanns då år 2006-2012 när jag jobbade där, men de var inte lika råa som de nu är. Men det som jag reagerade starkast på när jag rörde mig i Rinkeby-Kista var ungdomarnas tomma, likgiltiga och tomma blickar, det var ledsamt att se.

Jag flyttade tillbaka till Finland i slutet av år 2012, och fortsatte jobba med flyktingarna i Vasa år 2013, fylld av nya erfarenheter. Jag sa då att vi måste börja jobba med ungdomarna och deras föräldrar för att kanske kunna förebygga det jag sett och upplevt i Stockholm. Jag fick kanske inte så mycket gehör då, men är glad för att man nu börjar inse vikten av att jobba förebyggande med ungdomar.

Hösten 2016 fick jag ansvaret för Vasas 8 första ensamkommande flyktingungdomar som beviljats uppehållstillstånd. Jag hade kommit i kontakt med ensamkommande lite i Stockholm, men det är nu första gången jag ansvarar för arbetet med dem.

Det är så givande att få jobba med dessa ungdomar. De är resursstarka, målmedvetna och ödmjuka. Visst är de lite vilsna och ensamma emellanåt, men de har fina vänfamiljer som stöttar dem, och är en stor hjälp i mitt arbete.. Tyvärr har jag fått kämpa för att få rätt vård åt ungdomarna när det har behövts.

Men jag är så tacksam för att jag har fått lära känna dessa ungdomar, lyckats skapa ett ömsesidigt företroende och framförallt glad att jag får följa deras resa.

5 av mina ungdomar är afghaner, hazarer. Det som jag märkt är att afghanerna sällan berättar om sitt liv i Afghanistan eller Iran om d bott där före deras resa slutade i Finland. Jag hörde om Omid Mahmoudis bok Oskyldiga brottslingar i slutet av år 2017 och började läsa den under julhelgen för att kanske bättre förstå hur deras liv varit i Afghanistan. Jag frågade en av ungdomarna, medan jag läste boken, varför han inte berättat om livet i Iran, där han vuxit upp. Han tittade mig i ögonen och sa: ”Du skulle inte förstå..”

Jag blev så glad när jag hörde att Omid Mahmoudi kommer till Vörå, och upplägget att ungdomarna även får träffa honom. Hans berättelse var lika gripande som hans bok, och vilka resurser den unge mannen har, likande resurser som jag ser i mina ungdomar. När jag lyssnade till Omid, fick jag bekräftat att det jobb jag gör är enormt viktigt.

Efter konferensen talade jag igen med samma ungdom som jag tidigare frågat varför han inte berättat om tiden i Iran. Jag berättade om Omid Mahmoudis resa, hans berättelse och om hans liv i Sverige nu. Det blev då lättare för min ungdom att berätta sin historia. Han avslutade samtalet med att säga att jag är viktig för honom och de andra ensamkommande ungdomarna, att de behöver mig, för jag är deras händer, och utan händer är det svårt att klara sig.

 


KANSALAISYHTEISKUNNAN JA HARRASTUSTOIMINNAN MERKITYS MAAHANMUUTTAJIEN KOTOUTUMISESSA

Publicerad den 8 februari, 2018 av Julia Jänis

Sisäministeriö järjestää kaikille AMIF-rahoitusta saaneille hankkeille vuosittain tapaamisen, jossa eri hankkeet voivat verkostoitua keskenään. Tätä kautta myös Stig in! –hanke sekä Kauniaisten ja Kirkkonummen Yhteinen kuntamme –hanke saivat mahdollisuuden tutustua ja kartoittaa yhteistyömahdollisuuksia. Tämä johti lopulta yhteisen konferenssin järjestämiseen Kauniaisissa 25.-26.1.2018.

Konferenssin teemaksi valittiin kansalaisyhteiskunnan ja harrastustoiminnan merkitys maahanmuuttajien kotoutumisessa. Molemmille hankkeille oli luontevaa suunnitella tilaisuus kaksikieliseksi. Kauniaisten kaupunki lähti mukaan yhteistyökumppaniksi tarjoamalla tilaisuudelle upeat puitteet Uudesta paviljongista.

Kahtena päivänä oli yhteensä yli 80 osallistujaa ja paikalla oli useita vapaa-ajan toimintaa järjestäviä tahoja Kauniaisista sekä muista kaksikielisistä kunnista. Pienillä paikkakunnilla kuten Nauvossa, Sipoossa ja Porvoossa on sekä erilaisia yhdistyksiä että yksittäisiä ihmisiä, jotka ovat perustaneet Facebook-ryhmiä ja halunneet auttaa kuntaan tulleita pakolaisia tuntemaan itsensä osallisiksi ja tervetulleiksi. Toimintaa on ollut lentopallosta ruuanlaittoon ja peli-illoista kielikahviloihin. Kirkkonummella Luckan on järjestänyt myös Job Dayn, jossa työnantajat ja työnhakijat voivat tutustua toisiinsa. Granin Lähiapu on organisoinut monenlaista kotouttavaa toimintaa Kauniaisissa.

Illalla osallistujilla oli mahdollisuus tutustua toisiinsa ja Kauniaisiin eri puolilta maailmaa muuttaneisiin ihmisiin kansainvälisen Story Sharing Cafen muodossa. Meillä järjestäjillä oli loppuun asti epätietoisuus siitä, kuinka monet kutsumistamme Kauniaisten maahanmuuttajista tulisivat paikalle. Iloksemme huomasimme, että heitä saapui kiitettävästi ja pienissä pöytäseurueissa salin täydeltä tutustuimme toisiimme valmiiksi annettujen teemojen ympärillä Teater Universumin vetäjien johdolla.

Tutkija Magdalena Kosova Åbo Akademista kertoi konferenssin toisena päivänä, että sosiaalisilla verkostoilla ja mielekkäällä vapaa-ajan tekemisellä on tärkeä rooli kotoutumisen onnistumisessa. Tämä on huomattu myös Ruotsissa, jossa on vuonna 2012 perustettu alaikäisenä yksin saapuneiden turvapaikanhakijoiden liitto, Ensamkommandes Förbund. Sen afganistanilaissyntyinen perustaja ja toiminnanjohtaja Omid Mahmoudi kertoi järjestön toimivan jo 15 paikkakunnalla eri puolilla Ruotsia ja tukevan nuorten kotoutumista monella tavoin. Järjestö on myös tärkeä edunvalvontaorganisaatio, jota kuunnellaan Ruotsin eduskunnassa asti.

Omid itse saapui Ruotsiin 16-vuotiaana ja hänen kanssaan saapuneet nuoret toimivat tällä hetkellä mm. juristeina, lääkäreinä ja yrittäjinä. Häneltä on julkaistu kaksi kirjaa ruotsiksi ja hän on perustanut useita yrityksiä. Paitsi, että Omid keräsi paikalle kiinnostuneita kuulijoita lasten etua ajavista kansallisista järjestöistä ja mediasta, hän myös ehti lyhyen Suomen vierailunsa aikana tavata salillisen espoolaisia alaikäisinä turvapaikanhakijoina saapuneita ja sopia heidän kanssaan jo seuraavasta Suomen vierailusta. Kuka ties vastaavaa toimintaa suunnitellaan jo Suomeenkin? Järjestämällämme konferenssilla on voinut olla isompi vaikutus kuin osaammekaan arvata.


 

DE ENSAMKOMMANDES FÖRBUND I FINLAND?

Publicerad den 7 februari, 2018 av Robert Runeberg

Kan det i Finland grundas ett förbund för alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar?

När Jessica Havulehto och jag besökte Ensamkommandes förbund och verksamhetslokalen Mötesplats Otto i Malmö blev vi inspirerade. Lokalen sprudlade av verksamhet, ja i schemat på väggen fanns åttio aktiviteter per vecka. Hit kommer flyktingungdomar för att få råd och få hjälp med t.ex. läxläsning. Här spelar man spel och sportar samt umgås och får nya vänner.

Ensamkommandes förbund är grundat 2013 av just ensamkommande flyktingar i Sverige, barn och ungdomar som kommit från många delar av världen. Förbundet ger inte bara fin verksamhet åt sina medlemmar, utan har också utvecklats till att bli ett språkrör eller en intresseorganisation för just ensamkommande flyktingungdomar. Något som idag verkligen behövs.

I  vårt samhälle vet vi att grupper, utsatta eller ej, behöver intressebevakning. Därför har vi en massa olika förbund för t.ex. handikappade, kvinnor, skattebetalare, jägare och skolelever. Förbunden erbjuder inte bara verksamhet för sina medlemmar utan verkar i samhället för att ta till vara medlemmarnas intresse. De synskadades förbund verkar exempelvis för trygga skyddsvägar, astma- och allergiförbundet för renare inomhusluft i offentliga byggnader.

Så Jessica och jag hoppades att vi genom att bjuda in Omid Mahmoudi, grundaren och verksamhetsledaren för Ensamkommandes förbund, till Finland, skulle ett liknande förbund kunna födas i Finland.

Omid var här den 25-26 januari 2018 och träffade då en grupp på trettio ensamkommande ungdomar i Esbos fullmäktigehus. Han gav intervjuer till Hbl och Yle och han var huvudtalare på vår konferens Kom med! Tule mukaan! Join us! den 27.1 där han träffade representanter för olika förbund och föreningar i Finland, som gärna vill hjälpa till om ett förbund för ensamkommande grundas.

Omid kommer till Finland igen om en vecka. Då, den 15-16 februari träffar han flyktingungdomar och föreningsmänskor i Norvalla, Vörå under vår följande konferens. Lördagen den 17.2 kommer han till Helsingfors och i Helsingfors är vi med och arrangerar en storträff  vid Soc&kom där Omid är huvudtalare. De egentliga arrangörerna är två Afghanska ynglingar, Mojtaba och Esmatulla, och de hoppas fylla Soc&koms festsal med Afghanska flyktingungdomar.

Runt sjuttio procent av alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar som kom till Finland 2015-2016 var från Afghanistan och de flesta tillhör samma  etniska grupp som Omid Mahmoudi, d.v.s. den förföljda gruppen hazarerna.

Det är dari-talande ungdomar från Afghanistan, som samlas på Soc&kom den 17.2 och träffen är att led i en verksamhet som ungdomarna själva startat. En verksamhet som handlar om att hjälpa och stöda varandra och visa på bra vägar att bli inkluderade i Finland. De vill uppmuntra varandra att klara sig i skolan och studierna och söka sig fram på arbetsmarknaden.  En utmärkt verksamhet, men tyvärr är den bara riktad till ungdomar från Afghanistan och därför blir den aldrig det språkrör eller den intressebevakande organisation som alla Finlands ensamkommande flyktingbarn och ungdomar absolut skulle behöva.

Jag diskuterade  detta med Mojtaba och Esmatulla och de förstod precis, men de sa att afghanerna måste allra först organisera sig själva. När det väl  är gjort vill de vara med om att grunda och förverkliga visionen om ett förbund för alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar i Finland.


TULE MUKAAN! KOM MED! JOIN US!

Publicerad den 2 januari, 2018 av Robert Runeberg

Efter ett år i projektet Stig in! Astu sisään! Come in! tänker jag att det där med att inkludera nyanlända nog inte är en raketvetenskap. Det krävs inga stora förändringar. Greklands tidigare finansminister Gianis Varoufakis sammanfattar det brilliant så här

Han säger att det enda som krävs från majoritetsbefolkningens sida är visande av respekt, mänskliga rättigheter för nyanlända och att de nyanlända får hjälp med eventuella trauman från hemländerna eller flykten. Inget mer.

Efter fem Stig in!-konferenser kring inkludering skulle jag vilja tillägga två förutsättningar för lyckad inkludering. För det första måste de nyanlända få känna att den egna kulturen, språket och religionen uppskattas i det nya hemlandet och för det andra skall den nyanlända få kontakt, vänner, stöd i det nya samhället.

Och det är detta vår femte Stig in!- konferens handlar om. Konferensen har fått namnet Tule mukaan! Kom med! Join us! Här en länk till konferensens program anmälningsförfarande: https://stiginastusisaan.com/2017/12/12/konferens-25-26-1-2018/

Under konferensen vill vi sätta strålkastaren på hur civilsamhället och föreningslivet just kan skapa möten och ge möjligheter för de nyanlända att få kontakt och vänner på orten dit de kommit.

Deltagarna får också pröva på hur det känns att mötas under torsdagens Story sharing cafe http://universum.fi/ohjelmisto/story-sharing-cafe/

Vi vill slutligen lyfta fram de nyanländas egna föreningar där de kan behålla och stärka den egna identiteten, språket och kulturen. Konferensen avslutas därför fredagen den 26.1 med att Ensamkommandes förbund (i Sverige) https://ensamkommandesforbund.se grundare, Omid Mahmoudi berättar om grundandet av förbundet och förbundets verksamhet idag med tusentals aktiva medlemmar, sjudande verksamhet och verksamhetsställen på tjugo orter i Sverige.


SE (PÅ) MIG!

Publicerad den 5 december, 2017 av Jenny Heino, socialarbetarstuderande

Konferensen Se (på) mig!, som arrangerades av projektet Stig in vid Åbo Akademi i Vasa, var det sista tillfället som vi socialarbetarstuderande fick ta del av som praktikanter. Det har varit väldigt givande att få delta i så många intressanta föreläsningar som behandlat ämnet integration och invandring. Konferensen Se (på) mig! fokuserade kring temat integration i skola och daghem. Tanken med konferensen var att svenska experter inom området berättar om sina erfarenheter och delar med sig av både sina lyckanden och misslyckanden.

Konferensen öppnades av fd. rektor för Rinkeby högstadieskola Carina Rennermalm. Hon berättade om det arbete som har gjorts i Rinkeby skola för att integrera barnen i samhället. Det bör nämnas att eleverna i skolan talar 40 olika språk och kommer från 60 olika länder! För en lyckad integration av eleverna betonade Rennermalm vikten av bärande relationer, nämligen ett samarbete mellan skola, elever och föräldrar. Samarbetet består av återkommande samtal mellan familjen, rektor, lärare och skolans hälsovårdare. Genom goda relationer till skolans alla elever och föräldrar blir steget mindre att kontakta hemmet vid eventuella konfliktsituationer. Skolan har även ordnat utbildningstillfällen för föräldrarna där svenska norm- och värdesystem diskuterats. Dessa tillfällen har varit uppskattade av föräldrarna och ökat deras förståelse för det svenska samhället. Ett av Rennermalms budskap var att föra en dialog med familjerna och bygga broar istället för att tysta ner.

Rennermalm poängterade vikten av tydliga strukturer i syfte att skapa en känsla av trygghet för eleverna. Det skall också finnas studiehandledare i elevernas eget modersmål till förfogande som extra stöd för eleverna i sitt skolarbete. Dessutom erbjuds läxhjälp två eftermiddagar i veckan samt på lördagar. Rennermalm tog också upp elevsynen till diskussion och vikten av att stötta eleverna i det dagliga arbetet. Lärarna skall bemöta eleverna positivt och se till att alla klarar sig och får gå i en klass med jämnåriga barn, oavsett hur mycket kunskap de har i sitt bagage. Rinkeby högstadieskola har också utvecklat ett nära samarbete med lokala företag i syfte att introducera eleverna till olika yrken och yrkeskategorier. Rennermalm uppmanade finska skolor att bjuda in förebilder med invandrarbakgrund att berätta om sina erfarenheter och framgångar.

Madelene Johansson, projektledare för Nyanländas lärande i region Gotland, delade med sig av det arbete som genomförts på Gotland i och med flyktingströmmen år 2015. Före flyktingströmmen hade Gotland bara lite erfarenhet av att arbeta med integration och har fått bygga upp en ny modell för mottagande – en modell som visades vara väldigt lyckad! För att på ett effektivt sätt integrera barnen i skolan upprättades “Lotsen”, en förberedande skola, varifrån eleverna efter maximalt två månader slussas vidare till sina egentliga skolor på Gotland. I Lotsen kartläggs barnens tidigare kunskaper och introduceras till den svenska skolans värdegrund. Även Johansson betonade vikten av studiehandledare i eget modersmål samt samarbete mellan hem och skola. På Gotland har man dessutom anställt en person som introducerar olika fritidsaktiviteter och möjligheter till barnen som kommer till Lotsen. Johansson uppmanade personer som jobbar med nyanlända att bemöta dem med nyfikenhet, lyhördhet och respekt för individen. Genom ett gott bemötande bygger man bärande relationer och tilliten till varandra ökar.

I Finland släpar arbetet fortfarande efter, vi saknar tydliga strukturer för integration av nyanlända i både skola och daghem. För att de nyanlända i Finland effektivt skall integreras måste det finnas en gemensam värdegrund i skolan och en genuin vilja bland personalen att integrera eleverna. Vi har bara kommit en kort väg i Finland men efter denna konferens tror jag att många lärare har fått nya idéer om metoder och modeller för en effektivare integration av de nyanlända.


SKOLFRAMGÅNG

Publicerad den 30 november, 2017 av Hannah Dang, socialarbetarstuderande

Konferensen se (på) mig i Vasa (24.11.17), talade Lotta Forsmans föreläsning ”undervisning som öppnar dörrar och bygger broar” särskilt till mig, eftersom jag identifierar mig som flerspråkig och pratat vietnamesiska hemma och svenska i skolan. Hela min skolgång har jag fått höra att kunna flera språk är en rikedom, jag antog att rikedomen var att man kunde prata över språkgränserna och hade ingen aning om att det faktiskt kunde betyda ekonomisk rikedom. Dessutom har man som flerspråkig också kognitiva-, och sociala fördelar. Wow, vilken vinst alltså!

Genom Lotta Forsmans föreläsning, kändes det som om jag systematiskt checkade av hur min skolgång varit. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad och överväldigad över hur mycket arbete och tankeverksamhet som ligger bakom en uppbyggd undervisning för flerspråkiga. Jag lyfter på hatten för alla lärare som arbetar med detta dagligen.

Hur lyckades jag i min skolgång? Vi var fyra vietnamesiska barn som började lågstadiet tillsammans, lyckligtvis i samma klass också. Utöver den vanliga skolundervisningen fick vi även extra undervisning i svenska några timmar i veckan. Vår lågstadielärare var guld värd och gav oss individuellt stöd när det behövdes och transspråkandet (translanguaging) såg han snarare som en resurs än en belastning i lärandet. Utöver fick vi även hemspråksundervisning två timmar i veckan, vår entusiasm lyste med sin frånvaro. Vi förstod inte då, att ett starkt modersmål var en inkörsport till att lära sig andra språk. Vi upplevde istället det var orättvist att vi måste stanna längre i skolan jämfört med de andra skolbarnen.

I och med mina socialarbetarstudier har jag hamnat att aktivt reflektera över min livshistoria. Att komma ifrån en låg socioekonomisk bakgrund är inte lätt, vilket gjort att min utgångspunkt i livet varit svårare. Jag ser många riskfaktorer som kunde ha stjälpt min skolframgång. Men med det stöd jag fått från min omgivning i kombination med min envishet, målmedvetenhet och inre styrka har jag lyckats ta mig dit, var jag är idag.

Min hälsning till de som befinner sig i samma situation som jag varit i vill jag citera Lilla Sportspegelns programlåt ”är början svår, blir resten lätt…”


HUR KAN VI MÖTAS?

Publicerad den 20 november, 2017 av Laura, socialarbetarstuderande

Stig in konferensen “Hur kan vi mötas?” var den andra av tre tillfällen vi som praktikanter inom studier i socialarbete vid Social- och kommunalhögskolan, haft möjlighet att delta i för att lära oss mera om invandring. I denna konferens stod invandrarkvinnor i fokus och hur vi som tjänstemän i vår yrkesroll skall bemöta dem och hur kvinnorna själva kan få möjligheter att påverka sina liv.

Konferensen inleddes av Sabine Gruber från Linköpings universitet, med en presentation om mödravårdens bemötande av kvinnor och män med olika etniska bakgrund: tolkpraktiker och kulturtolksdoulor. Kvinnornas rätt att ha en tolk är en grundläggande fråga, sett både ur ett rättighetsperspektiv och genom en rättighetsdiskurs. I en jämlik mödra- och förlossningsvård skall klienter kunna vara delaktiga i sjuk- och hälsovården. Det är en förutsättning för att kunna säkerställa en hög kvalitet av vården. De paraprofessionella insatserna blir en del av välfärdsarbetet, och de ges av en ny frontlinjepersonal som förmedlar välfärd till medborgare med migrantbakgrund. Kulturtolksduolor hjälper kvinnor med invandrarbakgrund genom graviditeten fram till förlossningen, och de har en stor roll hur samtalet utvecklas under hela processen.

Den första dagen avslutades med att Pirjo Lahdenperä från Mälardalens högskola i Sverige, höll en presentation om interkulturell kommunikation mellan familjer med migrationsbakgrund och dagvård, skola och hälsovård. Också hon tog fram hur viktigt det är för brukarna att ha rätt till en tolk och att om tolk inte erbjuds kan det få negativa konsekvenser för deras hälsa.

På fredagen inledde Marja Tiilikainen, forskare från Migrationsinstitutet i Finland, sin presentation om invandrarmödrar och integration. Presentationen handlade om invandrarkvinnors integration i det finska samhället. Det finska samhället betonar en integration genom arbetslivet som en lyckad inkludering, men invandrarkvinnor med barn faller ofta utanför detta synssätt. Tiilikainen ställde också frågor som: när är man finländsk och hur formas identiteten i en ny social kontext? Mitt svar efter dagens diskussion kan sammanfattningsvis vara att identitet är mångfassetterad både som begrepp och innehåll.

Konferensen avslutades med att Habiba Ali, stadsfullmäktigeledamot i Esbo, höll en presentation om hur invandrarkvinnor aktiveras i Finland. Hon berättade om sitt eget liv som andra generationens invandrare från Somalia. Hon tog fram på vilka olika sätt det kan vara svårt för invandrarkvinnor i det nya samhället, utmaningarna i själva integrationsprocessen och kvinnornas fortsatta framtid i Finland. Hon betonade vikten av att organisera informationen till invandrare.

Språket verkar vara den största utmaningen vid inkludering i samhället och det är en förutsättning för delaktighet. Därför är det viktigt med tolk, mobilisering av tredjesektorn och kulturtolkningsdoulor. Som tjänsteman är det viktigt att bemöta brukarna med ömsesidigt förtroende och respekt.


VEM ÄR ”INTEGRERAD”

Publicerad den 15 november, 2017 av Robert Runeberg

Projektet Stig In! Astu sisään! Come in! handlar om integration av nyanlända i Finland. Men det finns ett problem med projektet och det är ordet ”integration”. Ordet ”Integration” har naturligtvis många definitioner och jag tror att alla som använder det, använder det på olika sätt.

Förr talades det mer om assimilation som handlade om att nyanlända så fort som möjligt skulle bli likadana som majoritetsbefolkningen. En invandrare skulle lära sig språket, sederna, ”tänket”, få samma värderingar, snabbt börja jobba och gör rätt för sig.
Lite av det här hänger kvar i begreppet ”Integration”. Men ordet ”integration” associerar jag också till att bli en del av samhället. Tanken är att det finns en fara att det bildas (etniska) grupper som lever parallellt eller utanför samhället/gemenskapen och med en lyckad integration flyter dessa grupper ihop.

Vi har förstått att integrationen eller inkluderingen inte bara handlar om att de nyanlända skall ändra sig eller lära sig en massa nytt; för en framgångsrik integration krävs också att majoritetsbefolkningen lär sig om minoriteterna och lär sig se och uppskatta t.ex. nya kulturyttringar. Men i grunden tror jag att de flesta finländare med lutheransk fostran tycker att de nyanlända i alla fall skall lära sig språket, arbeta och engagera sig kring majoritetsfolkets intressen. Annars kan man väl inte tala om lyckad integration?

Under Stig in! konferensen ”Hur kan vi mötas?” I Åbo i slutet av oktober diskuterades invandrarkvinnors delaktighet. En av talarna var Habiba Ali, kommunfullmäktigeledamot i Esbo. Habiba berättade om hur hennes mamma med elva barn (pappan blev dödad i inbördeskriget i Somalien) kom till Finland för tjugo år sedan. Hon berättade om sin egen uppväxt och sitt eget engagemang för samhället och sitt arbete. Men det kom också fram att hennes mamma aldrig lärt sig finska eller kommit in på arbetsmarknaden.

När det blev dags för frågor var vi många som frågade om mamman. Hade mamman inte alls blivit integrerad? Hade hon inte hittat någon roll i det finländska samhället?

Habiba log och sade ungefär så här: ”Min mamma har en alldeles fantastisk roll i vårt samhälle! Ensam uppfostrade hon och stödde mig och mina tio syskon och det gick bra för oss alla elva. Alla har vi bra jobb och alla betalar vi skatt o.s.v. Men mammas stöd till andra slutade inte där. Hon har öppnat sitt hem för alla möjliga flyktingar och invandrare. Varje dag lagar hon en stor gryta mat och varje dag fylls hemmet med nyanlända. De får råd av mamma och de får värme och vänligt bemötande. Hon lär dem hur det finländska samhället fungerar; om hälsovård, skolor och försäkringskassan, ja om allt. Min mamma har verkligen haft en viktig roll och har det fortfarande. Så om någon är integrerad är det väl hon?


ÅRE – HÄR VÄXER VI TILLSAMMANS

Publicerad den 16 oktober, 2017 av Linda Ahlbäck

Den 2 – 3 oktober hade jag det stora nöjet att åka till vårt västra grannland på konferens. Trots att konferensorten befann sig på nästan samma breddgrad som min hemort, måste jag ta ett varv via Stockholm för att komma till slutdestinationen, Åre, där jag under två dagar fick bekanta mig med Åre kommuns modell för ett framgångsrikt integrationsarbete.

Under konferensens inledning sa Åres tillväxtchef följande: Fjällen och älvarna står där de står och kommer att göra så länge än, i många tusen år framåt. Vi är trygga här, det kommer inte att förändras för att vi bli några fler. Och det åskådliggjorde de verkligen, i både ord och handling.
Åre, den glesbygd där man inte längre talar om “integrationsservice”, utan Inflyttarservice. Och där man istället för att ha den servicen under socialnämnden, har flyttat den till samhällsbyggnadsnämndens ansvarsområde. Eftersom man väljer att se de nya Åre-borna som en resurs och en möjlighet till tillväxt. Inte som ett socialt problem.

Vi måste ju bli fler, sa de. Fler som jobbar. Som betalar skatt och handlar på ICA. Som lägger barnen i förskolor och skolor. Så samtidigt som vi kan hjälpa andra så hjälper vi också oss själva.

Alla från politiker till tjänstemän, företagare och kommuninvånare engagerade sig. De nyanlända läste svenska och lotsades så snart som bara möjligt ut i arbetslivet där svenskundervisningen fortsatte på det mest praktiska sätt som finns: genom att arbeta sig till språket. Eftersom man insett att tak över huvudet inte är tillräckligt satsade man även på trivsel, bland annat genom att kommuninvånarna engagerade de nyanlända i olika typer av föreningsverksamhet. Och genom den av kommunen arrangerade Hälsoskolan fick individen stöd att ta hand om sig själv och sin hälsa.

Man gav helt enkelt de nyanlända en möjlighet att skapa sig ett sammanhang, en ny tillvaro: ett hem. Ett arbete och ett engagemang som resulterar i att 90 % av de kvotflyktingar som kommer till Åre…
Stannar kvar.


 UNG, ENSAM OCH RÄDD

Publicerad den 11 oktober, 2017 av Hannah, Laura och Jenny, socialarbetarstuderande

Vi är tre socialarbetarstuderande vid Svenska Social- och kommunal högskolan i Helsingfors som har fått förmånen att följa med tre Stig In konferenser, varav ”Ung, ensam och rädd” är den första. Konferensen, som ordnades i Borgå, behandlade ensamkommande asylsökande barn som kommer till Norden samt hur de som arbetar med flyktingar skall ha tillräckliga verktyg för att kunna bemöta dem.

Anna Gärdegård, projektledare för Nordens Välfärdscenter, öppnade konferensen med att presentera en helhetsbild över hur samhällets mottagande av ensamkommande barn ser ut i Norden. Av alla världens flyktingar är över hälften barn och andelen ensamkommande barn har i de nordiska länderna stigit radikalt sedan flyktingströmmen år 2015.

Elisabeth Lindholm, utvecklingsledare vid Resurscentrum Integration i Strömsund, delade kunskap om de praktiska verktyg som arbetats fram i kommunen. Materialet kan laddas ner på deras hemsida: http://www.begripligt.nu/publikationer.shtml . Lindholm betonade vikten av att förbereda barnen genom samtal för ett eventuellt återvändande. Förberedandet börjar genast när asylprocessen sätts igång. Utan samtalen tenderar barnen att klara sig sämre vid ett återvändande till hemlandet.

Frida Johansson Metso, traumapsykolog med fokus på flyktingar, berättade att inte bara kriget och resan skapar trauma utan också asylprocessen och bemötandet i mottagarlandet bidrar till psykisk ohälsa. De professionella som arbetar med barnen bör vara medvetna om dessa bakomliggande orsaker till varför barnen kan vara frånvarande i klassrummen och ha svårt att lära sig ett nytt språk. Att integreras till ett nytt socialt system är speciellt utmanande för de som varit med om traumatiserande händelser. Johansson Metso efterlyste också mera kunskap av myndigheterna om igenkännandet av tortyr och ökad förståelse av dess effekter. Med den kunskap myndigheterna har idag blir invandrare ofta orättvist och till och med felbehandlade.

Med krispsykologen Ferdinand Garoff fick vi genom övningar reflektera över hur vi professionellt skulle hantera olika situationer med flyktingar med betoning på barn.

Som blivande socialarbetare, har vi tack vara konferensen, fått en djupare förståelse för asylprocessen och vilka styrkor och brister det finns i systemet. Av erfarna svenska föreläsare som jobbar med flyktingar, har vi fått lära oss, att det går att hjälpa människor som varit med om hemska händelser. Trots att vårt framtida arbete kan kännas tungt så är det inte förgäves vi kommer att göra det!

Det som deltagarna lyfte fram under konferensen var en önskan om starkare samarbete över de professionella gränserna om att dela praktisk information och tillvägagångsätt för att lära sig mera om bemötandet av ensamkommande barn och flyktingar överlag. Kanske Stig in som projekt inte bara lyckas att öka på kunskapsnivån om integration i Finland utan även föra samman deltagarna och stimulera till ett samarbete över professionella gränser där information byts och kunskap överförs deltagarna emellan.


 

LIKHETER INTE SKILLNADER

Publicerad den 29 september, 2017 av Yvonne Rönnlund

Under den senaste tiden har jag deltagit i ett flertal seminarier och föreläsningar på temat integration. Jag har fått ta del av övergripande utläggningar om integration på samhällelig nivå liksom personliga berättelser. Upplevelserna har varit olika och de egna insikterna har varierat. Dock kommer jag i ”efterarbetet” alltid fram till samma sak – då det gäller människor finns det alltid fler faktorer som förenar oss än vad det finns skillnader. I integration, liksom i en relation, är det framgångsrikt att leta efter likheter och vad som förenar i stället för att se problem och skillnader. Detta har Tv2 i Danmark belyst med en fantastisk reklam som inte lämnar någon oberörd: https://www.youtube.com/watch?v=jD8tjhVO1Tc

yvonne g

 

Yvonne Grönlund
Projektkoordinator

 

BLADVÄNDARE BLOGGAR

Jag har läst mycket hela mitt liv. I fjol var jag medlem i förhandsjuryn till skönlitteraturens Finlandiapris. Då slog det mig, att det behövs en kontakt mellan förlag, bokhandlar och läsare. Kanske även författare. En person som samlar intresserade människor kring olika teman. Eller olika böcker kring människor. Jag grundade företaget Oma Sivunkääntäjä och den här bloggen är ett första försök att samla boktips för människor, som är intresserade i temat integration och flyktingar.

Medan jag satt i ÅA:s föreläsningssal och lyssnade på intressanta diskussioner under seminariet Stig in! i maj slog det mig, att kanske någon eller några av åhörarna eller annars inblandade i temat skulle vilja läsa skönlitteratur kring temat. Böcker skrivna av invandrare till Finland eller böcker som beskriver första eller andra generationens invandrare i Finland. I Sverige finns det mycket mera att välja mellan och språket är svenska. Men i den här första bloggen vill jag lyfta fram några författare i Finland. Vissa böcker är översatta till svenska, vissa till engelska, vissa finns än så länge enbart på finska.

Pajtom Statovci är en alban, som flyttade till Finland som 2-åring från Kosovo, som då hörde till Jugoslaviens Serbia. Hans debutroman Kissani Jugoslavia kom ut 2014 och fick Helsingin Sanomats litteraturpris samma år. Den är översatt till svenska med titeln Min katt Jugoslavien och riktigt nyligen fick den mycket uppmärksamhet i USA och Storbritannien med den engelska översättningen My Cat Yugoslavia. Statovcis följande roman Tiranan sydän är än så länge inte översatt. Båda romaner handlar om identitet, invandring, utanförskap. De är inte lättlästa men båda suger läsaren in i en magisk värld som kräver djupare bekantskap.

Juuli Niemis Et kävele yksin vann Junior-Finlandia ifjol. Boken handlar om första kärlek – paret Ada och Egzon. Ada är ensamsörjande mammas enda barn. Egzons föräldrar har kommit till Finland från Kosovo. Egzon är född i Finland men han känner sig inte höra hemma någonstans. Han har inte ens varit i Kosovo någonsin men känner sig ej heller finländare. Hur påverkar kulturskillnaderna vänskap och kärlek? Även om boken är en ungdomsroman så passar den väldigt bra för vuxna läsare. Tyvärr är boken ännu inte översatt till något annat språk men den finska texten är flytande och medryckande.

Jag tar ännu fram en prisbelönt bok: Emma Puikkonens Eurooppalaiset unet var med i Finlandia-finalen ifjol. Den är en episodroman som rör sig i förra årtiondens Europa, och lite i framtiden. I boken finns personer från Albanien till Sverige, från Åbo till London. I en av bokens episoder beskrivs en somaliekvinna vars dotter senare blir en erkänd ”författare” i framtiden, då alternativ verklighet har blivit ett yrke. Romanen påminner lyckad att våra handlingar har betydelse och att bygga murar är konstgjort. Världen är gemensam för oss alla.

Om du blev intresserad av att läsa mera om böcker som har temat integration, flyktingar, kanske racism eller dyligt låt mig veta! Skicka e-post till paivi.a.kuntze (at) gmail.com. Då fortsätter jag med projektet och skaffar fram mera fina läsbara böcker åt hugade läsare.

Kuntze

 

Päivi Kuntze
Ordförande för Röda Korset i Åboland, företagare

 


 ENSAMKOMMANDE

Publicerad den 19 september, 2017 av Robert Runeberg

Den här veckan ordnar vi en första konferens kring ensamkommande flyktingbarn. Vi hoppas ordna fler konferenser kring detta tema under de närmaste åren.

Inför konferensen har jag försökt fördjupa mig i barnens/ungdomarnas behov av stöd och försökt leva mig in i deras situation.

Det är inte lätt.

Redan under förra konferensen talade traumapsykolog med fokus på flyktingar, Frida Johansson Metso, om att många barn eller ungdomar mår speciellt illa för att de är rädda för att eventuellt få avslag på sina ansökningar om asyl och bli utvisade. Hon intervjuades i Hbl 23.5.2017 https://www.hbl.fi/artikel/skarpt-asylpolitik-skapar-psykisk-ohalsa/. I en insändare veckan därpå, Hbl 5.6.2017 https://www.hbl.fi/artikel/baddar-vi-for-terrordad/ frågar sig Disa Qvarnström om vi inte bäddar för terrordåd genom vår icke humanitära asylpolitik.

Fastän vi har den asylpolitik vi har, borde det väl ändå vara möjligt att göra något för asylsökande unga. Eller omvänt, finns det några exempel på asylsökande unga som trots att de upplever hotet om utvisning kan komma ur det förlamande traumat och göra något gott.

Under konferensen i Borgå kommer vi att få ta del av ett projekt eller en metod som Strömsunds kommun i Jämtland använt för att skapa bättre förutsättningar för de barn som får avslag på sin ansökan.  Så försök har gjorts i alla fall i Sverige.

I Sverige har också de ensamkommande själva gjort aktiva insatser för att förbättra situationen. Ensamkommandes Förbund http://ensamkommandesforbund.se/om-oss/ är ett partipolitiskt och religiöst obundet förbund som består och drivs av självorganiserade ensamkommande ungdomar från olika länder. Förbundets syfte är bl.a. att göra ensamkommandes röster hörda och arbeta för att ensamkommande får ett värdigt bemötande i asylprocessen.

Erfarenheterna från Sverige hoppas jag skall berika det arbete som görs för ensamkommande flyktingbarn och kanske inspirera till nya verksamhetsformer i Finland .

Till framtida konferenser hoppas jag kunna inbjuda flera talare från bl.a. Sverige, kanske just från Ensamkommandes förbund, men också ta in kunskap och erfarenhet från andra länder även utanför Norden och Europa.

robert1

 

Robert Runeberg
Innehållsansvarig för projektet

 


Are-2017

WE NEED MORE PEOPLE

Publicerad den 18 augusti, 2017 av Carina Gräsbeck

Var budskapet Mattias Sjölund och Martin Söderström från Åre kommun förde fram i sin inledning på Inrikesministeriets seminarium för projekt som fått AMIF-finansiering, dvs. finansiering från EU:s fond för asyl, immigration och säkerhetsfrågor. Åre är en liten kommun som behöver skattebetalare för att överleva. Precis som Pudasjärvi i Finland, en annan liten kommun, har man i Åre valt att se flyktingar som en möjlighet istället för  ett problem som bör åtgärdas. Man vill att de asylsökande och flyktingarna stannar och åtgärderna är följaktligen uppbyggda kring det målet. Även organisationsmässigt har man numera i Åre placerat flyktingärenden under stadsplanering och företagande istället för inom socialsektorn. Det som var extra fascinerande i framställningen är hur tjänstemännen gör konkret fältarbete och ger sig ut och pratar med grannarna så att även de är förberedda när en ny flyktingfamilj flyttar in. T o m en uttalad rasist kan bli vän med en Eritrean då de lär känna varandra. Det är alltså fråga om ett väldigt praktiskt integrationsarbete med ett klart mål och ett tydligt perspektivskifte.

I Åre vill man att flyktingarna ska stanna. De unga männen är i rätt arbetsför ålder och behöver vare sig gå på dagis eller få en gymnasieplats. Vilket innebär att kommunen sparar pengar. Det som behövs är att de nyanlända känner sig trygga och får ett jobb eller åtminstone hopp om att få jobb. Kommunen har två år på sig att få flyktingarna att integreras och därför startar man från dag ett med att ordna bostad, kurser i svenska och med att stöda jobbsökandet. Och framförallt med att inte se flyktingarna som problem utan som självständiga subjekt som med stöd från kommunen förhoppningsvis hittar sin plats och stannar kvar för att bli Årebor.

IMG_0105

 

Carina Gräsbeck
Projektkoordinator


 

ETT FÖRSTA MELLANBOKSLUT

IMG_20160729_093914 (1)

Den alldeles för korta sommaren är snart förbi och en efter en återvänder vi till våra arbetsplatser och skrivbord. För mig består höstens första uppgift av att sammanställa en projektrapport över vad vi har gjort detta inledande halvår med Stig in! Astu sisään! Come in!

Även om det känns som om vi alldeles nyss fick positivt besked på ansökan. Och även om det känns som om det var alldeles nyss vi i projektgruppen träffades för första gången, har det hänt en hel del. Under månaderna som gått har vi tillsammans planerat den verksamhet som vi under de kommande åren vill arrangera. Vi har haft förmånen att mötas med mänskor och organisationer längs hela Finlands syd- och västkust. Mänskor som är engagerade i sitt arbete. Som inspirerat oss. Som pekat på vad de upplever behövs som stöd och inspiration i det viktiga arbete som de gör.

Vi har haft förmånen att kunna samla en skara kunniga mänskor till vår styrgrupp, vi har lanserat vår webbsida och vi har i maj arrangerat vår alldeles första konferens. En konferens som genomfördes parallellt på tre orter: Helsingfors, Åbo och Vasa.

Inför konferensen var vi i projektgruppen både glada och nervösa. Glada över att vi kunnat engagera erfarna föreläsare, nervösa över tekniken: om den skulle samarbeta snällt eller om den skulle sätta sig på tvären. Några få utmaningar fick vi med anledning av det sistnämnda, men inget som inte kunde redas upp innan vi satte igång. Och med det fick vi två givande dagar, under vilka både föreläsare och deltagare aktivt medverkade. Vi diskuterade och reflekterade över vad vi gör, hur vi gör, varför vi gör och hur vi kunde göra.

För mig är det nu dags att återgå till projektredovisningen, men jag hoppas att vi ses under någon av höstens konferenser! I BorgåÅbo eller Vasa.

Ha det gott!

AhlbäckLindawebb

 

Linda Ahlbäck
Projektledare


 JAG MÖTER DEM VARJE MORGON

Jag kör ofta förbi det ena gifta paret från Afghanistan när de kommer gående till skolan. De går i sakta mak genom kommunens centrum, med beslutsamma och lugna steg. Klädda oftast i svart och mitt bland skolungdomar som cyklar mot skolan. Mannen är en av de mest glada jag mött, ser mig i ögonen, nickar glatt varje dag.

Jag möter dem i dörren varje morgon. En del av dem är trygga direkt de landar i våra klassrum och tillsammans med vår personal. De skrattar, de spelar musik och de verkar trivas. En del möter mig i dörren med en tom blick som vittnar om utmattande år och osäkerhet. Mitt hjärta gråter med dem i den tomhet som avspeglas. Jag vet inte så mycket om vad som hänt men jag vet att något tynger dem, våra studerande, som de skall överleva varje dag. Som de bär med sig till vårt skolcampus som ofta är fyllt av sorglösa unga studerande. Så olika människors öden är. Men så lika vi är i sårbarheten.

En sak är dock gemensam; varje invandrare som studerar hos oss har gett vårt campus, vår helhet, något mera. Värderingar, kulturer, vetskap om att vi tillsammans över alla världens fysiska och mentala gränser kan skapa något som har betydelse. Mervärdet går åt båda riktningarna. Vi behöver varandra och vi kan göra skillnad.

Under vår senaste dimission av studerande i maj uppträdde studerande från Kongo.  Och hela auditoriet gungade av deras sång och musik. Deras färggranna kläder och deras rytmer visade att något här har mycket glädje skapats under studietiden. Och det ger vår verksamhet en helt ny känsla av att vi finns mitt i världen.

Verksamhetsåret 2012 blev en vändpunkt i Norrvalla folkhögskolas historia. Då inleddes ett projekt finansierat av Utbildningsstyrelsen med sikte på att skapa ny form av integrationsutbildningar. Det lyckades över förväntan tack vare kunniga och engagerade medarbetare och ett nätverk som började bildas regionalt. Folkhälsan Utbildning Ab skapade en ny grund för denna typ av integration och språkutbildning och betonade också hälsan för våra studerande – vi tog fasta på att själva fysiska och psykiska hälsan sällan lyfts i språkutbildningar för invandrare och utgick ifrån att det har betydelse för inlärningen. Vi visste att många kom direkt från flyktingläger med erfarenheter som vi inte ens kan föreställa oss. Vi visste att Folkhälsans syn på individen kunde ha betydelse. Och det har den haft. Stunder då tuffa besked har anlänt till någon i gruppen har man till och med begärt att tillsammans få röra på sig för att bearbeta beslutet. Den fysiska hälsan, gemenskapen som skapas där, har fungerat avslappnande i många fall.

Vi har under åren haft samtidigt över 60 invandrarstuderande hos oss och vi jobbar mycket med praktisk inlärning, språkinlärning och integrering. Vi jobbar med individerna direkt med allt vad det innebär. Vi jobbar med asylsökande, med invandringsprojekt och mycket nära människan. Vi ser varandra i vardagen – det gäller allt ifrån frågor om det finländska samhället till beslut som anländer som skapar både glädje och sorg.

Jag personligen har också berörts av många livsöden, fått se med och motgångar i de ungas liv. När man får den studieplats man sökt till men, när man ser att gnistan på nytt tänds i ögonen. I de samma ögonen som för ett år sedan var tomma och mörka. De som hade lärt sig att man inte skall lita på någon. Men för många av våra studerande har skolloven inte bara inneburit ”den blomstertid” utan utgjort en mera jobbig tid när  man under ledigheten inte haft rutiner eller mål för dagen. Eller när man så gärna velat hitta sommarjobb men inte får det trots meriter. När det finns mer tid att grubbla och när minnena från förr tar över.

Det lokala samhället har en enorm betydelse här.  Utmaningen är att det lokala samhället inte alla gånger har kunskap om hur invandrare med olika bakgrund och behöv ska mötas och bemötas. Och hur de kan inkluderas i det som redan händer lokalt. Den integrering som har störst betydelse. Här landar vårt gemensamma projekt ”Stig In” väldigt väl.  Den kompetensutveckling projektet samlar ger ett enormt mervärde. För sist och slutligen ser jag att det är våra studerande hos oss, överallt i Finland, som kommer att ha nytta av projektet. Som kommer att nyttjas av att kompetensen inom området betonas och samlas. Och den verkligheten möter jag i jobbet varje dag. Och är så tacksam för alla människomöten jag får dagligen, som får mig att ta del av världen, livserfarenheter och också  ger mig möjligheten att stöda en annan människa i behov av en tryggare vardag.

En  kille sa till mig- ”Den som inte kommit hit själv,  utan någon att prata med, utan att kunna ett enda ord, inte förstå vart man skall , inte veta om man får stanna, den har ingen aning om hur ensam jag känt mig. Hur svårt jag haft det” En av höstens konferenser handlar just om det ”Ensam, Ung och rädd” vi kan kanske aldrig helst förstå hur det känns. Men jag hoppas innerligt att det åtminstone får fler att tänka till och att vi får verktyg att jobba med så att den unges vardag blir tryggare.

 

Jessica Havulehto & teamet på Norrvalla
Projektkoordinator i Österbotten

 


NÄR SLUTAR MAN VARA FLYKTING?

Min mamma var flykting under fortsättningskriget. Hon flydde till Sverige. När kriget var slut kom hon tillbaka till Finland och slutade vara flykting. Men när slutar våra syriska, irakiska, afghanska, somaliska flyktingar vara flyktingar? När de kommer till Finland? Då är ju deras flykt över. Eller när de får uppehållstillstånd? Eller är dom flyktingar hela sitt liv om dom inte far tillbaka till sina hemländer?

Mamma kallades krigsbarn i Sverige. Hon bodde hos släktingar i Göteborg. Hon var tacksam för all vänlighet som visades henne och hon var ödmjuk. Det passade henne inte alls så den två år långa flykten satte djup spår i henne.

Efter åren i Göteborg höll hon inte kontakt med släktingarna i Göteborg och ville aldrig tala om den tiden.

På Inrikesministeriets seminarium den 15 juni 2017 presenterades Åres modell för flyktingmottagning. Åre tar emot 150 kvotflyktingar/år vilket är ganska mycket med tanke på att kommunen har bara 11.000 invånare. Dom gör det så bra att över 65% har riktiga jobb efter bara två år och 90% stannar i kommunen. Martin Söderström och Mattias Sjölundh från Åre berättade om hur detta blivit möjligt. Om arbetslivskonsulter, om samarbete över gränser men det jag främst noterade var att de inte jobbade med flyktingar utan med medmänniskor. När en flykting kommer till Åre välkomnas hen med orden: ”Du är inte längre en flykting; nu har du kommit fram och du är hemma.” Ungefär så.

robert1

 

Robert Runeberg
Innehållsansvarig för projektet

 


 VAD ÄR SKILLNADEN?

Att arbeta uttryckligen med mångkulturalitet är nytt för mig. Trodde jag, åtminstone. Jag inledde mitt arbete  som utbildningsplanerare vid CLL i mars i år och fick då möjligheten att arbeta med frågor som berör mångkulturalitet inom tre olika projekt, Stig in är ett av dem.

Jag tänkte inledningsvis att det kommer att bli mycket nytt och obekant – nytt arbetssätt och nya infallsvinklar. I viss mån stämmer det. Min bakgrund finns främst inom språkundervisning, (studie)handledning och internationell verksamhet. Jag har även arbetat med projekt vid sidan om dessa arbetsuppgifter, men inte i huvudsak.

Till en början förvånades jag över att jag fann fler likheter och beröringspunkter än skillnader mellan det jag tidigare arbetat med och det jag nu gör. Mångkulturaliteten tangeras givetvis i språkundervisningen och den internationella verksamheten, det visste jag ju. Men på något sätt tänkte jag att arbetsuppgifter med mångkulturalitet som begrepp skiljer sig från andraarbetsuppgifter.

Fast vid närmare eftertanke är det ju föga förvånande, egentligen. Mångkulturalitet är ett begrepp som berättar någonting om  ett samhälle som bär inslag av eller omfattar ett antal olika kulturer. Det vill säja det samhälle jag lever i och alla samhällen, länder och kulturer jag har besökt. Det är väl inget nytt med det!?

Det finns icke något folk av så oblandad härkomst, att det icke haft främlingar bland sina förfäder; icke heller med så oblandat språk att det icke lånat ord av andra. Zacharias Topelius, Boken om vårt land, 1875

yvonne g

 


Yvonne Grönlund
projektkoordinator

 


NÄR LIVET FÖR EN IN PÅ NYA VÄGAR

Ni vet hur livet ibland för en in på nya vägar? Många gånger känns den nya vägen utmanande och nästan på gränsen till vad man klarar av, men ändå följer man den. Kanske för att man helt enkelt är nyfiken, eller kanske för att den väg som man hittills färdats har varit alldeles för rak. Och händelselös.

Vid de tillfällena, när man själv får välja, kan man säga att man är lyckligt lottad. Så var det för mig när jag tillfrågades om jag ville leda projektet Stig in! Astu sisään! Come in! Även om den väg jag hittills följt varit ganska lagom krokig, lockades jag av det nya. Jag ville byta riktning, arbeta för någon eller något som kan göra skillnad.

För vet ni, även om jag valde min väg finns det alltför många som inte kan välja. Som drivs från sina  hemländer men ändå inte får välja vart utan bara varifrån: bort. Hemifrån. Från det land där man inte längre kan eller får bo. Från tryggheten i det invanda och älskade. Och på sin väg mot nya länder tvingas de uppleva sådant som ingen mänska borde tvingas uppleva. Krig och våld. Rotlöshet.

Så småningom kanske de får en fristad i ett annat land, kanske till och med i vårt land, Finland. Men inte heller här är det alldeles okomplicerat att leva, där allt är nytt. Språket, kulturen, klimatet. Allt.

Då finns ni där, alla ni som arbetar för att göra integrationsprocessen till den bästa möjliga. Som stöder, hjälper, bär och utmanar. Och till er vänder sig nu detta projekt så att ni än bättre ska kunna göra er uppgift. Så att vi i förlängningen kan skapa ett Finland där ingen lämnas utanför.

Den 22-23 maj när projektets första konferens arrangeras tar vi första steget på den vägen.

Tillsammans.

AhlbäckLindawebb


Linda Ahlbäck
projektledare

 

MÖTE MED ALI

Publicerad den 3 april, 2017 av Robert Runeberg

Sitter i bilen och berättar för Ali om projektet Stig in! Jag berättar att vi  genom projektet vill göra det lättare för nyanlända att komma in i det finländska samhället och att vi speciellt vill hjälpa de mest utsatta flyktingarna, barn, kvinnor äldre och traumatiserade. Ali kommer med kloka synpunkter och konstaterar att projektet inte alls vänder sig till honom. ”Jag har nu varit i Finland ett drygt år. Jag har fått en massa finländska vänner, jag har lärt mig finska och en hel del svenska, jag har två jobb och fått hyra en fin lägenhet. Jag behövde nästan ingen hjälp och började betala skatt när jag varit här i två månader. Jag är ju helt självgående och har inte stött på några problem alls, inte ens på rasism i någon större utsträckning.”

”Men oroar du dig inte för framtiden? Du har ju fått avslag på din asylbegäran och har överklagat det beslutet. Du har inte fått någon studieplats och dina ingenjörsstudier i Bagdad blev på hälft.”

”Nej, jag tror att allt ordnar sig till det bästa. Det har jag alltid trott och så har det alltid gått. Men det är klart, det finns många som har det svårare. Mycket svårare. Så Robert, om du behöver någon hjälp i projektet Stig in! så ställer jag upp. ”

robert1

Ali är inte den enda av mina vänner som vill hjälpa till. Så under projektet kommer ni nog att få träffa honom och många fler som vill bidra till mänskligt bemötande och lyckad integrering.

Robert Runeberg
Innehållsansvarig för projektet