Blogg

JAG ÄR NYFIKEN PÅ DIG!

Publicerad den 12 april, 2018 av Robert Runeberg

Det underbaraste med att jobba inom Stig in! projektet är att jag träffar så mycket människor. Jag träffar fantastiska flyktingkoordinatorer, personal på familjegrupphem, socialarbetare, lärare och tjänstemän. Jag träffar universitetsforskare och praktiker som är verksamma med att stöda nyanlända.  Alla har massa att berätta och jag lär mig varje dag. Ofta måste jag totalt omvärdera mina tidigare slutsatser.

Och jag träffar också invandrare och flyktingar. Möten med Omid Mahmuodi, Habiba Ali, Ramieza Al Mahdi och Fatemeh Khavari har ändrat mig i grunden. Jag blir så nyfiken! Det finns en massa jag skulle vilja fråga men täcks inte.

På en konferens vi ordnade för Afghanska ungdomar träffade jag en ung kvinna från Afghanistan. Hon hade sitt barn med sig och kunde därför inte vara inne och lyssna på föreläsningen och jag ville inte lyssna för föreläsningen gick på Dari. Så vi satt och pratade med varandra en timme eller så.

Sen blev vi vänner på Facebook och började en lång brevväxling. Brevväxlingen handlar till hundra procent om att försöka förstå varandras kultur. ”Vilka böcker tycker du att jag borde läsa?” Vad är din älsklingsmusik?” ”Hur förhåller du dig till ett liv efter döden?” ”Vad händer om du skulle dricka alkohol?” Ja alla dom där frågorna som pockat på. Jag har berättat om den västerländska filosofins olika brytningsstadier och min syn på gud och på samvete och hon har gett mig olika Imamers citat, skickat Youtube-clip med musik och rekommenderat författare. Med tiden har vi blivit riktigt goda vänner och hedrande nog har hon utnämnt mig till hennes finländska farbror.

Jag undrar om det inte är så att alla vi som intresserar oss för och jobbar med nyanlända invandrare och flyktingar har det gemensamma att vi är så förskräckligt nyfikna. Vi vill veta mer, förstå mer, få nya impulser och intryck.


OLEN  UTELIAS SINUSTA! 

Publicerad den 12 april, 2018 av Robert Runeberg

Kaikkein ihanin asia Stig in! projektissa työskentelyssä on, että tapaan niin paljon ihmisiä. Tapaan hienoja pakolaiskoordinaattoreita, perhekoti-, sosiaalityöntekijöitä, opettajia ja virkamiehiä. Tapaan yliopistotutkijoita ja ammattilaisia, jotka toimivat aktiivisesti uusien tulokkaiden tukemisessa. Jokaisella on paljon kerrottavaa ja opin uutta joka päivä. Usein minun on kokonaan uudelleen arvioitava aikaisemmat johtopäätökseni.

Tapaan myös maahanmuuttajia ja pakolaisia. Kokoukset Omid Mahmuodin, Habiba Aliin, Ramieza Al Mahdin ja Fatemeh Khavarin kanssa ovat muuttaneet minua perusteellisesti. Olen niin utelias! Haluaisin kysyä paljon, mutta en uskalla.

Afganistanin nuorisolle järjestetyssä konferenssissa tapasin nuoren Afganistanin naisen. Hän toi lapsensa mukanaan ja hän ei siksi voinut olla kuuntelemassa luentoa, minä taas en halunnut kuunnella luentoa koska se oli Darin kielellinen. Joten istuimme puhumassa pari tuntia.

Sitten meistä tuli Facebook-ystäviä ja aloitimme pitkän kirjeenvaihdon. Kirjeenvaihdossa yritämme ymmärtää toistemme kulttuuria. “Mitä kirjoja minun pitäisi lukea mielestäsi?” ”Mikä on sinusta parasta musiikkia? ” ”Kuinka suhtaudut elämään kuoleman jälkeen?” ”Entä jos sinun pitäisi juoda alkoholi? “Kyllä, kaikki ne kysymykset, jotka en ole kehdannut kysyä. Olen kertonut länsimaisen filosofian erilaisista filosofisista vaiheista ja näkemyksestäni jumalista ja omantunnosta, ja hän on antanut minulle erilaisia ​​Imaamien-lainauksia, YouTube-leikkeen musiikista ja suosittanut kirjoja ja kirjailijoita. Ajan myötä meistä on tullut todella hyviä ystäviä, ja hän on jopa nimittänyt minua suomalaiseksi sedäkseen.

Ajattelen, että ehkä kaikki, jotka työskentelevät uusien maahanmuuttajien ja pakolaisten parissa, on yhteistä, että olemme hyvin uteliaita. Haluamme tietää enemmän, ymmärtää enemmän, saada uusia impulsseja ja vaikutteita.



ETT GEMENSAMT SPRÅK

Publicerad den 15 mars, 2018 av Yvonne Grönlund

 

 

 

 

 

 

Luke Williams i Vörå 15.2

Under konferensdagarna i Vörå 15 – 16.2.2018 fick vi ta del av många berättelser om integration och förebyggande arbete för integration och inkludering. Namnet på konferensen var Kom med! Föreningar och civilsamhället är nyckeln till inkludering. Föreningar presenterade sin verksamhet och berättade om erfarenheter av vad de upplever att har fungerat / inte fungerat i deras utbud och verksamhet. Vi fick höra om Folkhälsans satsning på Familjekraft, om Röda korsets olika grupper riktade till olika åldrar, om biblioteket som träffpunkt och ”gångjärn” i integrationsprocessen. Det var den ena aspekten, det mottagande samhället och vad vi (=samhället) kan göra och bidra med för att verka på ett inkluderande sätt. Den andra aspekten, som gjorde stort intryck på mig och som väckte många tankar, var de inbjudna talarna. Ett par av dem, Magdalena Kosova och Omid Mahmoudi, hade jag även hört vid ett tidigare tillfälle. Deras berättelser är tänkvärda och gripande. Mahmoudis bok om sin flykt har ännu inte lämnat mina tankar.

Det för mig nya inslaget och som gav mig ett alldeles nytt perspektiv var Luke Williams, som berättade om fotbollslaget Munsala United. Williams är ett konkret exempel på att det finns olika anledningarna till invandring och oerhört olika upplevelser av integration. Som britt kunde Williams, då han kom till Finland med sin fru och sitt då 3-åriga barn, förhållandevis lätt hitta struktur i vardagen. Han fick ett jobb väldigt fort, han talar ett språk som många (för att inte säja de flesta) finländare behärskar, han hade sin familj med sig och omkring sig. Han lämnade trygga förhållanden och kom till trygga förhållanden. Dock kände han utmaningar i inkluderingen på det sociala planet – att hitta ett eget sammanhang utöver familjen och arbetsplatsen. Där blev fotbollen och laget Munsala United svaret. Han blev inkluderad i ett sammanhang som inte såg till hans person eller status, inte krävde att han talade ett visst språk eller hade rötter på orten. Han och lagmedlemmarna talade ett gemensamt språk: fotboll.

Jag har själv en fotbollsälskande 7-åring hemma. Som fotbollsanalfabet har jag genom min son fått lära mig mycket om sporten och om den gemenskap som ett lag ger. I hans lag talas de båda inhemska språken av både tränare och spelare. På resor vi gjort har han kunnat spela fotboll med barn från andra länder, utan att de haft ett gemensamt språk verbalt. De har haft det universella språket fotboll, vilket de alla behärskar utan ord.

Det var fantastiskt att höra Williams beskriva sitt lag, där han inte var den enda invandraren. Vid många av de konferenser som ordnats har språkundervisningens betydelse och vikten av att lära sig språk för att integreras lyfts fram – både av representanter av den mottagande kulturen av invandrare. Vad som inte tidigare klätts i ord är dock att ett gemensamt språk även kan vara non verbalt. Det kan till exempel vara språket fotboll.


TANKAR FRÅN FÄLTET

Publicerad den 7 mars, 2018 av Charlotta Eur

Jag deltog i konferensen i Vörå 15-16.2. De timmar jag var på konferensen var mycket givande, inspirerande föreläsare, alla ungdomar som sprang ut och in, som också hade chans att prata, och kanske inspireras av Omid Mahmoudi. Det var också Omid som jag hade mest väntat på att få lyssna på, få ta del av hans berättelse.

Jag har jobbat som socialarbetare i 19 år, varav 15 år med flyktingar. Jag hade jobbat med flyktingar i Vasa i 3 år när jag flyttade till Stockholm och fortsatte jobba med flyktingar i stadsdelen Rinkeby-Kista, och där blev jag kvar i 6 år. En del ser lite skrämda ut när jag berättar att jag jobbat i Rinkeby, men jag brukar säga att jag hade förmånen att få jobba där. Visst, det var ett högre tempo, och antalet flyktingar mycket större, men det var enormt givande och lärorika år jag hade i Rinkeby-Kista.

Jag har jobbat mycket med unga vuxna, och har alltid haft ett speciellt intresse för att jobba med ungdomar, och mitt intresse blev ännu starkare under mina år i Stockholm. Min verksamhetsområdeschef i Rinkeby-Kista var också chef för förebyggande ungdomsarbete, så vi på flyktingmottagningen, där jag jobbade, fick ta del av det förebyggande ungdomsarbetet också. Ungdomarnas uppror, gängbråken fanns då år 2006-2012 när jag jobbade där, men de var inte lika råa som de nu är. Men det som jag reagerade starkast på när jag rörde mig i Rinkeby-Kista var ungdomarnas tomma, likgiltiga och tomma blickar, det var ledsamt att se.

Jag flyttade tillbaka till Finland i slutet av år 2012, och fortsatte jobba med flyktingarna i Vasa år 2013, fylld av nya erfarenheter. Jag sa då att vi måste börja jobba med ungdomarna och deras föräldrar för att kanske kunna förebygga det jag sett och upplevt i Stockholm. Jag fick kanske inte så mycket gehör då, men är glad för att man nu börjar inse vikten av att jobba förebyggande med ungdomar.

Hösten 2016 fick jag ansvaret för Vasas 8 första ensamkommande flyktingungdomar som beviljats uppehållstillstånd. Jag hade kommit i kontakt med ensamkommande lite i Stockholm, men det är nu första gången jag ansvarar för arbetet med dem.

Det är så givande att få jobba med dessa ungdomar. De är resursstarka, målmedvetna och ödmjuka. Visst är de lite vilsna och ensamma emellanåt, men de har fina vänfamiljer som stöttar dem, och är en stor hjälp i mitt arbete.. Tyvärr har jag fått kämpa för att få rätt vård åt ungdomarna när det har behövts.

Men jag är så tacksam för att jag har fått lära känna dessa ungdomar, lyckats skapa ett ömsesidigt företroende och framförallt glad att jag får följa deras resa.

5 av mina ungdomar är afghaner, hazarer. Det som jag märkt är att afghanerna sällan berättar om sitt liv i Afghanistan eller Iran om d bott där före deras resa slutade i Finland. Jag hörde om Omid Mahmoudis bok Oskyldiga brottslingar i slutet av år 2017 och började läsa den under julhelgen för att kanske bättre förstå hur deras liv varit i Afghanistan. Jag frågade en av ungdomarna, medan jag läste boken, varför han inte berättat om livet i Iran, där han vuxit upp. Han tittade mig i ögonen och sa: ”Du skulle inte förstå..”

Jag blev så glad när jag hörde att Omid Mahmoudi kommer till Vörå, och upplägget att ungdomarna även får träffa honom. Hans berättelse var lika gripande som hans bok, och vilka resurser den unge mannen har, likande resurser som jag ser i mina ungdomar. När jag lyssnade till Omid, fick jag bekräftat att det jobb jag gör är enormt viktigt.

Efter konferensen talade jag igen med samma ungdom som jag tidigare frågat varför han inte berättat om tiden i Iran. Jag berättade om Omid Mahmoudis resa, hans berättelse och om hans liv i Sverige nu. Det blev då lättare för min ungdom att berätta sin historia. Han avslutade samtalet med att säga att jag är viktig för honom och de andra ensamkommande ungdomarna, att de behöver mig, för jag är deras händer, och utan händer är det svårt att klara sig.


KANSALAISYHTEISKUNNAN JA HARRASTUSTOIMINNAN MERKITYS MAAHANMUUTTAJIEN KOTOUTUMISESSA

Publicerad den 8 februari, 2018 av Julia Jänis

Sisäministeriö järjestää kaikille AMIF-rahoitusta saaneille hankkeille vuosittain tapaamisen, jossa eri hankkeet voivat verkostoitua keskenään. Tätä kautta myös Stig in! –hanke sekä Kauniaisten ja Kirkkonummen Yhteinen kuntamme –hanke saivat mahdollisuuden tutustua ja kartoittaa yhteistyömahdollisuuksia. Tämä johti lopulta yhteisen konferenssin järjestämiseen Kauniaisissa 25.-26.1.2018.

Konferenssin teemaksi valittiin kansalaisyhteiskunnan ja harrastustoiminnan merkitys maahanmuuttajien kotoutumisessa. Molemmille hankkeille oli luontevaa suunnitella tilaisuus kaksikieliseksi. Kauniaisten kaupunki lähti mukaan yhteistyökumppaniksi tarjoamalla tilaisuudelle upeat puitteet Uudesta paviljongista.

Kahtena päivänä oli yhteensä yli 80 osallistujaa ja paikalla oli useita vapaa-ajan toimintaa järjestäviä tahoja Kauniaisista sekä muista kaksikielisistä kunnista. Pienillä paikkakunnilla kuten Nauvossa, Sipoossa ja Porvoossa on sekä erilaisia yhdistyksiä että yksittäisiä ihmisiä, jotka ovat perustaneet Facebook-ryhmiä ja halunneet auttaa kuntaan tulleita pakolaisia tuntemaan itsensä osallisiksi ja tervetulleiksi. Toimintaa on ollut lentopallosta ruuanlaittoon ja peli-illoista kielikahviloihin. Kirkkonummella Luckan on järjestänyt myös Job Dayn, jossa työnantajat ja työnhakijat voivat tutustua toisiinsa. Granin Lähiapu on organisoinut monenlaista kotouttavaa toimintaa Kauniaisissa.

Illalla osallistujilla oli mahdollisuus tutustua toisiinsa ja Kauniaisiin eri puolilta maailmaa muuttaneisiin ihmisiin kansainvälisen Story Sharing Cafen muodossa. Meillä järjestäjillä oli loppuun asti epätietoisuus siitä, kuinka monet kutsumistamme Kauniaisten maahanmuuttajista tulisivat paikalle. Iloksemme huomasimme, että heitä saapui kiitettävästi ja pienissä pöytäseurueissa salin täydeltä tutustuimme toisiimme valmiiksi annettujen teemojen ympärillä Teater Universumin vetäjien johdolla.

Tutkija Magdalena Kosova Åbo Akademista kertoi konferenssin toisena päivänä, että sosiaalisilla verkostoilla ja mielekkäällä vapaa-ajan tekemisellä on tärkeä rooli kotoutumisen onnistumisessa. Tämä on huomattu myös Ruotsissa, jossa on vuonna 2012 perustettu alaikäisenä yksin saapuneiden turvapaikanhakijoiden liitto, Ensamkommandes Förbund. Sen afganistanilaissyntyinen perustaja ja toiminnanjohtaja Omid Mahmoudi kertoi järjestön toimivan jo 15 paikkakunnalla eri puolilla Ruotsia ja tukevan nuorten kotoutumista monella tavoin. Järjestö on myös tärkeä edunvalvontaorganisaatio, jota kuunnellaan Ruotsin eduskunnassa asti.

Omid itse saapui Ruotsiin 16-vuotiaana ja hänen kanssaan saapuneet nuoret toimivat tällä hetkellä mm. juristeina, lääkäreinä ja yrittäjinä. Häneltä on julkaistu kaksi kirjaa ruotsiksi ja hän on perustanut useita yrityksiä. Paitsi, että Omid keräsi paikalle kiinnostuneita kuulijoita lasten etua ajavista kansallisista järjestöistä ja mediasta, hän myös ehti lyhyen Suomen vierailunsa aikana tavata salillisen espoolaisia alaikäisinä turvapaikanhakijoina saapuneita ja sopia heidän kanssaan jo seuraavasta Suomen vierailusta. Kuka ties vastaavaa toimintaa suunnitellaan jo Suomeenkin? Järjestämällämme konferenssilla on voinut olla isompi vaikutus kuin osaammekaan arvata.


DE ENSAMKOMMANDES FÖRBUND I FINLAND?

Publicerad den 7 februari, 2018 av Robert Runeberg

Kan det i Finland grundas ett förbund för alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar?

När Jessica Havulehto och jag besökte Ensamkommandes förbund och verksamhetslokalen Mötesplats Otto i Malmö blev vi inspirerade. Lokalen sprudlade av verksamhet, ja i schemat på väggen fanns åttio aktiviteter per vecka. Hit kommer flyktingungdomar för att få råd och få hjälp med t.ex. läxläsning. Här spelar man spel och sportar samt umgås och får nya vänner.

Ensamkommandes förbund är grundat 2013 av just ensamkommande flyktingar i Sverige, barn och ungdomar som kommit från många delar av världen. Förbundet ger inte bara fin verksamhet åt sina medlemmar, utan har också utvecklats till att bli ett språkrör eller en intresseorganisation för just ensamkommande flyktingungdomar. Något som idag verkligen behövs.

I  vårt samhälle vet vi att grupper, utsatta eller ej, behöver intressebevakning. Därför har vi en massa olika förbund för t.ex. handikappade, kvinnor, skattebetalare, jägare och skolelever. Förbunden erbjuder inte bara verksamhet för sina medlemmar utan verkar i samhället för att ta till vara medlemmarnas intresse. De synskadades förbund verkar exempelvis för trygga skyddsvägar, astma- och allergiförbundet för renare inomhusluft i offentliga byggnader.

Så Jessica och jag hoppades att vi genom att bjuda in Omid Mahmoudi, grundaren och verksamhetsledaren för Ensamkommandes förbund, till Finland, skulle ett liknande förbund kunna födas i Finland.

Omid var här den 25-26 januari 2018 och träffade då en grupp på trettio ensamkommande ungdomar i Esbos fullmäktigehus. Han gav intervjuer till Hbl och Yle och han var huvudtalare på vår konferens Kom med! Tule mukaan! Join us! den 27.1 där han träffade representanter för olika förbund och föreningar i Finland, som gärna vill hjälpa till om ett förbund för ensamkommande grundas.

Omid kommer till Finland igen om en vecka. Då, den 15-16 februari träffar han flyktingungdomar och föreningsmänskor i Norvalla, Vörå under vår följande konferens. Lördagen den 17.2 kommer han till Helsingfors och i Helsingfors är vi med och arrangerar en storträff  vid Soc&kom där Omid är huvudtalare. De egentliga arrangörerna är två Afghanska ynglingar, Mojtaba och Esmatulla, och de hoppas fylla Soc&koms festsal med Afghanska flyktingungdomar.

Runt sjuttio procent av alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar som kom till Finland 2015-2016 var från Afghanistan och de flesta tillhör samma  etniska grupp som Omid Mahmoudi, d.v.s. den förföljda gruppen hazarerna.

Det är dari-talande ungdomar från Afghanistan, som samlas på Soc&kom den 17.2 och träffen är att led i en verksamhet som ungdomarna själva startat. En verksamhet som handlar om att hjälpa och stöda varandra och visa på bra vägar att bli inkluderade i Finland. De vill uppmuntra varandra att klara sig i skolan och studierna och söka sig fram på arbetsmarknaden.  En utmärkt verksamhet, men tyvärr är den bara riktad till ungdomar från Afghanistan och därför blir den aldrig det språkrör eller den intressebevakande organisation som alla Finlands ensamkommande flyktingbarn och ungdomar absolut skulle behöva.

Jag diskuterade  detta med Mojtaba och Esmatulla och de förstod precis, men de sa att afghanerna måste allra först organisera sig själva. När det väl  är gjort vill de vara med om att grunda och förverkliga visionen om ett förbund för alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar i Finland.


TULE MUKAAN! KOM MED! JOIN US!

Publicerad den 2 januari, 2018 av Robert Runeberg

Efter ett år i projektet Stig in! Astu sisään! Come in! tänker jag att det där med att inkludera nyanlända nog inte är en raketvetenskap. Det krävs inga stora förändringar. Greklands tidigare finansminister Gianis Varoufakis sammanfattar det brilliant så här

Han säger att det enda som krävs från majoritetsbefolkningens sida är visande av respekt, mänskliga rättigheter för nyanlända och att de nyanlända får hjälp med eventuella trauman från hemländerna eller flykten. Inget mer.

Efter fem Stig in!-konferenser kring inkludering skulle jag vilja tillägga två förutsättningar för lyckad inkludering. För det första måste de nyanlända få känna att den egna kulturen, språket och religionen uppskattas i det nya hemlandet och för det andra skall den nyanlända få kontakt, vänner, stöd i det nya samhället.

Och det är detta vår femte Stig in!- konferens handlar om. Konferensen har fått namnet Tule mukaan! Kom med! Join us! Här en länk till konferensens program anmälningsförfarande: https://stiginastusisaan.com/2017/12/12/konferens-25-26-1-2018/

Under konferensen vill vi sätta strålkastaren på hur civilsamhället och föreningslivet just kan skapa möten och ge möjligheter för de nyanlända att få kontakt och vänner på orten dit de kommit.

Deltagarna får också pröva på hur det känns att mötas under torsdagens Story sharing cafe http://universum.fi/ohjelmisto/story-sharing-cafe/

Vi vill slutligen lyfta fram de nyanländas egna föreningar där de kan behålla och stärka den egna identiteten, språket och kulturen. Konferensen avslutas därför fredagen den 26.1 med att Ensamkommandes förbund (i Sverige) https://ensamkommandesforbund.se grundare, Omid Mahmoudi berättar om grundandet av förbundet och förbundets verksamhet idag med tusentals aktiva medlemmar, sjudande verksamhet och verksamhetsställen på tjugo orter i Sverige.


SE (PÅ) MIG!

Publicerad den 5 december, 2017 av Jenny Heino, socialarbetarstuderande

Konferensen Se (på) mig!, som arrangerades av projektet Stig in vid Åbo Akademi i Vasa, var det sista tillfället som vi socialarbetarstuderande fick ta del av som praktikanter. Det har varit väldigt givande att få delta i så många intressanta föreläsningar som behandlat ämnet integration och invandring. Konferensen Se (på) mig! fokuserade kring temat integration i skola och daghem. Tanken med konferensen var att svenska experter inom området berättar om sina erfarenheter och delar med sig av både sina lyckanden och misslyckanden.

Konferensen öppnades av fd. rektor för Rinkeby högstadieskola Carina Rennermalm. Hon berättade om det arbete som har gjorts i Rinkeby skola för att integrera barnen i samhället. Det bör nämnas att eleverna i skolan talar 40 olika språk och kommer från 60 olika länder! För en lyckad integration av eleverna betonade Rennermalm vikten av bärande relationer, nämligen ett samarbete mellan skola, elever och föräldrar. Samarbetet består av återkommande samtal mellan familjen, rektor, lärare och skolans hälsovårdare. Genom goda relationer till skolans alla elever och föräldrar blir steget mindre att kontakta hemmet vid eventuella konfliktsituationer. Skolan har även ordnat utbildningstillfällen för föräldrarna där svenska norm- och värdesystem diskuterats. Dessa tillfällen har varit uppskattade av föräldrarna och ökat deras förståelse för det svenska samhället. Ett av Rennermalms budskap var att föra en dialog med familjerna och bygga broar istället för att tysta ner.

Rennermalm poängterade vikten av tydliga strukturer i syfte att skapa en känsla av trygghet för eleverna. Det skall också finnas studiehandledare i elevernas eget modersmål till förfogande som extra stöd för eleverna i sitt skolarbete. Dessutom erbjuds läxhjälp två eftermiddagar i veckan samt på lördagar. Rennermalm tog också upp elevsynen till diskussion och vikten av att stötta eleverna i det dagliga arbetet. Lärarna skall bemöta eleverna positivt och se till att alla klarar sig och får gå i en klass med jämnåriga barn, oavsett hur mycket kunskap de har i sitt bagage. Rinkeby högstadieskola har också utvecklat ett nära samarbete med lokala företag i syfte att introducera eleverna till olika yrken och yrkeskategorier. Rennermalm uppmanade finska skolor att bjuda in förebilder med invandrarbakgrund att berätta om sina erfarenheter och framgångar.

Madelene Johansson, projektledare för Nyanländas lärande i region Gotland, delade med sig av det arbete som genomförts på Gotland i och med flyktingströmmen år 2015. Före flyktingströmmen hade Gotland bara lite erfarenhet av att arbeta med integration och har fått bygga upp en ny modell för mottagande – en modell som visades vara väldigt lyckad! För att på ett effektivt sätt integrera barnen i skolan upprättades “Lotsen”, en förberedande skola, varifrån eleverna efter maximalt två månader slussas vidare till sina egentliga skolor på Gotland. I Lotsen kartläggs barnens tidigare kunskaper och introduceras till den svenska skolans värdegrund. Även Johansson betonade vikten av studiehandledare i eget modersmål samt samarbete mellan hem och skola. På Gotland har man dessutom anställt en person som introducerar olika fritidsaktiviteter och möjligheter till barnen som kommer till Lotsen. Johansson uppmanade personer som jobbar med nyanlända att bemöta dem med nyfikenhet, lyhördhet och respekt för individen. Genom ett gott bemötande bygger man bärande relationer och tilliten till varandra ökar.

I Finland släpar arbetet fortfarande efter, vi saknar tydliga strukturer för integration av nyanlända i både skola och daghem. För att de nyanlända i Finland effektivt skall integreras måste det finnas en gemensam värdegrund i skolan och en genuin vilja bland personalen att integrera eleverna. Vi har bara kommit en kort väg i Finland men efter denna konferens tror jag att många lärare har fått nya idéer om metoder och modeller för en effektivare integration av de nyanlända.


SKOLFRAMGÅNG

Publicerad den 30 november, 2017 av Hannah Dang, socialarbetarstuderande

Konferensen se (på) mig i Vasa (24.11.17), talade Lotta Forsmans föreläsning ”undervisning som öppnar dörrar och bygger broar” särskilt till mig, eftersom jag identifierar mig som flerspråkig och pratat vietnamesiska hemma och svenska i skolan. Hela min skolgång har jag fått höra att kunna flera språk är en rikedom, jag antog att rikedomen var att man kunde prata över språkgränserna och hade ingen aning om att det faktiskt kunde betyda ekonomisk rikedom. Dessutom har man som flerspråkig också kognitiva-, och sociala fördelar. Wow, vilken vinst alltså!

Genom Lotta Forsmans föreläsning, kändes det som om jag systematiskt checkade av hur min skolgång varit. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad och överväldigad över hur mycket arbete och tankeverksamhet som ligger bakom en uppbyggd undervisning för flerspråkiga. Jag lyfter på hatten för alla lärare som arbetar med detta dagligen.

Hur lyckades jag i min skolgång? Vi var fyra vietnamesiska barn som började lågstadiet tillsammans, lyckligtvis i samma klass också. Utöver den vanliga skolundervisningen fick vi även extra undervisning i svenska några timmar i veckan. Vår lågstadielärare var guld värd och gav oss individuellt stöd när det behövdes och transspråkandet (translanguaging) såg han snarare som en resurs än en belastning i lärandet. Utöver fick vi även hemspråksundervisning två timmar i veckan, vår entusiasm lyste med sin frånvaro. Vi förstod inte då, att ett starkt modersmål var en inkörsport till att lära sig andra språk. Vi upplevde istället det var orättvist att vi måste stanna längre i skolan jämfört med de andra skolbarnen.

I och med mina socialarbetarstudier har jag hamnat att aktivt reflektera över min livshistoria. Att komma ifrån en låg socioekonomisk bakgrund är inte lätt, vilket gjort att min utgångspunkt i livet varit svårare. Jag ser många riskfaktorer som kunde ha stjälpt min skolframgång. Men med det stöd jag fått från min omgivning i kombination med min envishet, målmedvetenhet och inre styrka har jag lyckats ta mig dit, var jag är idag.

Min hälsning till de som befinner sig i samma situation som jag varit i vill jag citera Lilla Sportspegelns programlåt ”är början svår, blir resten lätt…”

 


HUR KAN VI MÖTAS?

Publicerad den 20 november, 2017 av Laura, socialarbetarstuderande

Stig in konferensen “Hur kan vi mötas?” var den andra av tre tillfällen vi som praktikanter inom studier i socialarbete vid Social- och kommunalhögskolan, haft möjlighet att delta i för att lära oss mera om invandring. I denna konferens stod invandrarkvinnor i fokus och hur vi som tjänstemän i vår yrkesroll skall bemöta dem och hur kvinnorna själva kan få möjligheter att påverka sina liv.

Konferensen inleddes av Sabine Gruber från Linköpings universitet, med en presentation om mödravårdens bemötande av kvinnor och män med olika etniska bakgrund: tolkpraktiker och kulturtolksdoulor. Kvinnornas rätt att ha en tolk är en grundläggande fråga, sett både ur ett rättighetsperspektiv och genom en rättighetsdiskurs. I en jämlik mödra- och förlossningsvård skall klienter kunna vara delaktiga i sjuk- och hälsovården. Det är en förutsättning för att kunna säkerställa en hög kvalitet av vården. De paraprofessionella insatserna blir en del av välfärdsarbetet, och de ges av en ny frontlinjepersonal som förmedlar välfärd till medborgare med migrantbakgrund. Kulturtolksduolor hjälper kvinnor med invandrarbakgrund genom graviditeten fram till förlossningen, och de har en stor roll hur samtalet utvecklas under hela processen.

Den första dagen avslutades med att Pirjo Lahdenperä från Mälardalens högskola i Sverige, höll en presentation om interkulturell kommunikation mellan familjer med migrationsbakgrund och dagvård, skola och hälsovård. Också hon tog fram hur viktigt det är för brukarna att ha rätt till en tolk och att om tolk inte erbjuds kan det få negativa konsekvenser för deras hälsa.

På fredagen inledde Marja Tiilikainen, forskare från Migrationsinstitutet i Finland, sin presentation om invandrarmödrar och integration. Presentationen handlade om invandrarkvinnors integration i det finska samhället. Det finska samhället betonar en integration genom arbetslivet som en lyckad inkludering, men invandrarkvinnor med barn faller ofta utanför detta synssätt. Tiilikainen ställde också frågor som: när är man finländsk och hur formas identiteten i en ny social kontext? Mitt svar efter dagens diskussion kan sammanfattningsvis vara att identitet är mångfassetterad både som begrepp och innehåll.

Konferensen avslutades med att Habiba Ali, stadsfullmäktigeledamot i Esbo, höll en presentation om hur invandrarkvinnor aktiveras i Finland. Hon berättade om sitt eget liv som andra generationens invandrare från Somalia. Hon tog fram på vilka olika sätt det kan vara svårt för invandrarkvinnor i det nya samhället, utmaningarna i själva integrationsprocessen och kvinnornas fortsatta framtid i Finland. Hon betonade vikten av att organisera informationen till invandrare.

Språket verkar vara den största utmaningen vid inkludering i samhället och det är en förutsättning för delaktighet. Därför är det viktigt med tolk, mobilisering av tredjesektorn och kulturtolkningsdoulor. Som tjänsteman är det viktigt att bemöta brukarna med ömsesidigt förtroende och respekt.

 


VEM ÄR ”INTEGRERAD”

Publicerad den 15 november, 2017 av Robert Runeberg

Projektet Stig In! Astu sisään! Come in! handlar om integration av nyanlända i Finland. Men det finns ett problem med projektet och det är ordet ”integration”. Ordet ”Integration” har naturligtvis många definitioner och jag tror att alla som använder det, använder det på olika sätt.

Förr talades det mer om assimilation som handlade om att nyanlända så fort som möjligt skulle bli likadana som majoritetsbefolkningen. En invandrare skulle lära sig språket, sederna, ”tänket”, få samma värderingar, snabbt börja jobba och gör rätt för sig.
Lite av det här hänger kvar i begreppet ”Integration”. Men ordet ”integration” associerar jag också till att bli en del av samhället. Tanken är att det finns en fara att det bildas (etniska) grupper som lever parallellt eller utanför samhället/gemenskapen och med en lyckad integration flyter dessa grupper ihop.

Vi har förstått att integrationen eller inkluderingen inte bara handlar om att de nyanlända skall ändra sig eller lära sig en massa nytt; för en framgångsrik integration krävs också att majoritetsbefolkningen lär sig om minoriteterna och lär sig se och uppskatta t.ex. nya kulturyttringar. Men i grunden tror jag att de flesta finländare med lutheransk fostran tycker att de nyanlända i alla fall skall lära sig språket, arbeta och engagera sig kring majoritetsfolkets intressen. Annars kan man väl inte tala om lyckad integration?

Under Stig in! konferensen ”Hur kan vi mötas?” I Åbo i slutet av oktober diskuterades invandrarkvinnors delaktighet. En av talarna var Habiba Ali, kommunfullmäktigeledamot i Esbo. Habiba berättade om hur hennes mamma med elva barn (pappan blev dödad i inbördeskriget i Somalien) kom till Finland för tjugo år sedan. Hon berättade om sin egen uppväxt och sitt eget engagemang för samhället och sitt arbete. Men det kom också fram att hennes mamma aldrig lärt sig finska eller kommit in på arbetsmarknaden.

När det blev dags för frågor var vi många som frågade om mamman. Hade mamman inte alls blivit integrerad? Hade hon inte hittat någon roll i det finländska samhället?

Habiba log och sade ungefär så här: ”Min mamma har en alldeles fantastisk roll i vårt samhälle! Ensam uppfostrade hon och stödde mig och mina tio syskon och det gick bra för oss alla elva. Alla har vi bra jobb och alla betalar vi skatt o.s.v. Men mammas stöd till andra slutade inte där. Hon har öppnat sitt hem för alla möjliga flyktingar och invandrare. Varje dag lagar hon en stor gryta mat och varje dag fylls hemmet med nyanlända. De får råd av mamma och de får värme och vänligt bemötande. Hon lär dem hur det finländska samhället fungerar; om hälsovård, skolor och försäkringskassan, ja om allt. Min mamma har verkligen haft en viktig roll och har det fortfarande. Så om någon är integrerad är det väl hon?

 


ÅRE – HÄR VÄXER VI TILLSAMMANS

Publicerad den 16 oktober, 2017 av Linda Ahlbäck

Den 2 – 3 oktober hade jag det stora nöjet att åka till vårt västra grannland på konferens. Trots att konferensorten befann sig på nästan samma breddgrad som min hemort, måste jag ta ett varv via Stockholm för att komma till slutdestinationen, Åre, där jag under två dagar fick bekanta mig med Åre kommuns modell för ett framgångsrikt integrationsarbete.

Under konferensens inledning sa Åres tillväxtchef följande: Fjällen och älvarna står där de står och kommer att göra så länge än, i många tusen år framåt. Vi är trygga här, det kommer inte att förändras för att vi bli några fler. Och det åskådliggjorde de verkligen, i både ord och handling.
Åre, den glesbygd där man inte längre talar om “integrationsservice”, utan Inflyttarservice. Och där man istället för att ha den servicen under socialnämnden, har flyttat den till samhällsbyggnadsnämndens ansvarsområde. Eftersom man väljer att se de nya Åre-borna som en resurs och en möjlighet till tillväxt. Inte som ett socialt problem.

Vi måste ju bli fler, sa de. Fler som jobbar. Som betalar skatt och handlar på ICA. Som lägger barnen i förskolor och skolor. Så samtidigt som vi kan hjälpa andra så hjälper vi också oss själva.

Alla från politiker till tjänstemän, företagare och kommuninvånare engagerade sig. De nyanlända läste svenska och lotsades så snart som bara möjligt ut i arbetslivet där svenskundervisningen fortsatte på det mest praktiska sätt som finns: genom att arbeta sig till språket. Eftersom man insett att tak över huvudet inte är tillräckligt satsade man även på trivsel, bland annat genom att kommuninvånarna engagerade de nyanlända i olika typer av föreningsverksamhet. Och genom den av kommunen arrangerade Hälsoskolan fick individen stöd att ta hand om sig själv och sin hälsa.

Man gav helt enkelt de nyanlända en möjlighet att skapa sig ett sammanhang, en ny tillvaro: ett hem. Ett arbete och ett engagemang som resulterar i att 90 % av de kvotflyktingar som kommer till Åre…
Stannar kvar.

 


 UNG, ENSAM OCH RÄDD

Publicerad den 11 oktober, 2017 av Hannah, Laura och Jenny, socialarbetarstuderande

Vi är tre socialarbetarstuderande vid Svenska Social- och kommunal högskolan i Helsingfors som har fått förmånen att följa med tre Stig In konferenser, varav ”Ung, ensam och rädd” är den första. Konferensen, som ordnades i Borgå, behandlade ensamkommande asylsökande barn som kommer till Norden samt hur de som arbetar med flyktingar skall ha tillräckliga verktyg för att kunna bemöta dem.

Anna Gärdegård, projektledare för Nordens Välfärdscenter, öppnade konferensen med att presentera en helhetsbild över hur samhällets mottagande av ensamkommande barn ser ut i Norden. Av alla världens flyktingar är över hälften barn och andelen ensamkommande barn har i de nordiska länderna stigit radikalt sedan flyktingströmmen år 2015.

Elisabeth Lindholm, utvecklingsledare vid Resurscentrum Integration i Strömsund, delade kunskap om de praktiska verktyg som arbetats fram i kommunen. Materialet kan laddas ner på deras hemsida: http://www.begripligt.nu/publikationer.shtml . Lindholm betonade vikten av att förbereda barnen genom samtal för ett eventuellt återvändande. Förberedandet börjar genast när asylprocessen sätts igång. Utan samtalen tenderar barnen att klara sig sämre vid ett återvändande till hemlandet.

Frida Johansson Metso, traumapsykolog med fokus på flyktingar, berättade att inte bara kriget och resan skapar trauma utan också asylprocessen och bemötandet i mottagarlandet bidrar till psykisk ohälsa. De professionella som arbetar med barnen bör vara medvetna om dessa bakomliggande orsaker till varför barnen kan vara frånvarande i klassrummen och ha svårt att lära sig ett nytt språk. Att integreras till ett nytt socialt system är speciellt utmanande för de som varit med om traumatiserande händelser. Johansson Metso efterlyste också mera kunskap av myndigheterna om igenkännandet av tortyr och ökad förståelse av dess effekter. Med den kunskap myndigheterna har idag blir invandrare ofta orättvist och till och med felbehandlade.

Med krispsykologen Ferdinand Garoff fick vi genom övningar reflektera över hur vi professionellt skulle hantera olika situationer med flyktingar med betoning på barn.

Som blivande socialarbetare, har vi tack vara konferensen, fått en djupare förståelse för asylprocessen och vilka styrkor och brister det finns i systemet. Av erfarna svenska föreläsare som jobbar med flyktingar, har vi fått lära oss, att det går att hjälpa människor som varit med om hemska händelser. Trots att vårt framtida arbete kan kännas tungt så är det inte förgäves vi kommer att göra det!

Det som deltagarna lyfte fram under konferensen var en önskan om starkare samarbete över de professionella gränserna om att dela praktisk information och tillvägagångsätt för att lära sig mera om bemötandet av ensamkommande barn och flyktingar överlag. Kanske Stig in som projekt inte bara lyckas att öka på kunskapsnivån om integration i Finland utan även föra samman deltagarna och stimulera till ett samarbete över professionella gränser där information byts och kunskap överförs deltagarna emellan.

 


LIKHETER INTE SKILLNADER

Publicerad den 29 september, 2017 av Yvonne Rönnlund

Under den senaste tiden har jag deltagit i ett flertal seminarier och föreläsningar på temat integration. Jag har fått ta del av övergripande utläggningar om integration på samhällelig nivå liksom personliga berättelser. Upplevelserna har varit olika och de egna insikterna har varierat. Dock kommer jag i ”efterarbetet” alltid fram till samma sak – då det gäller människor finns det alltid fler faktorer som förenar oss än vad det finns skillnader. I integration, liksom i en relation, är det framgångsrikt att leta efter likheter och vad som förenar i stället för att se problem och skillnader. Detta har Tv2 i Danmark belyst med en fantastisk reklam som inte lämnar någon oberörd: https://www.youtube.com/watch?v=jD8tjhVO1Tc

yvonne g

 

Yvonne Grönlund
Projektkoordinator


BLADVÄNDARE BLOGGAR

Jag har läst mycket hela mitt liv. I fjol var jag medlem i förhandsjuryn till skönlitteraturens Finlandiapris. Då slog det mig, att det behövs en kontakt mellan förlag, bokhandlar och läsare. Kanske även författare. En person som samlar intresserade människor kring olika teman. Eller olika böcker kring människor. Jag grundade företaget Oma Sivunkääntäjä och den här bloggen är ett första försök att samla boktips för människor, som är intresserade i temat integration och flyktingar.

Medan jag satt i ÅA:s föreläsningssal och lyssnade på intressanta diskussioner under seminariet Stig in! i maj slog det mig, att kanske någon eller några av åhörarna eller annars inblandade i temat skulle vilja läsa skönlitteratur kring temat. Böcker skrivna av invandrare till Finland eller böcker som beskriver första eller andra generationens invandrare i Finland. I Sverige finns det mycket mera att välja mellan och språket är svenska. Men i den här första bloggen vill jag lyfta fram några författare i Finland. Vissa böcker är översatta till svenska, vissa till engelska, vissa finns än så länge enbart på finska.

Pajtom Statovci är en alban, som flyttade till Finland som 2-åring från Kosovo, som då hörde till Jugoslaviens Serbia. Hans debutroman Kissani Jugoslavia kom ut 2014 och fick Helsingin Sanomats litteraturpris samma år. Den är översatt till svenska med titeln Min katt Jugoslavien och riktigt nyligen fick den mycket uppmärksamhet i USA och Storbritannien med den engelska översättningen My Cat Yugoslavia. Statovcis följande roman Tiranan sydän är än så länge inte översatt. Båda romaner handlar om identitet, invandring, utanförskap. De är inte lättlästa men båda suger läsaren in i en magisk värld som kräver djupare bekantskap.

Juuli Niemis Et kävele yksin vann Junior-Finlandia ifjol. Boken handlar om första kärlek – paret Ada och Egzon. Ada är ensamsörjande mammas enda barn. Egzons föräldrar har kommit till Finland från Kosovo. Egzon är född i Finland men han känner sig inte höra hemma någonstans. Han har inte ens varit i Kosovo någonsin men känner sig ej heller finländare. Hur påverkar kulturskillnaderna vänskap och kärlek? Även om boken är en ungdomsroman så passar den väldigt bra för vuxna läsare. Tyvärr är boken ännu inte översatt till något annat språk men den finska texten är flytande och medryckande.

Jag tar ännu fram en prisbelönt bok: Emma Puikkonens Eurooppalaiset unet var med i Finlandia-finalen ifjol. Den är en episodroman som rör sig i förra årtiondens Europa, och lite i framtiden. I boken finns personer från Albanien till Sverige, från Åbo till London. I en av bokens episoder beskrivs en somaliekvinna vars dotter senare blir en erkänd ”författare” i framtiden, då alternativ verklighet har blivit ett yrke. Romanen påminner lyckad att våra handlingar har betydelse och att bygga murar är konstgjort. Världen är gemensam för oss alla.

Om du blev intresserad av att läsa mera om böcker som har temat integration, flyktingar, kanske racism eller dyligt låt mig veta! Skicka e-post till paivi.a.kuntze (at) gmail.com. Då fortsätter jag med projektet och skaffar fram mera fina läsbara böcker åt hugade läsare.

Kuntze

 

Päivi Kuntze
Ordförande för Röda Korset i Åboland, företagare


 ENSAMKOMMANDE

Publicerad den 19 september, 2017 av Robert Runeberg

Den här veckan ordnar vi en första konferens kring ensamkommande flyktingbarn. Vi hoppas ordna fler konferenser kring detta tema under de närmaste åren.

Inför konferensen har jag försökt fördjupa mig i barnens/ungdomarnas behov av stöd och försökt leva mig in i deras situation.

Det är inte lätt.

Redan under förra konferensen talade traumapsykolog med fokus på flyktingar, Frida Johansson Metso, om att många barn eller ungdomar mår speciellt illa för att de är rädda för att eventuellt få avslag på sina ansökningar om asyl och bli utvisade. Hon intervjuades i Hbl 23.5.2017 https://www.hbl.fi/artikel/skarpt-asylpolitik-skapar-psykisk-ohalsa/. I en insändare veckan därpå, Hbl 5.6.2017 https://www.hbl.fi/artikel/baddar-vi-for-terrordad/ frågar sig Disa Qvarnström om vi inte bäddar för terrordåd genom vår icke humanitära asylpolitik.

Fastän vi har den asylpolitik vi har, borde det väl ändå vara möjligt att göra något för asylsökande unga. Eller omvänt, finns det några exempel på asylsökande unga som trots att de upplever hotet om utvisning kan komma ur det förlamande traumat och göra något gott.

Under konferensen i Borgå kommer vi att få ta del av ett projekt eller en metod som Strömsunds kommun i Jämtland använt för att skapa bättre förutsättningar för de barn som får avslag på sin ansökan.  Så försök har gjorts i alla fall i Sverige.

I Sverige har också de ensamkommande själva gjort aktiva insatser för att förbättra situationen. Ensamkommandes Förbund http://ensamkommandesforbund.se/om-oss/ är ett partipolitiskt och religiöst obundet förbund som består och drivs av självorganiserade ensamkommande ungdomar från olika länder. Förbundets syfte är bl.a. att göra ensamkommandes röster hörda och arbeta för att ensamkommande får ett värdigt bemötande i asylprocessen.

Erfarenheterna från Sverige hoppas jag skall berika det arbete som görs för ensamkommande flyktingbarn och kanske inspirera till nya verksamhetsformer i Finland .

Till framtida konferenser hoppas jag kunna inbjuda flera talare från bl.a. Sverige, kanske just från Ensamkommandes förbund, men också ta in kunskap och erfarenhet från andra länder även utanför Norden och Europa.

robert1

 

Robert Runeberg
Innehållsansvarig för projektet


Are-2017

WE NEED MORE PEOPLE

Publicerad den 18 augusti, 2017 av Carina Gräsbeck

Var budskapet Mattias Sjölund och Martin Söderström från Åre kommun förde fram i sin inledning på Inrikesministeriets seminarium för projekt som fått AMIF-finansiering, dvs. finansiering från EU:s fond för asyl, immigration och säkerhetsfrågor. Åre är en liten kommun som behöver skattebetalare för att överleva. Precis som Pudasjärvi i Finland, en annan liten kommun, har man i Åre valt att se flyktingar som en möjlighet istället för  ett problem som bör åtgärdas. Man vill att de asylsökande och flyktingarna stannar och åtgärderna är följaktligen uppbyggda kring det målet. Även organisationsmässigt har man numera i Åre placerat flyktingärenden under stadsplanering och företagande istället för inom socialsektorn. Det som var extra fascinerande i framställningen är hur tjänstemännen gör konkret fältarbete och ger sig ut och pratar med grannarna så att även de är förberedda när en ny flyktingfamilj flyttar in. T o m en uttalad rasist kan bli vän med en Eritrean då de lär känna varandra. Det är alltså fråga om ett väldigt praktiskt integrationsarbete med ett klart mål och ett tydligt perspektivskifte.

I Åre vill man att flyktingarna ska stanna. De unga männen är i rätt arbetsför ålder och behöver vare sig gå på dagis eller få en gymnasieplats. Vilket innebär att kommunen sparar pengar. Det som behövs är att de nyanlända känner sig trygga och får ett jobb eller åtminstone hopp om att få jobb. Kommunen har två år på sig att få flyktingarna att integreras och därför startar man från dag ett med att ordna bostad, kurser i svenska och med att stöda jobbsökandet. Och framförallt med att inte se flyktingarna som problem utan som självständiga subjekt som med stöd från kommunen förhoppningsvis hittar sin plats och stannar kvar för att bli Årebor.

IMG_0105

 

Carina Gräsbeck
Projektkoordinator

 


ETT FÖRSTA MELLANBOKSLUT

IMG_20160729_093914 (1)Den alldeles för korta sommaren är snart förbi och en efter en återvänder vi till våra arbetsplatser och skrivbord. För mig består höstens första uppgift av att sammanställa en projektrapport över vad vi har gjort detta inledande halvår med Stig in! Astu sisään! Come in!

Även om det känns som om vi alldeles nyss fick positivt besked på ansökan. Och även om det känns som om det var alldeles nyss vi i projektgruppen träffades för första gången, har det hänt en hel del. Under månaderna som gått har vi tillsammans planerat den verksamhet som vi under de kommande åren vill arrangera. Vi har haft förmånen att mötas med mänskor och organisationer längs hela Finlands syd- och västkust. Mänskor som är engagerade i sitt arbete. Som inspirerat oss. Som pekat på vad de upplever behövs som stöd och inspiration i det viktiga arbete som de gör.

Vi har haft förmånen att kunna samla en skara kunniga mänskor till vår styrgrupp, vi har lanserat vår webbsida och vi har i maj arrangerat vår alldeles första konferens. En konferens som genomfördes parallellt på tre orter: Helsingfors, Åbo och Vasa.

Inför konferensen var vi i projektgruppen både glada och nervösa. Glada över att vi kunnat engagera erfarna föreläsare, nervösa över tekniken: om den skulle samarbeta snällt eller om den skulle sätta sig på tvären. Några få utmaningar fick vi med anledning av det sistnämnda, men inget som inte kunde redas upp innan vi satte igång. Och med det fick vi två givande dagar, under vilka både föreläsare och deltagare aktivt medverkade. Vi diskuterade och reflekterade över vad vi gör, hur vi gör, varför vi gör och hur vi kunde göra.

För mig är det nu dags att återgå till projektredovisningen, men jag hoppas att vi ses under någon av höstens konferenser! I BorgåÅbo eller Vasa.

Ha det gott!

AhlbäckLindawebb

 

Linda Ahlbäck
Projektledare


 JAG MÖTER DEM VARJE MORGON

Jag kör ofta förbi det ena gifta paret från Afghanistan när de kommer gående till skolan. De går i sakta mak genom kommunens centrum, med beslutsamma och lugna steg. Klädda oftast i svart och mitt bland skolungdomar som cyklar mot skolan. Mannen är en av de mest glada jag mött, ser mig i ögonen, nickar glatt varje dag.

Jag möter dem i dörren varje morgon. En del av dem är trygga direkt de landar i våra klassrum och tillsammans med vår personal. De skrattar, de spelar musik och de verkar trivas. En del möter mig i dörren med en tom blick som vittnar om utmattande år och osäkerhet. Mitt hjärta gråter med dem i den tomhet som avspeglas. Jag vet inte så mycket om vad som hänt men jag vet att något tynger dem, våra studerande, som de skall överleva varje dag. Som de bär med sig till vårt skolcampus som ofta är fyllt av sorglösa unga studerande. Så olika människors öden är. Men så lika vi är i sårbarheten.

En sak är dock gemensam; varje invandrare som studerar hos oss har gett vårt campus, vår helhet, något mera. Värderingar, kulturer, vetskap om att vi tillsammans över alla världens fysiska och mentala gränser kan skapa något som har betydelse. Mervärdet går åt båda riktningarna. Vi behöver varandra och vi kan göra skillnad.

Under vår senaste dimission av studerande i maj uppträdde studerande från Kongo.  Och hela auditoriet gungade av deras sång och musik. Deras färggranna kläder och deras rytmer visade att något här har mycket glädje skapats under studietiden. Och det ger vår verksamhet en helt ny känsla av att vi finns mitt i världen.

Verksamhetsåret 2012 blev en vändpunkt i Norrvalla folkhögskolas historia. Då inleddes ett projekt finansierat av Utbildningsstyrelsen med sikte på att skapa ny form av integrationsutbildningar. Det lyckades över förväntan tack vare kunniga och engagerade medarbetare och ett nätverk som började bildas regionalt. Folkhälsan Utbildning Ab skapade en ny grund för denna typ av integration och språkutbildning och betonade också hälsan för våra studerande – vi tog fasta på att själva fysiska och psykiska hälsan sällan lyfts i språkutbildningar för invandrare och utgick ifrån att det har betydelse för inlärningen. Vi visste att många kom direkt från flyktingläger med erfarenheter som vi inte ens kan föreställa oss. Vi visste att Folkhälsans syn på individen kunde ha betydelse. Och det har den haft. Stunder då tuffa besked har anlänt till någon i gruppen har man till och med begärt att tillsammans få röra på sig för att bearbeta beslutet. Den fysiska hälsan, gemenskapen som skapas där, har fungerat avslappnande i många fall.

Vi har under åren haft samtidigt över 60 invandrarstuderande hos oss och vi jobbar mycket med praktisk inlärning, språkinlärning och integrering. Vi jobbar med individerna direkt med allt vad det innebär. Vi jobbar med asylsökande, med invandringsprojekt och mycket nära människan. Vi ser varandra i vardagen – det gäller allt ifrån frågor om det finländska samhället till beslut som anländer som skapar både glädje och sorg.

Jag personligen har också berörts av många livsöden, fått se med och motgångar i de ungas liv. När man får den studieplats man sökt till men, när man ser att gnistan på nytt tänds i ögonen. I de samma ögonen som för ett år sedan var tomma och mörka. De som hade lärt sig att man inte skall lita på någon. Men för många av våra studerande har skolloven inte bara inneburit ”den blomstertid” utan utgjort en mera jobbig tid när  man under ledigheten inte haft rutiner eller mål för dagen. Eller när man så gärna velat hitta sommarjobb men inte får det trots meriter. När det finns mer tid att grubbla och när minnena från förr tar över.

Det lokala samhället har en enorm betydelse här.  Utmaningen är att det lokala samhället inte alla gånger har kunskap om hur invandrare med olika bakgrund och behöv ska mötas och bemötas. Och hur de kan inkluderas i det som redan händer lokalt. Den integrering som har störst betydelse. Här landar vårt gemensamma projekt ”Stig In” väldigt väl.  Den kompetensutveckling projektet samlar ger ett enormt mervärde. För sist och slutligen ser jag att det är våra studerande hos oss, överallt i Finland, som kommer att ha nytta av projektet. Som kommer att nyttjas av att kompetensen inom området betonas och samlas. Och den verkligheten möter jag i jobbet varje dag. Och är så tacksam för alla människomöten jag får dagligen, som får mig att ta del av världen, livserfarenheter och också  ger mig möjligheten att stöda en annan människa i behov av en tryggare vardag.

En  kille sa till mig- ”Den som inte kommit hit själv,  utan någon att prata med, utan att kunna ett enda ord, inte förstå vart man skall , inte veta om man får stanna, den har ingen aning om hur ensam jag känt mig. Hur svårt jag haft det” En av höstens konferenser handlar just om det ”Ensam, Ung och rädd” vi kan kanske aldrig helst förstå hur det känns. Men jag hoppas innerligt att det åtminstone får fler att tänka till och att vi får verktyg att jobba med så att den unges vardag blir tryggare.

 

Jessica Havulehto & teamet på Norrvalla
Projektkoordinator i Österbotten


NÄR SLUTAR MAN VARA FLYKTING?

Min mamma var flykting under fortsättningskriget. Hon flydde till Sverige. När kriget var slut kom hon tillbaka till Finland och slutade vara flykting. Men när slutar våra syriska, irakiska, afghanska, somaliska flyktingar vara flyktingar? När de kommer till Finland? Då är ju deras flykt över. Eller när de får uppehållstillstånd? Eller är dom flyktingar hela sitt liv om dom inte far tillbaka till sina hemländer?

Mamma kallades krigsbarn i Sverige. Hon bodde hos släktingar i Göteborg. Hon var tacksam för all vänlighet som visades henne och hon var ödmjuk. Det passade henne inte alls så den två år långa flykten satte djup spår i henne.

Efter åren i Göteborg höll hon inte kontakt med släktingarna i Göteborg och ville aldrig tala om den tiden.

På Inrikesministeriets seminarium den 15 juni 2017 presenterades Åres modell för flyktingmottagning. Åre tar emot 150 kvotflyktingar/år vilket är ganska mycket med tanke på att kommunen har bara 11.000 invånare. Dom gör det så bra att över 65% har riktiga jobb efter bara två år och 90% stannar i kommunen. Martin Söderström och Mattias Sjölundh från Åre berättade om hur detta blivit möjligt. Om arbetslivskonsulter, om samarbete över gränser men det jag främst noterade var att de inte jobbade med flyktingar utan med medmänniskor. När en flykting kommer till Åre välkomnas hen med orden: ”Du är inte längre en flykting; nu har du kommit fram och du är hemma.” Ungefär så.

robert1

 

Robert Runeberg
Innehållsansvarig för projektet


 VAD ÄR SKILLNADEN?

Att arbeta uttryckligen med mångkulturalitet är nytt för mig. Trodde jag, åtminstone. Jag inledde mitt arbete  som utbildningsplanerare vid CLL i mars i år och fick då möjligheten att arbeta med frågor som berör mångkulturalitet inom tre olika projekt, Stig in är ett av dem.

Jag tänkte inledningsvis att det kommer att bli mycket nytt och obekant – nytt arbetssätt och nya infallsvinklar. I viss mån stämmer det. Min bakgrund finns främst inom språkundervisning, (studie)handledning och internationell verksamhet. Jag har även arbetat med projekt vid sidan om dessa arbetsuppgifter, men inte i huvudsak.

Till en början förvånades jag över att jag fann fler likheter och beröringspunkter än skillnader mellan det jag tidigare arbetat med och det jag nu gör. Mångkulturaliteten tangeras givetvis i språkundervisningen och den internationella verksamheten, det visste jag ju. Men på något sätt tänkte jag att arbetsuppgifter med mångkulturalitet som begrepp skiljer sig från andraarbetsuppgifter.

Fast vid närmare eftertanke är det ju föga förvånande, egentligen. Mångkulturalitet är ett begrepp som berättar någonting om  ett samhälle som bär inslag av eller omfattar ett antal olika kulturer. Det vill säja det samhälle jag lever i och alla samhällen, länder och kulturer jag har besökt. Det är väl inget nytt med det!?

Det finns icke något folk av så oblandad härkomst, att det icke haft främlingar bland sina förfäder; icke heller med så oblandat språk att det icke lånat ord av andra. Zacharias Topelius, Boken om vårt land, 1875

yvonne g


Yvonne Grönlund
projektkoordinator


NÄR LIVET FÖR EN IN PÅ NYA VÄGAR

Ni vet hur livet ibland för en in på nya vägar? Många gånger känns den nya vägen utmanande och nästan på gränsen till vad man klarar av, men ändå följer man den. Kanske för att man helt enkelt är nyfiken, eller kanske för att den väg som man hittills färdats har varit alldeles för rak. Och händelselös.

Vid de tillfällena, när man själv får välja, kan man säga att man är lyckligt lottad. Så var det för mig när jag tillfrågades om jag ville leda projektet Stig in! Astu sisään! Come in! Även om den väg jag hittills följt varit ganska lagom krokig, lockades jag av det nya. Jag ville byta riktning, arbeta för någon eller något som kan göra skillnad.

För vet ni, även om jag valde min väg finns det alltför många som inte kan välja. Som drivs från sina  hemländer men ändå inte får välja vart utan bara varifrån: bort. Hemifrån. Från det land där man inte längre kan eller får bo. Från tryggheten i det invanda och älskade. Och på sin väg mot nya länder tvingas de uppleva sådant som ingen mänska borde tvingas uppleva. Krig och våld. Rotlöshet.

Så småningom kanske de får en fristad i ett annat land, kanske till och med i vårt land, Finland. Men inte heller här är det alldeles okomplicerat att leva, där allt är nytt. Språket, kulturen, klimatet. Allt.

Då finns ni där, alla ni som arbetar för att göra integrationsprocessen till den bästa möjliga. Som stöder, hjälper, bär och utmanar. Och till er vänder sig nu detta projekt så att ni än bättre ska kunna göra er uppgift. Så att vi i förlängningen kan skapa ett Finland där ingen lämnas utanför.

Den 22-23 maj när projektets första konferens arrangeras tar vi första steget på den vägen.

Tillsammans.

AhlbäckLindawebb
Linda Ahlbäck
projektledare

MÖTE MED ALI

Publicerad den 3 april, 2017 av Robert Runeberg

Sitter i bilen och berättar för Ali om projektet Stig in! Jag berättar att vi  genom projektet vill göra det lättare för nyanlända att komma in i det finländska samhället och att vi speciellt vill hjälpa de mest utsatta flyktingarna, barn, kvinnor äldre och traumatiserade. Ali kommer med kloka synpunkter och konstaterar att projektet inte alls vänder sig till honom. ”Jag har nu varit i Finland ett drygt år. Jag har fått en massa finländska vänner, jag har lärt mig finska och en hel del svenska, jag har två jobb och fått hyra en fin lägenhet. Jag behövde nästan ingen hjälp och började betala skatt när jag varit här i två månader. Jag är ju helt självgående och har inte stött på några problem alls, inte ens på rasism i någon större utsträckning.”

”Men oroar du dig inte för framtiden? Du har ju fått avslag på din asylbegäran och har överklagat det beslutet. Du har inte fått någon studieplats och dina ingenjörsstudier i Bagdad blev på hälft.”

”Nej, jag tror att allt ordnar sig till det bästa. Det har jag alltid trott och så har det alltid gått. Men det är klart, det finns många som har det svårare. Mycket svårare. Så Robert, om du behöver någon hjälp i projektet Stig in! så ställer jag upp. ”

Ali är inte den enda av mina vänner som vill hjälpa till. Så under projektet kommer ni nog att få träffa honom och många fler som vill bidra till mänskligt bemötande och lyckad integrering.
robert1
Robert Runeberg
Innehållsansvarig för projektet