Senaste vecka var vi ett helt projektgäng som förväntansfulla tog oss mot Helsingfors och De finlandssvenska integrationsdagarna. Dagarna har arrangerats sedan år 2016 av Folktinget och Bildningsalliansen och då flera av oss hade deltagit tidigare var förväntningarna höga. Detta i kombination med det faktum att det var första gången som hela projektgruppen som annars återfinns i Vasa, Helsingfors och Åbo kunde träffas fysiskt, gav grunden till två fina dagar.

Det är utmanande att så här i efterhand återge innehållet i detalj men det behöver jag inte heller, eftersom jag upplevde att de flesta som delade med sig av sin kunskap och sina erfarenheter återkom till samma utgångspunkt: det handlar om oss som människor. Våra värderingar, hur vi bemöter varandra, vilka val vi gör – vilka gränser vi sätter.

Ulf Stenman, direktör för Kommunförbundets svenska enhet inledde med att säga att demokratin idag utmanas av desinformation och ”enkla lösningar”. Något som jag tyvärr ofta ser omkring mig i diskussioner kring integration och ansvar. I resonemang som alltför ofta landar i ”vi och de”, där mångfald inte ses som en rikedom utan som en börda.

Renaz Ebrahimi pratade om att it all starts from the work within. Hon menade att rasism förekommer överallt och att det inte är en lösning att säga att man inte ”ser färg”. Om man inte ser säger man samtidigt att olika hudfärger inte finns, vilket begränsar vår förmåga att uppskatta olikheter.

Enligt samma tankesätt försökte Carlos Rojas få oss att förstå att det inte går att låta bli att välja. Vi måste alla reflektera över hur vi ska förhålla oss till andra människor, till kultur och integration för att sen bestämma oss, göra våra val och stå för dem. Han använde ett väldigt konkret exempel när han frågade oss hur vi skulle göra om någon nu bankade på dörren till konferensutrymmet och panikslaget bad om att bli insläppt. Skulle vi verkligen kunna välja att inte öppna dörren? Sitta kvar och lyssna till honom trots att vi hörde skriken från människan utanför? Vi måste göra valen. Inte tro att vi skyfflar över den uppgiften till politikerna eftersom politikerna som en representation av folkets vilja trots allt är…vi.

Under dagarna framfördes också en hel del tankar om jämlikhet utgående från equality vs equity: vi startar inte på samma linje, sa Ebrahimi. Det är inte jämlikt att ge de samma verktygen åt alla utan vi behöver kunna se och anpassa det vi gör till det som den andra personen faktiskt behöver för att kunna nå de samma målen eller för att ens kunna starta på samma linje. Enligt liknande tankegångar sa Ari Evwaraye i sin taltur att säkerhet inte är detsamma för alla människor. Också han pratade om att arbetet börjar inifrån, i attityder och betraktelsesätt.

Förutom huvudtalarna gavs även möjlighet att ta del av aktuell forskning kring integration och att lyssna in olika projekt och deras verksamhet i Svenskfinland. Också Stig in2 fanns med på ett litet hörn i den workshop som drogs av Folkhälsan.

De båda dagarna och alla erfarenheter och tankar som vi fick ta del av vävdes in i varandra för att bilda en helhet som dels bekräftade att vi ganska långt gör de rätta sakerna, dels visade att vi många gånger kanske inte behöver göra det mer invecklat än att vi börjar med oss själva, inifrån. Från den vi är, vilken människosyn vi har och vad vi vill dela med oss av till människorna runt omkring. Och när jag skriver dessa sista meningar slår det mig än en gång hur viktigt det är att integration är en process som går båda vägarna. Vi behöver alla integreras för att summan ska bli mer än sina delar, det är inte ”de” som kommer till Finland för att bli ”vi”: vi behöver alla vara beredda att förändras, växa och utgöra en del av mångfalden i världen.

Tack till Bildningsalliansen och Folktinget!

---