CAGE (Coming of Age in Exile) var ett projekt som pågick under åren 2015 -2020 och finansierades av NordForsk. I en gemensam satsning ville de nordiska länderna undersöka skillnader och olikheter i hälsa och social anpassning hos flyktingbarn och senare unga vuxna. CAGE leddes från Danmark och det danska forskningscentret för migration och etnicitet och hälsa (MESU) baserat vid Köpenhamns universitet. Från Finland medverkade Finlands migrationsinstitut, Åbo. 

Undersökningen gjordes i ett jämlikhetsperspektiv och mot bakgrunden av att invandringen till de nordiska länderna ökat. Den grupp man såg närmare på var flyktingar som under åren 1986-2005 fick uppehållstillstånd som barn i åldern 0-17 år. Projektet kunde genomföras tack vare att alla de fyra nordiska länderna upprätthåller nationella register som kan användas för att beskriva flyktingungdomars situation när det gäller hälsa och sociala livsvillkor.  

Inledningsvis kunde man konstatera att även om man ofta klumpar ihop våra nordiska länder till en tämligen homogen grupp av välfärdsstater, så finns skillnader i exempelvis den invandringspolitik som förs i respektive land och de sociala skyddsnät som erbjuds till alla de som kommer till våra länder. För att få en bild av hur man som land lyckas i sitt integrationsarbete har EU utarbetat indexet MIPEX. I detta index beaktas olika indikatorer av vikt för en god integration. Det land som så att säga är bäst i klassen kan få så många som 100 poäng men dit nådde inget av våra länder. I toppen hittades år 2014 Sverige (80 poäng) på andra plats Finland (71 poäng) och sen Norge med 69 poäng samt slutligen Danmark (59). 

Inom CAGE undersöktes ”ojämlikhet i utbildning, arbetsmarknadsdeltagande och hälsa hos unga flyktingar under deras formativa ungdomsår jämfört med infödda, samt hur dessa ojämlikheter förhåller sig till nationell invandringspolitik och andra kontextuella faktorer.” Man utarbetade en analytisk modell där man beaktade olika bakgrundsfaktorer fördelade på dels före och under migration (så som traumatiska upplevelser, socioekonomisk status och migrationserfarenhet) samt efter migration (bosättning, stressfaktorer, lokalsamhället, invandrings-/integrationspolitik och rasism. Alla dessa bakgrundsfaktorer speglades mot utbildning, sysselsättning, socio-ekonomisk status samt hälsa och välfärd. 

Vad kom man fram till? 

Det finns skillnader i utbildningsmöjligheter. Medan Danmark har uteslutit rätten till gymnasieutbildning från asylsökande ger Finland, Norge och Sverige samma rättigheter till utbildning för alla barn, oavsett invandringsstatus eller uppehållstillstånd. Gällande språkutbildning och introduktionsprogram erbjuds detta till alla nyanlända barn i alla fyra länder. Här har Finland och Sverige övervägande hållit sig till introduktion i ordinarie undervisning mot att man i de andra länderna oftare arrangerat skilda introduktionsklasser. Skillnader finns dock när det kommer till dessa arrangemang men de är oftast större mellan ländernas regioner än mellan länderna. 

Tanken med utbildning är att den ska leda till något. Den ska förbereda barn och unga på ett liv i samhället med allt vad det innebär: allmänbildning, social kompetens, specialiserad utbildning, yrke, jobb etc. Hur lyckas vi i Norden när det kommer till flyktingbarns utbildning? Tyvärr inte så bra.
I CAGE framkommer att flyktingbarn i alla de fyra nordiska länderna har lägre utbildningsresultat än de infödda barnen, men med stora variationer inom den heterogena gruppen flyktingar. Det här fann man vara beroende på bland annat ursprung och vid vilken ålder man kommit till det nya landet. Exempelvis hade flyktingbarn som kom till Norden före skolåldern bättre utbildningsresultat än de som anlände i skolåldern. Vad kan detta bero på? I en norsk studie som i rapporten hänvisas till, konstaterades att det finns stor variation i kunskap och kompetens hos skolor och lärare gällande pedagogisk och psykosocial introduktion av unga flyktingar. Tre centrala dilemman som skolpersonal kan stöta identifierades: 

  1. Att balansera flyktingstudenters utbildnings- och psykosociala behov  
  1. Att se den enskilda flyktingstudentens behov och kompetens kontra utmaningar på gruppnivå  
  1. Att upprätthålla elevernas ofta höga motivation att lyckas i skolan kontra att förbereda dem för realistiska framtida karriärer på arbetsmarknaden. 

För att återknyta till projektets senaste konferens (12.11.2021) och den möjlighet som då gavs att lyssna in Raghad Mshawes berättelse om sin utbildningsväg, lyfter man i den nämnda undersökningen fram det att norska lärare ibland inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig till de höga ambitionerna hos många flyktingelever som inte tycktes ha de nödvändiga förutsättningarna för att nå sina höga mål. Kan det då eventuellt bli så att man istället går efter en alltför enhetlig linje och förbiser den mångfald i kunskap och kompetens som de facto finns bland alla elever, oavsett bakgrund? Det finns ofrånkomligen barn och unga som kanske inte har vad som krävs men många, liksom Raghad, äger bevisligen det som krävs för högre studier och för att skapa sig den önskade yrkesidentiteten.  

Samtidigt som man i den norska undersökningen resonerar kring nämnda dilemman och hur man ska komma åt dem, konstaterar man även att de personer i skolan som inte är yrkesverksamma som lärare – skolsköterskor, kuratorer etc – ofta spelar en viktig psykosocial roll för studerande med flyktingbakgrund. Dessa tre dilemman kan uppfattas som inte enbart en norsk utmaning utan en gemensam nordisk sådan. Hur hittar vi balansen när det kommer till att stöda våra barn och unga med flyktingbakgrund så att de har en verklig grund att stå på när de se sedan ska ut i det finländska samhället? 

I CAGE och den rapport som gjordes tar man sedan steget vidare till att se hur studerande med flyktingbakgrund så småningom tar sig vidare ut på arbetsmarknaden. Det kan ni läsa mer om här i rapporten.


Text:
Linda Ahlbäck
Projektledare
CLL, Åbo Akademi i Vasa

Leave a Reply