Vår projekttid och verksamhet blev en annan än vi tänkt oss. Ända sedan inledningen i september 2020 har vi som jobbar i projektet endast träffats på distans. På samma sätt har alla våra egna arrangemang och de vi deltagit i genomförts: framför en skärm. Naturligtvis fungerar det – det måste det göra – men man mister många dimensioner. De riktiga människomötena. De spontana diskussioner som uppstår när man samlas kring angelägna ämnen. Nätverkandet i pauserna.

Med beaktande av allt det ovanstående har jag under hösten sett fram emot två konferenser som redan från början planerades äga rum ”på riktigt”: Hvordan møder du flygtninge med traumer som Dansk Flyktinghjälp skulle arrangera den 2 december i Köpenhamn och 22nd Nordic Conference for Professionals working with Traumatized Refugees i Helsingfors den 9-10 december, med THL, MIELI mfl bakom sig.

I de här tiderna ska man inte ta något för givet, men planerna höll ända in i mål för båda evenemangen. Försedda med covid-pass och munskydd fick vi alltså resa iväg till såväl Köpenhamn som Helsingfors. Eftersom två av projektets processer skulle presenteras, en på var konferens, deltog undertecknad med olika projektmedarbetare. Till Danmark åkte jag och processansvariga Anna Pensar-Kuivamäki för att presentera MindSpring och hur vi jobbar med metoden inom processen för föräldrasamverkan. Och i Helsingfors deltog jag tillsammans med processansvariga Carina Gräsbeck för att presentera processen kring barn och trauma och vad vi har på gång inom den.

Som ni redan förstått av rubrikerna var fokus detsamma under båda konferenserna: flyktingar med trauma, hur vi möter, bemöter och stöder dem. Många sakkunniga inom området hade bjudits in att tala och dela med sig av sin kunskap för att förhoppningsvis kunna bidra till att vi blir bättre på att se den enskilda människan, flyktingen, och hjälpa dem på rätt sätt. 

Gemensamt för många av de vi lyssnade in var hur man såg trust, förtroende, som centralt i processen. De personer som från svåra förhållanden kommer till ett nytt land för att där snabbt bli lagda i integrationsröret, behöver känna att de vågar ha förtroende för de människor som finns runt omkring dem. Det här kan synas som en förhållandevis enkel sak för oss finländare och nordbor som vuxit upp i ett samhälle där man ganska långt har ett nästan automatiskt förtroende för landets myndigheter. Vi vågar och kan tänka att dessa ser till vårt bästa. Men om man kommer från ett land där olika myndigheter tidigare tillfört mer skada än nytta, om uppfattningen är att de inte går att lita på, hur ska man då kunna eller våga förstå att det skulle vara annorlunda här? Det kan vara utmanande även om man inte har så att säga en diagnos såsom PTSD i bagaget, men om de upplevelser du varit med om varit så pass svåra att du inte längre kan fungera som människa – då blir det verkligt svårt.

Till Köpenhamn hade Dansk Flyktinghjälp bjudit in doktor Bruce Perry från The Child Trauma Academy (USA). Perry som deltog via länk uttryckte under sin föreläsning följande: ”All things that make you unically human, shuts down under stress”. Så allvarligt är det att allt det unikt mänskliga får stå tillbaka när kroppen under lång tid tvingats utstå svår stress. Och just då kommer vi in, med alla våra formulär och önskemål om hur dessa svårt pressade människor ska gå tillväga för att få tillträde till vårt land. Medan allt de själva kan fokusera på är det mest grundläggande som att andas och att lägga den ena foten framför den andra när de ska gå någonstans.

Perry är mannen bakom NMT – the Neurosequential Model med tillhörande terapi och för att vi skulle förstå den beskrev han hjärnan som en pyramid. I basen finns allt det som vi behöver för att kunna fungera: mat, värme, sömn, trygghet. Om vi inte har basen i skick, reglerad, kan vi inte aktivera hjärnans övriga fantastiska funktioner vilka han förklarade stegvis: från nämnda regulate till relate,  reason och reflect. När vi är trygga, varma etc, kan vi ta steget vidare till relationer och det är här förtroendet kommer in, det förtroende som krävs för att bygga en relation. Vi kan inte utgå från att en flykting känner förtroende för oss enbart grundat i den roll vi har för en viss organisation. Hen känner inte oss och vet inte att våra avsikter är ärligt menade. Den samma organisationen kan i hemlandet ha fungerat på ett helt motsatt sätt så att det som här står för trygghet där stod för hot. För att kunna bygga förtroende krävs dock tid och det ges tyvärr inte mycket av i integrationsprocessen. Som Perry sa: The way we are with them, not what we say to them, make people change. Vi behöver spendera tid med de människor vi önskar hjälpa och vägleda. Efter relate kommer reason, förmågan att resonera, tänka efter, ta emot information och slutligen reflect: överväga, reflektera över information och intryck, lägga in känslor i de val man gör. Vi måste engagera oss och arbeta oss fram genom de olika nivåerna.

Om Perry var det stora namnet i Köpenhamn kan det samma sägas om doktor och professor Geert Smid i Helsingfors. Smid är verksam vid ARQ Nationaal Psychotrauma Centrum, Diemen, Holland och är sakkunnig i ämnet traumatisk sorg som han menar är ett flerbottnat begrepp och ett tillstånd som vi behöver förhålla oss till på samma sätt som PTSD. Ett nytt begrepp för mig i det här sammanhanget var det han pratade om som ambigous loss. Den så att säga oavslutade, tvetydiga förlusten och sorgen.

En flykt kan pågå under många år under vilka mycket kan hända. Många kanske tvingas byta land vid flera tillfällen medan andra tillbringar mycket lång tid i olika ”provisoriska” flyktingläger. Peter Ventevogel från UNHCR, också han keynote i Helsingfors, talade om personer som tillbringat upp till 17 år i dessa läger. Den sorg som uppstår under dessa förhållanden kan vara en följd av många olika saker och händelser. Någon sörjer sitt land och det som var. Andra sörjer kanske familjemedlemmar som dött medan andra inte ens vet om deras älskade längre är i livet och var de i så fall finns. Allt detta är det som professionell viktigt att vara uppmärksam så att man kan ta det i beaktande och stöda på rätt sätt. Men vad är då ”rätt sätt”? Som Smid sa gällande den oavslutade sorgen kunde man kanske tänka att det mest barmhärtiga vore att hjälpa individen att dra streck, något som det dock visat sig inte är rätt väg att gå. Sorgen blir starkare om den påtvingas ett avslut.

Samtidigt som konferensen i Helsingfors ägde rum pågick en foto-utställning i lokalerna med Mosi Herats bilder. Jag fäste mig vid speciellt en av bilderna som också hade text till, en personlig berättelse om en ung man – pojke – som skilts från sin familj. Som ung tvingades han ta sig från Syrien till Turkiet med sin mamma. Mamman blev kvar i Turkiet och han fortsatte ensam över Medelhavet med hopp om att han skulle få asyl någonstans och att familjen skulle kunna återförenas. Idag är han ensam i okänt land, har tak över huvudet och studieplats, dvs på sätt och vis bra. Ändå, tänker han ständigt på sin familj och saknar dem. Hjälper stöd i sådana fall? Terapi? Eller borde vi helt enkelt göra vårt bästa för att se till att människor får vara med dem de älskar.

”Minä toivon, että näkisin oman perheeni.
Täällä kaikki menee hyvin.
Minulla on opiskelupaikka ja erilaisia kavereita, eri maista.
Ajattelen aina perhettäni,
Minulla on tosi ikävä heitä.
Voinko nähdä enää koskaan perhettäni?”

Visste ni att under 2020 var ca 80 miljoner människor tvingade att lämna sitt hemland? Åttio miljoner.

---