Har ni någon gång tänkt på hur långt man blir buren av att få samlas kring något som man anser viktigt? Samlas till stunder då man får lyssna in varandras erfarenheter och kunskap. När man får fråga upp sådant som man undrar över och diskutera med likasinnade. Kort sagt, samlas till tillfällen där man ända in i märgen känner att vi vill samma saker. Och att om vi jobbar tillsammans och mot samma mål har vi faktiskt möjligheten att göra skillnad.

Fortsättningsvis tänker jag att sådana tillfällen gör sig bäst live. Vi behöver få se varandras ansikten utan skärm mellan. Vi behöver också kunna ställa våra frågor direkt, utan att behöva fundera på om man kan eller våga skriva detta i någon form av chattfunktion. Men, även om det att få samlas i fysiska rum är svårt att slå, kommer vi ibland bra nära under de virtuella evenemang som vi under de senaste åren har behövt gå över till.

Ett av dessa evenemang var projektets andra konferens som arrangerades via Teams för exakt en vecka sedan: Alone we can do so little – together we can do so much. En konferens under vilken vi ville förmedla just detta: vi behöver varandra för att bli bättre. På integration. På verklig inkludering.

Under förmiddagen fick vi lyssna in tre talare som alla bjudits in för sitt speciella budskap. Medianom-studerande Raghad Mshaweh inledde dagen med sina personliga erfarenheter av att komma till Finland och den dröm om utbildning som hon så länge haft och nu håller på och förverkliga. Främst tack vara hennes egen styrka, målmedvetenhet och positivism. Raghad hade passande nog valt rubriken Usko itseäsi och jag tänker att vi var många som berördes av hennes historia och därmed en insikt om att det finns brister i utbildningssystemet och hur vi bemöter dessa ambitiösa ungdomar. Brister som behöver rättas till.

Som andra talare hade projektet bjudit in Sonja Sahla, sjukskötare tidigare verksam inom projektet PALOMA2, Sonja berättade om tre verktyg som utvecklats inom projektet och som professionella kan använda sig av i sitt arbete för att stöda nyanländas mentala hälsa, såväl barnfamiljer som enskilda personer. Hennes taltur kom mycket väl in i och med att mental hälsa delvis lyftes upp i Raghads pass då en av deltagarna frågade vilket stöd Raghad fått under de år då hon försökt uppmärksamma omgivningen på att hon både vågar och vill sikta högre. Det svar hon gav visade att hon fått mycket stöd av sina föräldrar men dessvärre inte av så att säga systemet, samhället.

Avslutningsvis delade professor Magnus Dahlstedt med sig om sina forskningserfarenheter kring föräldrar som villkorad resurs. Det vill säga att ja, föräldrarna bjuds in till skolan som resurs – men ofta enbart om de anses uppfylla samhällets (det svenska i det här fallet) normer och syn på vad föräldraskap är. Magnus lyfte också fram tanken om att vi ännu för ett antal år sedan vågade se samhällets brister när enskilda individer föll ur. Då kunde man erkänna att det någonstans gått fel i de strukturer som ska stötta individen, medan man idag ofta ser ansvaret som mycket individuellt: du har inte gjort tillräckligt. Du är inte tillräckligt bra.

Under förmiddagen guidades vi kunnigt, engagerat och empatiskt vidare av Ann-Jolin Grüne från Finlands flyktinghjälp som smidigt hanterade de tre språk som användes under konferensen: svenska, finska och delvis engelska.

Efter lunch gick vi så över till dagens för projektets del, experimentella sektion: en virtuell mässa genom plattformen Thinglink. Olika organisationer/projekt hade bjudits in för att berätta om sina verksamheter: från Helsingfors stad berättade man om Buddyschool – äldre elever stöttar yngre i skolarbetet – medan Flyktinghjälpen i två olika showcase (mässmontrar) berättade om Flyktingens väg till kommunen samt Kamratstöd & VeTo. I de andra showcasen kunde man lyssna in Granimodellen som utvecklats för att alla barn ska kunna testa på en hobby, Läksykummitoiminta (från MLL) utvecklat för läxstöd samt PALOMA-osaamiskeskus som förmedlar kunskap och stöd till professionella i deras arbete kring mental hälsa. Showcasen upprepades fyra gånger och deltagarna hade alla möjlighet att fritt välja såväl showcase som i vilken ordning man besökte dem. Fyra montrar hann man besöka under eftermiddagen.

En stor eloge ska ges till vårt tekniska stöd Rolle Träskelin som fanns bakom de tekniska lösningar som möjliggjorde detta! Projektet vill också tacka alla talare och alla medverkande i de olika showcasen och sist men absolut inte minst – deltagarna: stort tack till er! Härifrån känns det bra att fortsätta.

Text: projektledare Linda Ahlbäck

(P.S. Kom ihåg: ännu finns det möjlighet att aktivt komma med i projektets processarbete där vi jobbar med: systemiska orättvisor; traumatiserade barn och föräldrasamverkan.)