I december 2018 mötte projektet första gången Alemanji Aminkeng Atabong. Vi hade bjudit in honom till en av våra konferenser som behandlade Rasism, inkludering och förebyggande perspektiv och metoder i skolan. Tillsammans med andra inbjudna forskare och sakkunniga gav han sin syn på vad vi i Finland behöver tänka på för att inte bara minska riskerna för utestängning av nyanlända utan också öka möjligheterna till inkludering. I det här arbetet lyfte Alemanji fram kring vikten av antirasistisk fostran, vilket han gjorde på ett så tankeväckande och gott sätt att vi senare även bjöd in honom till projektets avslutningskonferens: The Multicultural Helsinki Region 2040. En konferens under vilken vi tillsammans blickade fram mot ett Helsingfors 2040 som en blomstrande, spännande region där alla känner sig trygga och mångfald både ses och uppskattas som en styrka.
Alemanji disputerade år 2016 med sin avhandling Is there such a thing …? a study of antiracism education in Finland och är nu knuten till såväl Svenska social och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet som Åbo Akademi. I nuläget undervisar han samtidigt som han utvecklar och forskar vidare kring samma tema: den antirasistiska pedagogiken/fostran och hur man formar en skola där det är självklart att elever har olika etnicitet, bakgrund och hudfärg.
Vad menas då med antirasistisk fostran? Vad är det för skillnad mellan mångkulturell sådan och antirasistisk, eller finns det någon skillnad? I en artikel i Scandinavian Journal of Educational Research (2018) menar Alemanji och hans kollega Mafi att det finns en stor skillnad. När vi använder begreppet mångkultur betonas vår grundläggande mänsklighet, att vi ”alla är människor”. Vi tar inte i beaktande eller uppskattar våra olikheter utan poängterar hellre likheterna och formar samhället utgående från det. När vi istället pratar antirasism lyfter man fram tanken om att hela nationsbygget de facto äger rum utgående från majoritetens tankar och behov. De som inte hör till majoriteten får hänga med av majoritetens så att säga goda vilja. När man i mångkultur alltså tänker att det man inte pratar om finns inte, gör man tvärtom när det kommer till antirasism: man lyfter fram att vi alla är olika och kan därmed i förlängningen även konstatera att rasism existerar. En rasism som alltför ofta finns inbäddad i våra strukturer. Alemanji och många med honom menar att om vi inte förstår eller vågar erkänna detta, kan vi heller inte arbeta för en förändring.
I avhandlingen undersökte Alemanji antirasistisk fostran i Finland. Han ville se vad den innebär på ett begreppsligt, metodologiskt och praktiskt plan för att sedan undersöka vad man kunde vinna genom ett möjligt och tydligare strategiskifte till en sådan. I arbetet han gjort och gör är frågan om rasism och hur man definierar samt erkänner denna central, därför reder han inledningsvis ut begreppet för att sedan närmare betrakta rasism i Finland genom fyra så att säga ”linser”.
- Finländsk exceptionalism i betydelsen att man tänker att Finland är undantaget från resten av världen, här finns inte rasism.
- Teorier kring koloniala maktstrukturer, det vill säga tanken om att den som koloniserar har makten. I det här fallet är det då finländarna som har makten att definiera vems värderingar samt vad och vems kunskap som räknas.
- Vithetsteorier, där vit hy ses som normen. Teorierna om vithet går dock utöver hudfärg. Alemanji refererar exempelvis till Mignolo (2009): Whiteness does not only refer to skin colour but embodies the philosophy and “culture” of the “West”, which is constructed consciously or unconsciously as dominant and as opposed to all other ideologies and cultures.
- Förnekande av rasism. Rasismen förändras över tid, att säga att den inte finns är inte korrekt, men den är kanske inte längre högljudd och utåtagerande utan gömmer sig ofta i strukturerna.
Dessa fyra sammantaget bildar enligt Alemanji den speciella typ av rasism som kan observeras i Finland: “… coloniality of power, Finnish exceptionalism, whiteness theory and denial work hand in hand. All of them work for each other, supplementing and grounding each other to produce the specific character of racism in Finland. Exceptionalism creates and sustains the idea that one category (white – whiteness) is superior, on the basis of which coloniality of power is grounded or justified and racism is also denied.
Den korta definitionen av rasism lyder enligt Alemanji ”diskriminering baserad på hudfärg” men han menar också att det inte finns någon heltäckande definition. Rasism finns i lagstiftning, strategier och strukturer, övertygelser och handlingar.
Om vi går direkt på kärnan borde vi alltså inledningsvis våga erkänna att vi har problem och därefter göra vad vi kan för att motverka dessa. Det låter kanske inte så komplicerat men i avhandlingens slutord berör Alemanji det faktum att det i Finland finns ett visst motstånd mot att prata om och lyfta dessa frågor. Igen, det som inte syns finns inte. Och det som inte finns kan man inte påverka. Vi finländare tar ofta frågan om rasism väldigt personligt och ser det som en anklagelse mot oss själva. Istället för att se på vad vi tillsammans, som samhälle, kan göra.
För att återgå till skillnaden mellan mångkulturell och antirasistisk fostran ser Alemanji den första som speciellt ägnad för ett slutresultat där immigranterna integreras i det finländska samhället. Medan den senare är utformad och tillägnad att identifiera och eliminera rasism genom att utmana policyn, strukturer och attityder samt att agera för racial equity, jämlikhet Något som görs genom att undersöka och omfördela makten mellan rasifierade (ofta minoritetsgrupper som immigranter) och icke-rasifierade majoriteter. Antirasistisk fostran borde därför inte införas enbart i formell undervisning utan även i den informella
Vill ni läsa mer om Alemanjis forskning? Här nedanför finns några länkar.
- Antiracism Education? A Study of an Antiracism Workshop in Finland. Scandinavian Journal of Educational Research, Vol 62, 2018 Issue 2
Nästa vecka presenteras Disa Bergnehr och hennes forskning!
/ Linda Ahlbäck
