PROJEKT STIG IN! ASTU SISÄÄN! COME IN! 2017-2020 – EN ÖVERSIKT

Publicerad den 28 januari 2020 av Linda Ahlbäck och Robert Runeberg

PROJEKTET STIG IN! ASTU SISÄÄN! COME IN! inleddes med ett löfte till finansiären Asyl-, migrations- och integrationsfonden, AMIF, att vi skulle arrangera tjugo tvådagarskonferenser kring temat integration runt om i Finland. Vi skulle fokusera på utsatta grupper flyktingar och till varje konferens skulle vi föra in forskning och expertis från utlandet. Från länder som hade och har en längre erfarenhet av integration, länder som kommit så pass långt i sitt integrationsarbete att de hunnit se vad som är avgörande för att skapa en verklig inkludering.

Sett så här i efterhand var det ett ambitiöst och utmanande löfte, eftersom vi på inget sätt då kunde veta vad konferenserna skulle handla om eller vad de skulle innehålla. Vi som jobbar i och med projektet har dock under de senaste tre åren lärt oss mer och hela tiden upptäckt nya synvinklar, nya teman som behöver belysas.

En av de första större insikterna som gjordes var att integration kan ske i princip var som helst så länge främst viljan, men även förutsättningarna, är de rätta. Inför planeringen av våra konferenser hade projektet möjlighet att resa till Sverige och Åre kommun där man tidigare tagit emot kvotflyktingar. Flyktingar av vilka de flesta hade lämnat kommunen efter några år. Eftersom kommunen behövde och behöver nya invånare ville man göra om och göra rätt och analyserade vad som skulle krävas för att man skulle få behålla de nya invånarna. Det man kom fram till var att även om tak över huvudet är viktigt är det inte nog. Vi människor behöver ett sammanhang där vi kan känna mening. Vi behöver möjlighet att försörja oss själva och vi behöver nätverk. Efter att man konstaterat detta gjorde man ett aktivt val att se de nyanlända som en resurs och inte ett socialt problem och bytte samtidigt namn från ”integrationsservice” inhyst under socialnämnden till den nya ”inflyttarservice” som blev samhällsbyggnadsnämndens ansvarsområde. Hela bygden engagerade sig, allt från företag till föreningar och kommunen. Alla under samma devis: Samtidigt som vi kan hjälpa andra hjälper vi också oss själva. Ett engagemang som resulterat i att idag stannar 90 % av de nyanlända kvar i Åre.

Eftersom vi inom projektet såg vikten av de erfarenheter som man gjort i Åre och ville sprida dem i våra nätverk, engagerade vi representanter för kommunen till den konferens som arrangerades i Nagu i maj 2018: Vad kan vi lära av varandra? – Goda modeller för integrering av nyanlända. Tillsammans med Åre bjöd vi in Anders Sandvik från Vinje kommun i Norge, Mona Hemmer med kollegor som utvecklat och arbetat med Nagumodellen, Karin Ljung från Raseborgs stad och Lilian Ivars, integrationskoordinator i Närpes stad. Alla kommuner hade utvecklat sina egna integrationsprocesser och metoder i vilka de lagt fokus på olika områden. Något som under dagarna resulterade i goda erfarenhetsutbyten mellan alla medverkande och deltagare.

Många av konferenserna som arrangerats har handlat om traumatiserade flyktingar. Den tjugotreåriga överlevaren Omar Alshogre kom till Norrvalla i Vörå och berättade om sina tre år i fängelse i Syrien. Omar kom med många påståenden som förvånade åhörarna. Han sade att det bästa som hänt honom var att han blev fängslad som sjuttonåring. Varför var det bra? Jo, för att alla andra pojkar och män i hans släkt blev dödade medan han var i fängelse. Han undkom döden genom att sitta i fängelse. Det bästa i fängelset var tortyren. Varför? Jo det var enda gången i dygnet han fick röra på sig. Elchocker och piskslag höll hans kropp frisk. Han delade cell med 170 andra fångar och det var så trångt att man fick stå packade med axlarna mot varandra medan en del fångar kunde ligga på golvet och sova. Han berättade om daglig tortyr, om svält och om hur medfångarna runt honom dog. På något fantastiskt sätt har han lyckats leva vidare utan att utveckla allvarliga posttraumatiska stress symptom. Men visst är flyktingar som upplevt fasor sköra människor!

Traumapsykologen Frida Johansson Metso har föreläst under fyra konferenser om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Hon har fokuserat på ensamkommande flyktingbarn och på åldrande flyktingar. Bland barnen och ungdomarna som kom till Sverige och Finland 2015-2016 är det många som utvecklat allvarlig psykisk ohälsa. Men enligt Frida går orsaken inte bara att finna i traumatiserande upplevelser i hemlandet eller under flykten, utan väldigt många insjuknar på grund av hur de bemötts och bemöts vid slutdestinationen. Den oändliga väntan på asylbeslut, avslag på asylansökan och sysslolösheten är de facto orsaker till alltför många självmord i Sverige och Finland. Ett annat tema som många av konferenserna fokuserat på är segregation och systemiska orättvisor. Det är fel i systemen om skolorna utgår från att alla elevers föräldrar kan hjälpa sina barn med läxor, det är fel om det många gånger är svårare att få jobb om ditt efternamn är utländskt och det är ett fel i systemet om småbarn med invandrarbakgrund och ett annat modersmål går i daghem med enbart andra invandrarbarn. Medan det några kilometer borta finns ett daghem med enbart finländska barn. Det är segregation vilket alla förlorar på. För att råda bot på alla systemiska orättvisor måste de som bär ansvar besluta att systematiskt, steg för steg arbeta bort dessa. Forskaren Alemanji Aminkeng Atabong talade om den antirasistiska pedagogiken som han forskar kring och utvecklar. En pedagogik och en skola där det är självklart att elever har olika etnicitet, bakgrund och hudfärg.

Under projektets första konferens talade professor Charles Husband om professionalism. En professionell tjänsteman, lärare, sjukskötare förstår att systemet måste anpassa sig till den som möts. Att vara professionell är att inse att alla inte skall bemötas lika. En finsk läkare är naturligtvis välinsatt i våra finska folksjukdomar men om patienten är somalier behöver en skicklig läkare kunna tänka utanför sin grundutbildning. If you want to treat me equally, you may have to be prepared to treat me differently Charles Husband I Helsingfors den 22 maj 2017.

Vi har under flera konferenser lyft upp invandrarkvinnors inkludering i samhället. Nordens första kvinnliga Imam, Sherin Khankan, berättade i en sal fylld av muslimska kvinnor om hur Islamiska rättsprinciper stöder islamsk feminism och emancipation. Women are the future of Islam, var rubriken och temat för hennes föreläsning. Hon pratade om en framtid med jämlikhet mellan könen, även om det enligt henne egentligen inte handlar om kön, utan om att vara människa. Att hon själv blev imam handlar heller inte om någon reform eller något nytt och kontroversiellt, utan hon menade att hon och hennes medsystrar går tillbaka till rötterna. Words matter. Translation matter. Interpretation matter. Enligt Khankan finns allt det hon pratade om nedskrivet i Koranen och i olika profeters texter. Allt är ord som översatts och tolkats av någon. Några veckor senare samlade vi studievägledare från hela landet till en konferens om hur studievägledningen borde möta och stöda invandrarflickor. På konferensen mindes fyra unga muslimska kvinnor hur de bemötts i skolan och vilka råd de hade fått när det var dags att studera vidare. Alla hade fått rådet att söka sig till vården och bli närvårdare.

Under en annan konferens i Åbo berättade docenten i socialt arbete vid Linköpings universitet Sabine Gruber om svenska försök med tolkpraktiker och kulturtolksdoulor som stöd för invandrarkvinnor i mödravården i Sverige. Än en gång blev konklusionen att likvärdighet innebär att bemöta mödrarna med invandrarbakgrund annorlunda. Vi behöver möte dem på deras villkor. Flera konferenser har fokuserat på barn och unga. Skall nyanlända barn inleda sin skolgång i Finland i en finländsk klass med språkstöd eller skall barnen först gå en förberedande klass där de lär sig skolans språk? Här har forskningen inget klart svar. Det förefaller vara så att olika barn har olika behov. Det som är bäst för ett barn är nödvändigtvis inte det rätta för ett annat.

Madelene Johansson Projektledare för Nyanländas lärande Region Gotland berättade om hur man på Gotland ordnat skolgången för nyanlända barn och unga. Gotland hade mycket få invandrarbarn före år 2015 men år 2016 hade grundskolorna och gymnasierna tagit emot 500 flyktingbarn. Utmaningen var följaktligen stor när inkluderingen i skolorna skulle förberedas och genomföras. Personalen i skolorna var oroliga och saknade kompetens rörande, språk och kunskapsutvecklande arbetssätt. Men genom stora satsningar på kompetensutveckling och genom grundandet av Lotsen, en mottagnings- och kartläggningsskola för alla nyanlända med annat modersmål än svenska i åldern 6 – 20 år, klarade man av flyktingströmmen.

Professor Mats Trondman, Linnéuniversitetet presenterade erfarenheter och modern forskning rörande inkludering av barn och ungdomar. Hans erfarenhet är stor och började för drygt 40 år sedan med inkluderingsprojekt rörande finska barn och ungdomar i Sverige. Han berättade om hur många invandrarbarn känner sig dumma i den svenska skolan eftersom de inte förstår undervisningen lika bra som de svenska eleverna. Därför är det viktigt att lärarna lär sig använda ett tydligt språk och att de förklarar alla mer komplicerade begrepp på enkel svenska. Mats talade om att fatta så man fattar att man kan fatta.

Under år 2015 anlände 35 369 ensamkommande barn till Sverige för att söka asyl. Till Finland kom samma år 3024 ensamkommande barn. Då liksom nu gällde det för skolor och för hela samhället att snabbt anpassa verksamheter så att de nyanlända barnen blev inkluderade i samhället. Men det var inte bara samhället som måste organiseras, också de nyanlända barnen och ungdomarna förstod själva att de behövde vara organiserade.

Två flyktingungdomar, Omid Mahmoudi i Malmö och Fatemeh Khavari i Stockholm har varit frontfigurer för barnens organisationer. Omid som grundade ”De ensamkommandes förbund” har deltagit i två av projektets konferenser och Fatemeh som grundade ”Ung i Sverige” i en. Båda två har förutom att träffa konferensdeltagare också träffat flyktingungdomar i Sibbo, Helsingfors, Grankulla och Vörå. De har bidragit till att de ensamkommande barnen och ungdomarna i Finland nu har startat egna organisationer. Fatemeh Khavari träffade under en sommareftermiddag ett fyrtiotal flyktingungdomar i Helsingfors universitet. När universitetet stängdes fortsatte mötet på en gräsmatta i Esplanaden och höll där på till sent på natten. Senare har en av de nygrundade organisationerna, Vaikuttajatiimi SPR Yksin tulleet, hållit kontakt med Fatemeh, besökt henne i Stockholm och bjudit tillbaka henne som frågeställare i en debatt inför riksdagsvalet 2019.

Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! går mot sitt slut men nya infallsvinklar, nya erfarenheter och ny forskning kring integration och inkludering föds hela tiden. Under projektet har vi haft utomordentlig hjälp av Nordens välfärdscenter i Stockholm som på en nordisk nivå också ordnar konferenser kring integration. Nordens välfärdscenter är inget projekt vilket gör att deras verksamhet är kontinuerlig. Projektet Stig in! Astu sisään! Come in! kommer också att leva vidare genom vår portal https://stiginastusisaan.com/ där vi samlat filmer och material från alla våra tjugo konferenser.

Leave a Reply

%d bloggers like this:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close