Publicerad den 25 mars 2019 av Robert Runeberg
Kan man förstå hur det är att bli utsatt för tortyr? På något sätt är svaret ja efter konferensen ”Att förstå trauma och resiliens bland vuxna flyktingar” på Norvalla den 7-8 mars.
Konferensen lärde mig så mycket, dels fick jag veta om läget i Kongo-Kinshasa och Afghanistan och den historia som lett till dagens mycket brutala läge.
Av alla flyktingar som kommer till Norden har ungefär en tredjedel utsatts för tortyr. Nästa alla tortyroffer (90 % om jag minns rätt) kommer att utveckla posttraumatisk stress vilket är ett akut sjukdomstillstånd. Minnena från tortyren kommer tillbaka när som helst och vara som helst och för en liten stund är den tortyrskadade tillbaka i fängelset. Den som upplevt tortyr eller andra traumatiserande händelser som våldtäkt eller krig försöker på alla sätt förtränga minnena men minnena kommer tillbaka desto kraftigare i t.ex. återkommande mardrömmar.
Omar Alshogre överlevde tre års tortyr i ett fängelse för politiska fångar i Syrien. Han var bara ett barn när han först gången torterades i ett fängelse. Innan han fyllt sjutton hade han sex gånger suttit i fängelse och som sjuttonåring blev han placerad i ett fängelse för vuxna politiska fångar.
Han delade en trång cell med hundranittio andra fångar, torterades fyra timmar om dagen och närmade sig döden då han oväntat blev utsläppt som 20 åring. Då vägde han 34 kg, hade tuberkulos och skickades till Karolinska för vård.
Konferensen handlade inte bara om tortyr och posttraumatisk stress, utan också om vård och resiliens. Resiliens betyder ordagrant förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar.
Omar har bearbetat sina upplevelser själv. Han reser land och rike kring och berättar. När han varit i Norrvalla, Vörå fortsatte han till Washington, USA och talade där med ledamöter i kongressen, intervjuades av CNN och uppträdde som talare på olika universitet.
Frida Johansson Metso, traumapsykolog, Stockholmspsykiatrins kompetensutvecklingsprogram Flykt, exil och trauma berättade att dom flesta eller alla som upplevt tortyr borde få adekvat terapi. Den goda nyheten är att terapin hela tiden utvecklas och de flesta som fått terapi blir nästan helt återställda och de som inte blir friska kan i alla fall leva ett bättre liv efter terapin.
Men det är här vi som jobbar med flyktingar måste bli bättre. Många flyktingar vill förtränga det de utsatts för eller kanske skäms. Och vi som träffar dem har vårt att ställa dom rätta frågorna. Vi måste försöka hitta tortyroffren och se till att de får den terapi de absolut behöver. Vi måste våga ställa frågorna.
Jag frågade Omar om hans medfångar skulle kunna erkänna för mig att de utsatts för tortyr och Omar sade ”många skulle inte vilja tala om det för sig, för du förstår ju ändå inte riktigt, men för mig som varit ett offer skulle dom nog berätta”.
