Publicerad den 3 september 2018 av Elin Nyman, Hanna Tuovinen, Erica Sundelin och Fatima Bouktouf

När vi, du och jag, tänker på inkludering i ett vardagligt sammanhang utgår vi många gånger ifrån vårt eget perspektiv och vår egen positionering i samhället, det vill säga som vita finländare som aldrig varit med om krig eller erfarenheten att måsta fly från sitt eget hemland. Vi tror kanske att vi inkluderar alla, även invandrare, i vårt samhälle och i våra liv. Men gör vi det egentligen?

Under konferensen fick vi möjlighet att diskutera med några muslimska kvinnor. På pausen tog vi chansen att tala på ett lite djupare plan med en av kvinnorna. En av dem berättade om sin bakgrund, om var hur hon hade kommit till Finland och var hon bodde just nu. Det som ändå mest väckte känslor hos oss var det hon sa om att hon önskar att finländarna skulle inkludera invandrarna mer, att hon skulle bli glad om någon kom fram och ville lära känna henne, till exempel på metron. Finländare är ju inte precis kända för att tala mycket, och speciellt inte med folk de inte känner, så för en finländare som inte är van att tala med vem som helst närsomhelst, kan det kännas långsökt att öppna munnen i morgonrusningen på bussen och börja small-talka med personen som sitter mitt emot, vi förstår väl kvinnans resonemang.En annan aha-upplevelse kom då en av de andra kvinnorna berättade om en situation då hon skulle besöka tandläkaren och diskussionen var ungefär:

Tandläkare: du talar så bra finska!
Kvinnan: Tack, jag är född i Lahtis.
Tandläkare: Men du talar så bra finska!
Kvinnan: Tack, jag är född i Lahtis.

Kvinnan berättade att sådana situationer kan kännas jobbiga, och att det sätter spår i en människa som hela tiden blir tilltalad på engelska även om hennes modersmål är finska.

Bilden illustrerar integration jämfört med inklusion. Integration visas här som att man tar med personer, men de är ändå två olika cirklar. I inklusion är alla inom samma cirkel, alla är på samma nivå och allas åsikter beaktas och respekteras.

Under konferensen höll imamen Abbas Bahmanpour en presentation kring temat “Hur kan islam och Koranen hjälpa kvinnor att förverkliga sina drömmar?”. Många har en väldigt negativ uppfattning om Koranens syn på kvinnor och därför är det högst relevant att diskutera kring detta tema. Abbas inledde sin presentation genom att lyfta fram vilken ställning kvinnorna i den arabiska kulturen hade det innan islam kom in i samhället. De hade bl.a. inte rätt att välja sina män, männen hade fullständig rätt att göra vad de ville och kvinnorna fungerade som handelsvaror för männen. Kvinnorna hade därmed inga egentliga rättigheter. När islam däremot kom in i bilden blev de lättare, eftersom kvinnan på detta sätt fick en annan ställning och många fler rättigheter. Mycket av den negativa synen på kvinnor har alltså mer med kultur, än Koranen i sig att göra, något som Abbas även påpekade. Koranens läror och människors tillämpningar är alltså två skilda saker.

Imamen Abbas nämnde med jämna mellanrum under sin presentation att Koranen inte begränsar kvinnor då män och kvinnor står jämlika inför Allah. Då en muslim – sunni eller shia – tolkar Koranen ska tolkningen stödjas av Koranen, personen ska motivera sin tolkning med material som finns i Koranen och om det inte är möjligt är denna tolkning bara den personens egna åsikt. Han menar alltså att det är kulturen och andra traditioner som eventuellt begränsar kvinnor och då någon hänvisar till Koranen för att bevisa att kvinnor inte har samma möjligheter som män, är det endast en åsikt.

Något som Abbas diskuterade en stund kring var även om användandet av Hijab kan ses som en frihet eller ett tvång. Detta är en mycket diskuterad fråga i dagens samhälle, som många har åsikter om. Det togs bl.a. upp att genom användandet försvinner en del av den stora pressen som sätts på dagens kvinnor att de alltid måste vara vackra inför andra män. Det nämndes dock också vilka problem som kan vara förknippade med Hijab-användandet. I vissa branscher kan det nämligen bli problematiskt att använda hijab, vilket leder till att integrationsperspektivet åter måste beaktas på ett speciellt sätt. Hur lyckas man integrera/inkludera dessa kvinnor på bästa sätt utan att användandet av hijab blir ett problem?

Imamen Abbas från den shiamuslimska församlingen Resalat islamilainen yhdyskunta

Sista delen av konferensen bestod av en paneldiskussion. Panelen leddes av Sara Salmani, i panelen deltog även tre andra muslimska kvinnor. Många intressanta frågor ställdes under diskussionen. Vi vill lyfta fram två exempel som vi fann mest gripande. Shugri Mohamed berättade om en resa hon gjorde till Kenya för något år sedan där hon träffade andra jämnåriga muslimska kvinnor. Kvinnorna var redan gifta och undrade varför Shugris pappa inte redan gift bort henne. Hon hade aldrig känt sig mer finsk än hon gjorde när hon talade med dessa kvinnor fast hon i Finland upplever sig väldigt “utländsk” och annorlunda. Hon känner sig alltså inte riktigt hemma någonstans. Shugri tog även upp problemet med att muslimska kvinnor inte har så lätt med att skaffa ett jobb. Hon berättade att hon i 13-års ålder ville ha ett sommarjobb med hennes studiehandledare ansåg att hon var för ung för att sommarjobba. Shugri bestämde sig ändå för att söka ett jobb. Hon skrev ett brev till arbetsgivaren där hon motiverade varför hon var mer passande för jobbet än en 17-åring och fick jobbet. Det finns fördomar om att muslimska kvinnor inte kan/vill skaffas sig en karriär vilket förstås är falskt.

Zahra Alimy, Sara Salmani, Shugri Mohamed och Zahra Rassouli

Då Shugri berättade att hon inte riktigt känner sig hemma någonstans, började vi ifrågasätta varför det satsas mer på integration, då inkludering skulle kunna få invandrare att känna sig mer hemmastadda?