Publicerad den 11 maj, 2018 av Robert Runeberg

Jag har under den senaste veckan deltagit i två intressanta seminarier. Det första ordnades av Nordisk kulturkontakt på yttrandefrihetens dag den 3 maj och behandlande bl.a. vad man kan göra för att få bukt på hatskriverier. Det andra  var ett Kick-off seminarium för ett projekt finansierat av Konestiftelsen vars mål är att hitta, utveckla och testa metoder för att minska polariseringen mellan befolkningsgrupper genom dialog och förlikning.

På seminariet på Nordisk kulturkontakt berättade riksdagsledamot Pekka Haavisto om hatskriveriets historia. Haavisto berättade om hatiska personangrepp i tidningspressen t.ex. i Suomen kuvalehti året innan vårt inbördeskrig bröt ut och om att samma slags hat sprids i pressen runt om i världen inför varje inbördeskrig. Själv har han sett det i Afrika och på Balkan där han arbetat för FN i olika fredsrelaterade uppdrag.  Frågan som blev hängande i luften är om ett starkare ingripande mot hatskriverier kan förhindra uppkomsten av väpnade konflikter. Själv lutar jag mot att svaret är nej, att hatskriverierna bara är ett symptom liksom snuva är ett symptom på förkylning. Men att snyta sig stoppar inte förkylningen.

Följande talare Özlem Cekic har ett annat botemedel mot det som hatskriverierna är ett symptom på. Hennes botemedel är dialog.  Cekic är dansk/kurdiska politiker och författarinna. Cekic har under alla år som parlamentariker drunknat i en flod av hat post.  Hon berättade att hon i början bara slängde breven men att hon blev uppmanad att spara dom som bevis eller spår om hon skulle bli mördad.

Hennes pärm med olästa hatbrev blev allt större och en dag beslöt hon sig att försöka få träffa alla skribenterna i tur och ordning. Hon började läsa breven och ringde upp en av skribenterna som kallat henne hårig apa. Cekic frågade om hon fick komma på morgonkaffe till skribenten/näthataren och det fick hon. Nästa morgon tog hon med sig goda smörgåsar (”svårt att vara elak och äta gott på en gång”) och fick komma in. De talade ett par timmar och Cekic såg noga till att hon inte talade om mannen eller sina fördomar och mannen utan hon talade om sig själv och hon såg också till att mannen inte talade om henne. Samtalet var så lyckat att nu har Cekic på samma sätt besökt en massa av hatbrevens författare. Dialogen mellan henne och hennes hatare har varit fruktsamt och hon upplever att hennes fördomar mot rasister och rasisternas fördomar och hat har minskat. Här ett klipp från en BBC dokumentär om Cekics dialogiska metod: https://www.youtube.com/watch?v=XHLzECN2K20

Kick-off seminariet på Ständerhuset var ett stort arrangemang med över 100 deltagare och influgna talare från Holland och USA. Inspirerad av Özlem Cekic hoppades jag få lära mig mer om dialogen som verktyg för att minska rasismen i Finland.

Åter fungerade inbördeskriget och allt hat och misslyckade fredsförhandlingar som avskräckande exempel. Vi fick lära oss att alla fredsaktivister under inbördeskriget bespottades och fick höra hatsånger från tiden före, under och efter inbördeskriget uppförda av Paleface.

Sedan presenterade konsulten Bart Brandsma sin lära om polarisering. https://www.polarisatie.nl/eng-home/what-is-polarisation/

Brandsma tänker sig att det finns två poler som är i konflikt med varandra. Båda polerna har starka ledare eller talrör och runt ledarna samlas stora grupper medlemmar, medlöpare som delar talrörets ideologi.

Så här vill han beskriva också de främlingsfientligas relation till invandrare, men resonemanget haltar eftersom det inte finns en motpol när det gäller främlingsfientlighet och rasism. Det finns bara en mottagare. På samma sätt är mobbning sällan polariserat, det råder ingen konflikt eller finns inte två motpoler mellan dem som hatar och förföljer sexuella minoriteter och t.ex. homosexuella. Det finns bara utövare och offer.

Utanför polerna (polen) finns en stor grupp människor som inte vill ta ställning av olika skäl. De kanske inte bryr sig eller så är deras profession, t.ex. lärare, advokat sådan att de inte kan ta ställning om de vill klara av sitt yrke. President Sauli Niinistö har kallat denna grupp ”tolkun ihmiset” (förnuftiga människor?)

För att lugna ner hatet som rasistpolen sprider anser Brandsma att man inte skall gå i dialog med polens talpersoner eller medlöpare utan med gruppen som inte tagit ställning. Kanske har han rätt. Det är svårt att genom dialog få en xenofob att ändra sig. Men var det inte just det Özlem Cekic gjorde?

Seminariets sista talare konsulten Bob Stains från USA försökte genom olika små övningar lära oss hur en fruktsam dialog mellan två motpoler kan föras. Hur viktigt det är med förberedelser, med spelregler och med öppna uttalade mål. Han hade ordnat dialoger för bland annat abortmotståndare och personal på abortkliniker. Målet med dialogerna var främst att nå någon form av vapenvila.

Efter seminariet känner jag mig lite sorglig. Bilden av att det finns två stora ytterpoler i konflikt med varandra i Finland där den ena sprider hat mot olika människogrupper och den andra säger ”älska din näste”(blomsterhattar) är så utbredd att stora påkostade seminarier utgår från denna helt falska bild. Målet att få vapenvila mellan rasister och icke rasister genom dialog och eftergifter får mig att tänka på Neville Chamberlain.

Innan inbördeskriget spreds hatet i både den vita och röda pressen och båda sidorna gjorde sig skyldiga till ärekränkning och lögner om den andra sidan. Men den rasistiska gupp som sprider lögner och hat och kränker både invandrare och blomsterhattar har ingen motpol och skall absolut inte ha en motpol. Det finns bara mottagare eller offer för hatet. Det är inte offrens/mottagarnas sak att gå till motangrepp. Det är de som på riktigt borde få kallas de förnuftiga människornas sak.