Publicerad den 12 april, 2018 av Robert Runeberg

Det underbaraste med att jobba inom Stig in! projektet är att jag träffar så mycket människor. Jag träffar fantastiska flyktingkoordinatorer, personal på familjegrupphem, socialarbetare, lärare och tjänstemän. Jag träffar universitetsforskare och praktiker som är verksamma med att stöda nyanlända.  Alla har massa att berätta och jag lär mig varje dag. Ofta måste jag totalt omvärdera mina tidigare slutsatser.

Och jag träffar också invandrare och flyktingar. Möten med Omid Mahmuodi, Habiba Ali, Ramieza Al Mahdi och Fatemeh Khavari har ändrat mig i grunden. Jag blir så nyfiken! Det finns en massa jag skulle vilja fråga men täcks inte.

På en konferens vi ordnade för Afghanska ungdomar träffade jag en ung kvinna från Afghanistan. Hon hade sitt barn med sig och kunde därför inte vara inne och lyssna på föreläsningen och jag ville inte lyssna för föreläsningen gick på Dari. Så vi satt och pratade med varandra en timme eller så.

Sen blev vi vänner på Facebook och började en lång brevväxling. Brevväxlingen handlar till hundra procent om att försöka förstå varandras kultur. ”Vilka böcker tycker du att jag borde läsa?” Vad är din älsklingsmusik?” ”Hur förhåller du dig till ett liv efter döden?” ”Vad händer om du skulle dricka alkohol?” Ja alla dom där frågorna som pockat på. Jag har berättat om den västerländska filosofins olika brytningsstadier och min syn på gud och på samvete och hon har gett mig olika Imamers citat, skickat Youtube-clip med musik och rekommenderat författare. Med tiden har vi blivit riktigt goda vänner och hedrande nog har hon utnämnt mig till hennes finländska farbror.

Jag undrar om det inte är så att alla vi som intresserar oss för och jobbar med nyanlända invandrare och flyktingar har det gemensamma att vi är så förskräckligt nyfikna. Vi vill veta mer, förstå mer, få nya impulser och intryck.