Publicerad den 15 mars, 2018 av Yvonne Grönlund

Luke Williams i Vörå 15.2

Under konferensdagarna i Vörå 15 – 16.2.2018 fick vi ta del av många berättelser om integration och förebyggande arbete för integration och inkludering. Namnet på konferensen var Kom med! Föreningar och civilsamhället är nyckeln till inkludering. Föreningar presenterade sin verksamhet och berättade om erfarenheter av vad de upplever att har fungerat / inte fungerat i deras utbud och verksamhet. Vi fick höra om Folkhälsans satsning på Familjekraft, om Röda korsets olika grupper riktade till olika åldrar, om biblioteket som träffpunkt och ”gångjärn” i integrationsprocessen. Det var den ena aspekten, det mottagande samhället och vad vi (=samhället) kan göra och bidra med för att verka på ett inkluderande sätt. Den andra aspekten, som gjorde stort intryck på mig och som väckte många tankar, var de inbjudna talarna. Ett par av dem, Magdalena Kosova och Omid Mahmoudi, hade jag även hört vid ett tidigare tillfälle. Deras berättelser är tänkvärda och gripande. Mahmoudis bok om sin flykt har ännu inte lämnat mina tankar.

Det för mig nya inslaget och som gav mig ett alldeles nytt perspektiv var Luke Williams, som berättade om fotbollslaget Munsala United. Williams är ett konkret exempel på att det finns olika anledningarna till invandring och oerhört olika upplevelser av integration. Som britt kunde Williams, då han kom till Finland med sin fru och sitt då 3-åriga barn, förhållandevis lätt hitta struktur i vardagen. Han fick ett jobb väldigt fort, han talar ett språk som många (för att inte säja de flesta) finländare behärskar, han hade sin familj med sig och omkring sig. Han lämnade trygga förhållanden och kom till trygga förhållanden. Dock kände han utmaningar i inkluderingen på det sociala planet – att hitta ett eget sammanhang utöver familjen och arbetsplatsen. Där blev fotbollen och laget Munsala United svaret. Han blev inkluderad i ett sammanhang som inte såg till hans person eller status, inte krävde att han talade ett visst språk eller hade rötter på orten. Han och lagmedlemmarna talade ett gemensamt språk: fotboll.

Jag har själv en fotbollsälskande 7-åring hemma. Som fotbollsanalfabet har jag genom min son fått lära mig mycket om sporten och om den gemenskap som ett lag ger. I hans lag talas de båda inhemska språken av både tränare och spelare. På resor vi gjort har han kunnat spela fotboll med barn från andra länder, utan att de haft ett gemensamt språk verbalt. De har haft det universella språket fotboll, vilket de alla behärskar utan ord.

Det var fantastiskt att höra Williams beskriva sitt lag, där han inte var den enda invandraren. Vid många av de konferenser som ordnats har språkundervisningens betydelse och vikten av att lära sig språk för att integreras lyfts fram – både av representanter av den mottagande kulturen av invandrare. Vad som inte tidigare klätts i ord är dock att ett gemensamt språk även kan vara non verbalt. Det kan till exempel vara språket fotboll.