TANKAR FRÅN FÄLTET

Publicerad den 7 mars, 2018 av Charlotta Eur

Jag deltog i konferensen i Vörå 15-16.2. De timmar jag var på konferensen var mycket givande, inspirerande föreläsare, alla ungdomar som sprang ut och in, som också hade chans att prata, och kanske inspireras av Omid Mahmoudi. Det var också Omid som jag hade mest väntat på att få lyssna på, få ta del av hans berättelse.

Jag har jobbat som socialarbetare i 19 år, varav 15 år med flyktingar. Jag hade jobbat med flyktingar i Vasa i 3 år när jag flyttade till Stockholm och fortsatte jobba med flyktingar i stadsdelen Rinkeby-Kista, och där blev jag kvar i 6 år. En del ser lite skrämda ut när jag berättar att jag jobbat i Rinkeby, men jag brukar säga att jag hade förmånen att få jobba där. Visst, det var ett högre tempo, och antalet flyktingar mycket större, men det var enormt givande och lärorika år jag hade i Rinkeby-Kista.

Jag har jobbat mycket med unga vuxna, och har alltid haft ett speciellt intresse för att jobba med ungdomar, och mitt intresse blev ännu starkare under mina år i Stockholm. Min verksamhetsområdeschef i Rinkeby-Kista var också chef för förebyggande ungdomsarbete, så vi på flyktingmottagningen, där jag jobbade, fick ta del av det förebyggande ungdomsarbetet också. Ungdomarnas uppror, gängbråken fanns då år 2006-2012 när jag jobbade där, men de var inte lika råa som de nu är. Men det som jag reagerade starkast på när jag rörde mig i Rinkeby-Kista var ungdomarnas tomma, likgiltiga och tomma blickar, det var ledsamt att se.

Jag flyttade tillbaka till Finland i slutet av år 2012, och fortsatte jobba med flyktingarna i Vasa år 2013, fylld av nya erfarenheter. Jag sa då att vi måste börja jobba med ungdomarna och deras föräldrar för att kanske kunna förebygga det jag sett och upplevt i Stockholm. Jag fick kanske inte så mycket gehör då, men är glad för att man nu börjar inse vikten av att jobba förebyggande med ungdomar.

Hösten 2016 fick jag ansvaret för Vasas 8 första ensamkommande flyktingungdomar som beviljats uppehållstillstånd. Jag hade kommit i kontakt med ensamkommande lite i Stockholm, men det är nu första gången jag ansvarar för arbetet med dem.

Det är så givande att få jobba med dessa ungdomar. De är resursstarka, målmedvetna och ödmjuka. Visst är de lite vilsna och ensamma emellanåt, men de har fina vänfamiljer som stöttar dem, och är en stor hjälp i mitt arbete.. Tyvärr har jag fått kämpa för att få rätt vård åt ungdomarna när det har behövts.

Men jag är så tacksam för att jag har fått lära känna dessa ungdomar, lyckats skapa ett ömsesidigt företroende och framförallt glad att jag får följa deras resa.

5 av mina ungdomar är afghaner, hazarer. Det som jag märkt är att afghanerna sällan berättar om sitt liv i Afghanistan eller Iran om d bott där före deras resa slutade i Finland. Jag hörde om Omid Mahmoudis bok Oskyldiga brottslingar i slutet av år 2017 och började läsa den under julhelgen för att kanske bättre förstå hur deras liv varit i Afghanistan. Jag frågade en av ungdomarna, medan jag läste boken, varför han inte berättat om livet i Iran, där han vuxit upp. Han tittade mig i ögonen och sa: ”Du skulle inte förstå..”

Jag blev så glad när jag hörde att Omid Mahmoudi kommer till Vörå, och upplägget att ungdomarna även får träffa honom. Hans berättelse var lika gripande som hans bok, och vilka resurser den unge mannen har, likande resurser som jag ser i mina ungdomar. När jag lyssnade till Omid, fick jag bekräftat att det jobb jag gör är enormt viktigt.

Efter konferensen talade jag igen med samma ungdom som jag tidigare frågat varför han inte berättat om tiden i Iran. Jag berättade om Omid Mahmoudis resa, hans berättelse och om hans liv i Sverige nu. Det blev då lättare för min ungdom att berätta sin historia. Han avslutade samtalet med att säga att jag är viktig för honom och de andra ensamkommande ungdomarna, att de behöver mig, för jag är deras händer, och utan händer är det svårt att klara sig.

Leave a Reply

%d bloggers like this:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close