Publicerad den 16 oktober, 2017 av Linda Ahlbäck

Den 2 – 3 oktober hade jag det stora nöjet att åka till vårt västra grannland på konferens. Trots att konferensorten befann sig på nästan samma breddgrad som min hemort, måste jag ta ett varv via Stockholm för att komma till slutdestinationen, Åre, där jag under två dagar fick bekanta mig med Åre kommuns modell för ett framgångsrikt integrationsarbete.

Under konferensens inledning sa Åres tillväxtchef följande: Fjällen och älvarna står där de står och kommer att göra så länge än, i många tusen år framåt. Vi är trygga här, det kommer inte att förändras för att vi bli några fler. Och det åskådliggjorde de verkligen, i både ord och handling.
Åre, den glesbygd där man inte längre talar om “integrationsservice”, utan Inflyttarservice. Och där man istället för att ha den servicen under socialnämnden, har flyttat den till samhällsbyggnadsnämndens ansvarsområde. Eftersom man väljer att se de nya Åre-borna som en resurs och en möjlighet till tillväxt. Inte som ett socialt problem.

Vi måste ju bli fler, sa de. Fler som jobbar. Som betalar skatt och handlar på ICA. Som lägger barnen i förskolor och skolor. Så samtidigt som vi kan hjälpa andra så hjälper vi också oss själva.

Alla från politiker till tjänstemän, företagare och kommuninvånare engagerade sig. De nyanlända läste svenska och lotsades så snart som bara möjligt ut i arbetslivet där svenskundervisningen fortsatte på det mest praktiska sätt som finns: genom att arbeta sig till språket. Eftersom man insett att tak över huvudet inte är tillräckligt satsade man även på trivsel, bland annat genom att kommuninvånarna engagerade de nyanlända i olika typer av föreningsverksamhet. Och genom den av kommunen arrangerade Hälsoskolan fick individen stöd att ta hand om sig själv och sin hälsa.

Man gav helt enkelt de nyanlända en möjlighet att skapa sig ett sammanhang, en ny tillvaro: ett hem. Ett arbete och ett engagemang som resulterar i att 90 % av de kvotflyktingar som kommer till Åre…
Stannar kvar.